Till Sara, sedan bränns allt!

Bok av Håkan Östlundh
Efter sin populära Gotlandsserie om kriminalpolisen Fredrik Broman återkommer Håkan Östlundh med en roman inspirerad av hans egen uppväxt - om en familjs smärtsamma splittring och om en tjugofemårig tystnad som kan brytas först efter döden.Sara Kvist är på väg tillbaka till sin självvalda exil i Los Angeles efter att ha begravt sin mamma i Stockholm. En mamma hon inte träffat på tjugofem år. Med i handbagaget har hon ett paket med påskriften: Till Sara, sedan bränns allt!Paketet innehåller mammans efterlämnade anteckningsböcker och de väcker såriga minnen till liv. Minnen av något som började som ännu en av många skilsmässor under det tidiga och fria sjuttiotalet, men som slutade i en virvel av omskakande händelser som förändrade tillvaron för alla inblandade. Hur kunde Saras mamma, som var en sådan kärleksfull och omtänksam person, drivas till vansinnets rand? Hur kunde hon offra sina egna barn för att ta hämnd på mannen hon älskade över allt annat?Förutom att konfrontera de smärtsamma händelserna i barndomen, som Sara så länge gjort allt för att glömma, tvingas hon också rannsaka sina egna val i vuxen ålder. Vad är det egentligen som drivit henne att gå bakom ryggen på maken Johan och riskera deras sju år långa förhållande? Har hon gjort det av kärlek och nödvändighet eller är det andra mörka och destruktiva krafter som fört henne vilse?
Till Sara, sedan bränns allt! av Håkan Östlundh.
Sara och Erik är två syskon som växer upp med en pappa som ofta är borta på jobb i sin tjänst vid UD och med Olof Palme som högsta chef.
Barndomens första år är fina, när pappa är hemma är det mys och sommarveckorna på lantstället speglar harmoni.
När Sara är 8 år vill hennes pappa skilja sig och det landar inte bra hos mamman.
Resten av barndomen präglas av psykisk ohälsa, balans för vad som fungerar och inte när mamman är skör.
25 år senare ligger mamman på sin dödsbädd och övriga familjen återvänder till vad som hände i barndomen. Hur mamman var beredd att offra precis allt för kärleken, eller straffa för kärleken.
Den här boken var inte alls som jag trodde, en hyllvärmare i boklistan sedan 2016 som jag äntligen prioriterat. Väldigt läsvärd om trasslig familjedynamik och att inte kunna tala om allt inom familjen, om gamla ärr.
Utgiven 2016
Romanen Till Sara, sedan bränns allt! av Håkan Östlundh har en spännande titel. Jag har tidigare läst hans sju deckare från Gotland med stor behållning. Ytterligare en roman av honom har jag läst och gillade väl hyfsat. Den här boken om Sara förstod jag så snart jag såg den skulle få ett nytt hem hos mig, men också att den skulle bli jobbig att läsa.

Sara Kvist har begravt sin mamma hemma i Sverige. Med sig hem till Los Angeles efter begravningen har hon ett paket som det står ”Till Sara, sedan bränns allt!” på. I paketet finns mammans anteckningsböcker. Genom dem får läsaren – och Sara! – veta hur det kommer sig att Sara inte har träffat sin mamma på 25 år. Det handlar om 1970-talet och skilsmässor, om att må dåligt psykiskt och om uppbrott. Som Sara ser det är det julafton 1973 som allt går sönder. Trots separationen har Saras föräldrar bestämt sig för att fira jul ihop – för barnens skull. Sen händer nåt och Saras mamma försöker begå självmord. Sara och hennes bror Erik skickas bort till släktingar, för pappa har jobb och nya flickvännen, horan Monika (Saras mammas ord), att tänka på. Det måste vara svårt det där, när en förälder säger sånt om den andra förälderns nya partner. Nånting gör att Sara berättar, men hon spottar inte som mamman har sagt åt henne att göra. Trots sin ringa ålder kan Sara tänka en liten aning själv. Hur Erik påverkas är mer oklart – fram till bokens slut.

1970-tal och 1990-tal varvas. Ibland är det lite svårt att ha koll på var i tiden berättelsen är. Men ganska snart klarnar det. Fram växer en historia där, som jag ser det, den kvinnliga huvudpersonen har värjt sig mot sanningen för att den har varit för svår genom att ta bort mamman ur sitt liv. Kanske är det skälet till att hennes eget äktenskap havererar efter sju år. Sara verkar velig, har svårt att bestämma sig för om hon ska berätta sanningen för maken Johan. När hennes otrohet uppdagas berättar hon delvis sanningen, konflikträdd som hon är. Men Sara har tur i livet, trots allt, för hon tycks alltid ha nånstans att ta vägen – även om hon själv inte ser det så.

Jag tycker att Sara är otroligt väl skildrad och förvånas rätt mycket över detta eftersom författaren ju är man. Men jag får en tydlig bild av Sara och hennes ”flykt” undan sanningen, ett sätt att överleva. Intressant är också kopplingen till Socialdemokratin och ”Folkhemmet”, nåt som ju sannerligen har sina sprickor. Övriga personer känns mer som glimtar. Fadern är mer ingående beskriven än modern, anteckningsböckerna till trots. Ändå får jag inget riktigt grepp om dem. Och det tror jag är medvetet gjort av författaren.

Mitt omdöme blir det högsta. Jag är helt tagen.