Dit solen aldrig når

Bok av Marianne Cedervall
I Mullvalds socken på Gotland spirar våren och Anki Karlsson njuter av livet som pensionär och hästägare. Hon ska ge sig ut på långritt och får tips av sin gode vän Tryggve om en trevlig prästgård i Smissarve där hon kan övernatta. Själv ska Tryggve resa utomlands, och när han letar efter sin resväska hittar han något som rör upp gamla minnen. Det är anteckningar från ett av hans första fall som polis - ett fall som förblev olöst men som Tryggve lade ner mycket tankemöda på. Han bestämmer sig för att ägna en del av resan åt att titta på fallet igen. Samtidigt i Smissarve får Anki nya bekantskaper, bland annat träffar hon en journalist som är där för att skriva en artikelserie om det så kallade "Fruntimmershuset", ett vilohem för kvinnor som drevs av kyrkan på 70-talet. Anki förstår snart att "Fruntimmershuset" och dess historia rör upp starka känslor, inte minst bland kyrkans anställda, och när journalisten Ninni Engelhardt oväntat försvinner har Anki fått ett nytt fall att sätta tänderna i. Men Ninni Engelhardts försvinnande är bara början på en rad otäcka händelser. Dit solen aldrig når är den fristående, tredje delen i Marianne Cedervalls deckarserie om Anki Karlsson och Tryggve Fridman.
Som vanligt porträtterar Marianne Cedervall feelgood deckare på ett himla mysigt sätt. Läsaren får njuta av den välbeskrivna landskapet, men också det lite mer spännande intrigerna
Boken Dit solen aldrg når av Marianne Cedervall är den tredje boken i serien om Anki Karlsson. Som vanligt befinner vi oss på Gotland, Sveriges svar på Midsomer. Ankis kompis den pensionerade polisen Tryggve ska resa på semester och Anki tar hand om hans hund och krukväxter. Av en händelse råkar hon hitta en anteckningsbok hemma hos Tryggve, en bok som handlar om ett gammalt olöst fall. I samband med en långritt hamnar Anki vid ett före detta vilohem för kvinnor. Och så träffar hon en journalist som är gamla hemligheter på spåren, nåt som hon är på väg att avslöja i en artikelserie. Att gamla hemligheter röjs är förstås inte populärt hos alla och så går det som det går: mord.

Det tar ganska lång tid innan boken blir riktigt spännande. Bitvis tycker jag att historien trevar sig fram lite. Till viss del anar jag vem som är vem, men inte vem som är mördaren. Boken är rätt mysig att läsa, men jag skulle nog ha önskat lite mer… spänning. Författarens starka sida är emellertid kanske inte att bygga upp kusliga stämningar. Däremot är personporträtten så realistiska att de bara måste ha verkliga förebilder.

Mitt samlade omdöme blir ändå högt. Jag gillar mysiga deckare, allt behöver inte vara blodbad jämt och samt.