Sebbe sa nej

När jag hade läst klart Niclas Christoffers ungdomsroman "Sebbe sa nej", satt jag praktiskt taget mållös och kände mig både imponerad och sorgsen. Jag var imponerad, eftersom det här är en riktigt stark berättelse - troligtvis hans starkaste hittills - och Niclas Christoffer förmedlar olika känslor väldigt skickligt. Redan i prologen snörde min hals ihop sig och jag ville bara krama om Sebbe. I första kapitlet började jag nästan att gråta. Det var länge sedan jag blev så berörd av en bok.

Varför kände jag mig sorgsen? För att boken var utläst. Det var högst motvilligt som jag lade boken ifrån mig under läsandets gång. Dessutom insåg jag att jag aldrig mer skulle få uppleva den härliga känslan av att läsa den här berättelsen för första gången. Visst kan jag läsa om den, men det kommer inte att bli samma sak.