Andra delen i Karin Pasches Labyrint-trilogi har titeln Labyrint – Illumination.
Boken tar vid i princip där del ett slutar. Huvudpersonerna är desamma och precis som i första delen har Julia hallucinationer. Job, gatupredikanten, är lika underlig och Jake undrar fortfarande vad som har hänt fadern Eric. Julias hallucinationer är inte till hjälp alls, hon har svårt att tolka dem. Dessutom är hon på flykt, förföljd av en okänd man. Julia kan inte lita på någon. Jake plågas av mardrömmar och får black outer i vaket tillstånd. Han knaprar tabletter och blir med allt sammantaget väldigt oberäknelig. Även Jake tvings gömma sig. Så småningom möts Julia och Jake och slutligen strålar de även samman med Job, som på sätt och vis blir deras räddare i nöden.
Det här är sannerligen ingen enkel bok. Jag känner att författaren går så djupt in i sina karaktärers psyken att det blir snudd på outhärdligt. Det är som om Jakes och Julias smärtor – psykiska och fysiska – ger sig tillkänna i min tandvärk! Julias känsla av att inte kunna lita på någon är också väldigt smärtsam, sannerligen inte mindre än den plåga hennes skadade axel ger henne.
Djup och svart är min sammanfattning av den här andra Labyrint-delen. Den magiska realismen finns kvar, men verklighetens hemskheter är mer påtagliga. Ingen av karaktärerna har sin tillit kvar. Slutet är en riktigt spännande… twist (det finns inget bra ord på svenska). Nu återstår bara frågan om Karin Pasche klarar av att leda sina karaktärer upp i ljuset i den tredje delen? Jag vill i vart fall inte missa den, den lär bli en ännu större utmaning för såväl författare som läsare.
Utöver detta blir det förstås plus för att Victory Hotel, Motala och Ulrika nämns i boken!
Mitt omdöme blir högt.
Boken tar vid i princip där del ett slutar. Huvudpersonerna är desamma och precis som i första delen har Julia hallucinationer. Job, gatupredikanten, är lika underlig och Jake undrar fortfarande vad som har hänt fadern Eric. Julias hallucinationer är inte till hjälp alls, hon har svårt att tolka dem. Dessutom är hon på flykt, förföljd av en okänd man. Julia kan inte lita på någon. Jake plågas av mardrömmar och får black outer i vaket tillstånd. Han knaprar tabletter och blir med allt sammantaget väldigt oberäknelig. Även Jake tvings gömma sig. Så småningom möts Julia och Jake och slutligen strålar de även samman med Job, som på sätt och vis blir deras räddare i nöden.
Det här är sannerligen ingen enkel bok. Jag känner att författaren går så djupt in i sina karaktärers psyken att det blir snudd på outhärdligt. Det är som om Jakes och Julias smärtor – psykiska och fysiska – ger sig tillkänna i min tandvärk! Julias känsla av att inte kunna lita på någon är också väldigt smärtsam, sannerligen inte mindre än den plåga hennes skadade axel ger henne.
Djup och svart är min sammanfattning av den här andra Labyrint-delen. Den magiska realismen finns kvar, men verklighetens hemskheter är mer påtagliga. Ingen av karaktärerna har sin tillit kvar. Slutet är en riktigt spännande… twist (det finns inget bra ord på svenska). Nu återstår bara frågan om Karin Pasche klarar av att leda sina karaktärer upp i ljuset i den tredje delen? Jag vill i vart fall inte missa den, den lär bli en ännu större utmaning för såväl författare som läsare.
Utöver detta blir det förstås plus för att Victory Hotel, Motala och Ulrika nämns i boken!
Mitt omdöme blir högt.