Fågelbarnet

Frimansson har en författarstil som ingen annan, språket är som ett rinnande vatten och gestaltningarna fantastiska. Hon är otvivelaktigt i en klass för sig. Spänningen byggs på ett mästerligt subtilt sätt, tills den intagit varje cell av ens kropp. Det går inte att släppa boken förrän boken är utläst. Ja, inte ens efter det. En del böcker kräver att jag tar en paus efter läsning, då karaktärerna och handlingen lever kvar ett slag. Det här är definitivt en sådan bok.

Justine är en komplex personlighet, rätt obehaglig och lynnig. Det bidrar till att det är svårt att lista ut hur allt ska sluta, känslan är att hon kan hitta på lite vad som helst. Samtidigt är det svårt att inte drabbas av någon form av sympati för Justine. Hon har en tuff historia i sitt bagage, så någonstans finns där en önskan om att hon ska få sin hämnd och rättvisa skipad.

Jag undrar om inte Fågelbarnet kommer att ge henne ännu ett pris för årets bästa svenska kriminalroman? Jag vågar (utan minst tvekan) sätta pengar på det. Frimansson är lysande. Precis som vanligt.