En sorts memoar

Bok av Björn Hellberg
Björn Hellberg har onekligen varit med om en hel del under sin långa yrkeskarriär. Bland mycket annat har han: Anfört sitt lag till fyra raka slutsegrar i SVT:s succéprogram På spåret där han senare under många år agerade som domare, skrivit över 60 böcker och närmare 40 000 artiklar, tagit livet av ett 80-tal personer i sina deckare och erövrat titeln som inofficiell svensk mästare i boksignering. Han har dessutom nått världsrykte som oomstridd tennisexpert, avsiktligt lockat in en fullt påklädd Georg Rydeberg till ångande bastuhetta på Grand Hôtel i Stockholm, tittat djupt i bystdrottningen Jayne Mansfields urringning (vilket gav honom impulsen att döpa sin huvudperson i deckarna till Sten Wall).
En memoarbok är en bok med tillbakablickar ur nåns liv. Såna böcker kan ofta var lite skrytiga. En sorts memoar är skriven av nån som definitivit inte skryter utan äger en stor, inneboende självinsikt. På ett både roligt och medryckande sätt berättar Björn Hellberg om sitt liv, mest sitt yrkesliv, och alla de spännande människor han har träffat genom åren. Björn Hellberg är inte bara författare utan även journalist, främst sportjournalist. Vidare är han känd från såväl radio som TV, till exempel TV-frågesporten På spåret. Tillsammans med Ingvar Oldsberg har han synts på många upptåg i rutan. Oförglömlig är hans skapelse vid drejskivan.

Den här boken är skriven med en stor glimt i ögat. Dessutom är den välskriven. Här finns varken stavfel/korrekturfel eller grammatiska fel. Björn Hellberg är nämligen en språkpolis, en större sådan än jag. Vår avsky för ”kommer att” delar vi emellertid till fullo.

Boken gav mig många timmars underhållning. Mycket hade jag hört förut via Annas högläsning. Kapitlen om tennisjounalistiken läste jag kanske mindre noggrant än övriga kapitel, men det har med mitt ointresse för sport att göra.

Mitt omdöme blir högt.