Det enda som betyder något
Bok av Jeanette Palmqvist
"Hur var det nu? Fri var det ja. Friheten. Känslan, den jublande känslan som hon förlorat skulle snart komma tillbaka. Det var hon övertygad om. Det skulle hon se till."
I 1930-talets Norge frigör sig Astrid från sitt kristna hem och ett utstakat liv som fru, mor och fabriksarbeterska. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska och börjar engagera sig i kampen för fred och frihet. Samtidigt lär hon känna Thomas. De planerar en framtid tillsammans, men när han möter hennes syster Ågot vävs deras liv samman på ett sätt ingen av dem kunnat förutspå.
Parallellt möter vi författaren Anna som i nutid söker efter mellankrigstidens dofter. Vilka var egentligen de släktingar hennes mor alltid talade om? Visst var det något lurt med två kvinnor som levde tillsammans med endast en man? Hon ville veta mer. Hennes letande förmörkas inte bara av släktingarnas många motgångar - en växande knöl i bröstet är ingenting man kan resa ifrån ...
Det enda som betyder något är en stark roman som skildrar viktiga historiska händelser men också kärleken, drömmarna och betydelsen av våra livsval.
Det enda som betyder något skickades till mig av författaren Jeanette Palmqvist med en önskan om trevlig läsning.
Boken inleds krigsåret 1914 och platsen är byn Gressvik i Norge. Sex systrar växer upp i ett hem som präglas starkt av föräldrarnas djupa religiositet. Ett sätt att undslippa det religiösa är förstås att gifta sig och bilda en egen familj, vilket vissa av systrarna också gör. Men Astrid vill nåt annorlunda. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska. Och så möter hon Thomas redan på tåget till Oslo. Nästan omgående börjar de planera för ett liv tillsammans. Men vid jul måste Astrid arbeta och Thomas åker tillbaka till Gressvik för att besöka hennes föräldrar. Där möter han den enda hemmavarande av Astrids systrar, Ågot. Efter mötet blir inget sig likt.
Författaren låter Astrids och Thomas historier löpa i början. Inte heller Thomas har en okomplicerad bakgrund, men skillnaden är att han är ensambarn. Och det övergrepp Astrid utsätts för i unga år i kombination med familjens religiositet gör djupare spår i henne än hon själv inser. Ytterligare en person vävs in i berättelsen – den nutida författaren Anna, gissningsvis Jeanette Palmqvists alter ego, som följer i spåren av sin mors släktingar – samtidigt som hon upptäcker en knöl i bröstet.
Jeanette Palmqvist har tidigare skrivit och gett ut lyrik och noveller, men vad jag förstår är Det enda som betyder något romandebuten. Mina tankar går ganska snart till Karin Wahlbergs sjukhusböcker Än finns det hopp och Livet går vidare. Men där Karin Wahlberg flyhänt skriver om en enda tid, 1950-talet, i sina romaner, utspelar sig Jeanette Palmqvist historia i ojämna, både kortare och längre glimtar genom hundra år. Jag hade nog önskat att nutida Anna fått en större plats i boken – eller ingen plats alls. Som det är nu känns det nästan som om hon inte passar in – det är för lite. Samtidigt är det svårt att skriva parallella berättelser. I den här boken kanske det hade räckt med Astrids och Thomas berättelser. Författaren hade möjligen kunnat spara deras nutida släktingars till kommande delar. För även kring Anna finns ju en oavslutad historia som läsaren vill veta mer om, nämligen den med knölen.
Jag har fått ett antal historiska romaner att recensera den senaste tiden. Det är bra för mig att putsa mina läsglasögon och inte bara läsa deckare, men jag skulle inte alltid välja just historiska romaner som alternativ. När det gäller Det enda som betyder något hade jag med all säkerhet missat den – mitt sikte är alltför deckarinställt. Nu är jag glad att jag inte gjorde det. Det här är en välskriven roman, som bara innehåller ett fåtal korrekturfel (sånt stör ju mig oerhört, som bekant) och som bara undantagsvis blandar tal- och skriftspråk, ibland av misstag, ibland medvetet, skulle jag gissa.
Mitt omdöme blir högt. Jag vill läsa en fortsättning och veta hur det går för Astrid, Ågot, systerdöttrarna, Thomas, Sverre och alla de andra.
Boken inleds krigsåret 1914 och platsen är byn Gressvik i Norge. Sex systrar växer upp i ett hem som präglas starkt av föräldrarnas djupa religiositet. Ett sätt att undslippa det religiösa är förstås att gifta sig och bilda en egen familj, vilket vissa av systrarna också gör. Men Astrid vill nåt annorlunda. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska. Och så möter hon Thomas redan på tåget till Oslo. Nästan omgående börjar de planera för ett liv tillsammans. Men vid jul måste Astrid arbeta och Thomas åker tillbaka till Gressvik för att besöka hennes föräldrar. Där möter han den enda hemmavarande av Astrids systrar, Ågot. Efter mötet blir inget sig likt.
Författaren låter Astrids och Thomas historier löpa i början. Inte heller Thomas har en okomplicerad bakgrund, men skillnaden är att han är ensambarn. Och det övergrepp Astrid utsätts för i unga år i kombination med familjens religiositet gör djupare spår i henne än hon själv inser. Ytterligare en person vävs in i berättelsen – den nutida författaren Anna, gissningsvis Jeanette Palmqvists alter ego, som följer i spåren av sin mors släktingar – samtidigt som hon upptäcker en knöl i bröstet.
Jeanette Palmqvist har tidigare skrivit och gett ut lyrik och noveller, men vad jag förstår är Det enda som betyder något romandebuten. Mina tankar går ganska snart till Karin Wahlbergs sjukhusböcker Än finns det hopp och Livet går vidare. Men där Karin Wahlberg flyhänt skriver om en enda tid, 1950-talet, i sina romaner, utspelar sig Jeanette Palmqvist historia i ojämna, både kortare och längre glimtar genom hundra år. Jag hade nog önskat att nutida Anna fått en större plats i boken – eller ingen plats alls. Som det är nu känns det nästan som om hon inte passar in – det är för lite. Samtidigt är det svårt att skriva parallella berättelser. I den här boken kanske det hade räckt med Astrids och Thomas berättelser. Författaren hade möjligen kunnat spara deras nutida släktingars till kommande delar. För även kring Anna finns ju en oavslutad historia som läsaren vill veta mer om, nämligen den med knölen.
Jag har fått ett antal historiska romaner att recensera den senaste tiden. Det är bra för mig att putsa mina läsglasögon och inte bara läsa deckare, men jag skulle inte alltid välja just historiska romaner som alternativ. När det gäller Det enda som betyder något hade jag med all säkerhet missat den – mitt sikte är alltför deckarinställt. Nu är jag glad att jag inte gjorde det. Det här är en välskriven roman, som bara innehåller ett fåtal korrekturfel (sånt stör ju mig oerhört, som bekant) och som bara undantagsvis blandar tal- och skriftspråk, ibland av misstag, ibland medvetet, skulle jag gissa.
Mitt omdöme blir högt. Jag vill läsa en fortsättning och veta hur det går för Astrid, Ågot, systerdöttrarna, Thomas, Sverre och alla de andra.