Gäld till djävulen
Bok av Lisa Hågensen
Svenskarna härjar och Bohuslän brinner. Året är 1612 och en man tar djävulen till hjälp för att få tillbaka sin mördade hustru. De flyr upp till Svartevattnet på det vindpinade Bredfjället, men blir snart varse att djävulen inte gör någonting gratis. År 2012. Julen nalkas och Ylva ligger på psyket och yrar. Läkarna står handfallna och pratar om psykos eller hjärnskada, men Railis efterforskningar tyder på att Ylvas tillstånd har med några gamla syskon vid det ödsliga Svartevattnet att göra. Raili yppar motvilligt sina farhågor för bibliotekskollegan Solveig, och tillsammans börjar de nysta i en härva av lögner, mord och mystik. När Ylva drastiskt blir sämre trotsar de den rytande snöstormen och tar sig till Svartevattnet för att rädda hennes liv. Ovetande om de dolda krafter som verkar där snubblar de rakt in i ett makabert skeende som obevekligt leder dem in i mörkret.
Om jag vill ha något som är en riktig lättläst bladvändare och väldigt spännande, så vänder jag mig ofta till Lisa Hågensens böcker, och andra delen i serien om Raili & Ylva, Gäld till djävulen, gör mig absolut inte besviken.
Raili och Ylva håller fortfarande på att hämta sig från upplevelserna från Lövaren, när Ylva börjar träffa en äldre man varje torsdag på jobbet. När Ylva plötsligt blir sjuk och blir inlagd på psyket och börjar muttra om att hitta ”boken”, börjar Raili nysta i vad som hände mellan Ylva och den äldre mannen. Hon blir indragen i en släkthistoria som är långt mycket värre än hon någonsin skulle kunna tänka sig, och när Raili och kollegan Solveig bryter ut Ylva från psyketoch åker upp till Svartevattnet för att försöka rädda Ylvas liv.
Det är spännande, ibland gastkramande (kanske lite väl bokstavligt), övernaturligt och underhållande. Är det trovärdigt? Njae, kanske inte rent rationellt, men Hågensen skriver på ett sådant sätt att jag är med och tror på varenda ord. Hågensens skrivsätt gör att jag alltid har höga förväntningar på hennes böcker, och hittills har jag inte blivit missnöjd med det.
Jag gillar verkligen Raili som huvudperson. Hon har sina bekymmer och är långt ifrån perfekt, men hon är samtidigt stark i sig själv och gör allt för dem hon bryr sig om. Jag är också mycket förtjust i att Hågensen inte drar sig för att låta sina karaktärer vara lite burdusa och svära hejvilt, för mig gör det att charmen ökar med dem. I den här boken är jag också glad över att Solveig får lite mer plats, och blir lite mer sympatisk och lätt att tycka om, och hoppas på att det blir mer av den varan i tredje delen av serien.
I övrigt är persongalleriet ganska lagom stort och jag tycker om att det inte är så mycket tillbakablickar till bok ett i serien, men nog mycket för att man ska bli påmind om det som hänt. När det kommer till övriga karaktärer tycker jag om att Hågensen visar att det inte alltid är lätt att veta vem som är ond och vem som är god i ett sammanhang, och att det ibland handlar om gråskala eller tillfällen där de som verkar vara goda, faktiskt inte alls är det, utan riktigt otrevliga människor.
Jag tycker också om kopplingen till det övernaturliga, det ligger som en blöt, tung filt över allting och skapar ett obehag och en osäkerhet som gör att jag inte alls vet var något ska ta vägen, och gör också att den här boken stannar kvar långt efter att jag har läst ut den.
Språket är bra, och det är flyt från början till slut. För mig är den här boken av typen: ”Bara ett kapitel till”, alltså väldigt spännande och indragande och det finns alltid något som händer som får mig att vilja läsa vidare.
Samtidigt som jag genast vill fortsätta på del tre, vill jag också hålla på den lite, för att ha kakan kvar ett tag till.
Raili och Ylva håller fortfarande på att hämta sig från upplevelserna från Lövaren, när Ylva börjar träffa en äldre man varje torsdag på jobbet. När Ylva plötsligt blir sjuk och blir inlagd på psyket och börjar muttra om att hitta ”boken”, börjar Raili nysta i vad som hände mellan Ylva och den äldre mannen. Hon blir indragen i en släkthistoria som är långt mycket värre än hon någonsin skulle kunna tänka sig, och när Raili och kollegan Solveig bryter ut Ylva från psyketoch åker upp till Svartevattnet för att försöka rädda Ylvas liv.
Det är spännande, ibland gastkramande (kanske lite väl bokstavligt), övernaturligt och underhållande. Är det trovärdigt? Njae, kanske inte rent rationellt, men Hågensen skriver på ett sådant sätt att jag är med och tror på varenda ord. Hågensens skrivsätt gör att jag alltid har höga förväntningar på hennes böcker, och hittills har jag inte blivit missnöjd med det.
Jag gillar verkligen Raili som huvudperson. Hon har sina bekymmer och är långt ifrån perfekt, men hon är samtidigt stark i sig själv och gör allt för dem hon bryr sig om. Jag är också mycket förtjust i att Hågensen inte drar sig för att låta sina karaktärer vara lite burdusa och svära hejvilt, för mig gör det att charmen ökar med dem. I den här boken är jag också glad över att Solveig får lite mer plats, och blir lite mer sympatisk och lätt att tycka om, och hoppas på att det blir mer av den varan i tredje delen av serien.
I övrigt är persongalleriet ganska lagom stort och jag tycker om att det inte är så mycket tillbakablickar till bok ett i serien, men nog mycket för att man ska bli påmind om det som hänt. När det kommer till övriga karaktärer tycker jag om att Hågensen visar att det inte alltid är lätt att veta vem som är ond och vem som är god i ett sammanhang, och att det ibland handlar om gråskala eller tillfällen där de som verkar vara goda, faktiskt inte alls är det, utan riktigt otrevliga människor.
Jag tycker också om kopplingen till det övernaturliga, det ligger som en blöt, tung filt över allting och skapar ett obehag och en osäkerhet som gör att jag inte alls vet var något ska ta vägen, och gör också att den här boken stannar kvar långt efter att jag har läst ut den.
Språket är bra, och det är flyt från början till slut. För mig är den här boken av typen: ”Bara ett kapitel till”, alltså väldigt spännande och indragande och det finns alltid något som händer som får mig att vilja läsa vidare.
Samtidigt som jag genast vill fortsätta på del tre, vill jag också hålla på den lite, för att ha kakan kvar ett tag till.
☆ RECENSION ☆
Lika spännande som första delen.
Ylva ligger inlagd med en förmodad psykos och Raili är hos henne varje dag.
Men hon kan bara inte tro på diagnosen..
Detektivarbetet börjar och Solweig... en kollega som dom mest såg som en jobbig typ ställer upp o visar sig vara en bli vän.
Tillsammans upptäcker dom saker som dom inte riktigt kan förklara och skräcken är ett faktum.
Allt som nu händer de 3 vännerna har igentligen startat redan år 1612 då en man tog djävulen till hjälp för att få tillbaka sin mördade hustru...
En bra bok där de hela tiden finns de där som säger... ett kapitel till... bara ett kapitel till...
📘📘📘📘/av 5
Lika spännande som första delen.
Ylva ligger inlagd med en förmodad psykos och Raili är hos henne varje dag.
Men hon kan bara inte tro på diagnosen..
Detektivarbetet börjar och Solweig... en kollega som dom mest såg som en jobbig typ ställer upp o visar sig vara en bli vän.
Tillsammans upptäcker dom saker som dom inte riktigt kan förklara och skräcken är ett faktum.
Allt som nu händer de 3 vännerna har igentligen startat redan år 1612 då en man tog djävulen till hjälp för att få tillbaka sin mördade hustru...
En bra bok där de hela tiden finns de där som säger... ett kapitel till... bara ett kapitel till...
📘📘📘📘/av 5
Den fristående fortsättningen på Railis och Ylvas äventyr är mer spännande än någonsin. Det var längesen jag läste en bok som var så extremt fängslande samt spännande att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Mystiken med den obehagliga släktforskningen, det djävulska med en vacker plats och det nervkittlande med att inte veta vem man kan lita på.
Komiken följer med även i den här boken, vilket är en härlig kontrast från det mörka i boken. Övernaturliga inslag vävs in i berättelsen på ett läskigt bra sätt. Fina och nya vänskaper blandas med läskiga upptäckter och man kan inte få nog. Författaren har lyckats oerhört bra med att bygga upp spänningen genom hela boken, tills den upplöses och ger läsaren en ”wow-upplevelse”. Definitivt en ny favorit i bokhyllan!
Komiken följer med även i den här boken, vilket är en härlig kontrast från det mörka i boken. Övernaturliga inslag vävs in i berättelsen på ett läskigt bra sätt. Fina och nya vänskaper blandas med läskiga upptäckter och man kan inte få nog. Författaren har lyckats oerhört bra med att bygga upp spänningen genom hela boken, tills den upplöses och ger läsaren en ”wow-upplevelse”. Definitivt en ny favorit i bokhyllan!
Jisses så bra Lisa Hågensens Raili-och-Ylva-serie passar mig! I början av mars hamnade del två i pocketutgåva hos mig för recension. Gäld till djävulen kom ut första gången 2021. Fem år senare, den 15 mars 2021, har den alltså släppts i nyutgåva i pocket.
Bibliotekskollegorna Raili och Ylva är medtagna efter sina upplevelser i förra boken. Ylva hjälper en äldre man, Lasse, med nån sorts forskning på biblioteket under hösten. Plötsligt en dag är Lasse borta – och Ylva får nån sorts kollaps och hamnar yrande på psyket. Det verkar inte enbart handla om att hennes man har dött… Julen närmar sig när Raili och Solveig med benan börjar nysta i det hela. Raili kommer fram till att Ylvas mående har att göra med en äldre syskonskara inklusive Lasse som lever uppe i Svartevattnet. Och det är hos dessa syskon och deras barn som Raili, Solveig och Ylva så småningom hamnar – på självaste julafton. Där har nån under tidigt 1600-tal tagit självaste djävulen till hjälp. Det gör man förstås inte gratis, nåt som ska visa sig få återverkningar 400 år senare…
Den här gången kastas jag som läsare rakt in i handlingen. Jag gillar det, det funkar verkligen i den här boken. När saker och ting inte är så inlindade av en massa ord går det dessutom snabbt framåt – även Railis och Solveigs letande efter Lasse. Karaktärerna är också denna gång liksom skissartade, men ändå så levande. Författaren lyckas verkligen att efter några penndrag få igång min fantasi. Miljöerna som skildras lämnar även de en del åt mig själv. Det är kallt, snön yr, disken efter julmiddagen travas i högar. Och så denna märkliga samling människor som firar jul. Det är lite Agatha Christie över det hela, för människorna tvingas av vädrets (?) makter att tillbringa julaftonen tillsammans. Nån av dem är uppenbarligen inte god, kanske till och med en mördare. Nån av dem betalar också en skuld (gäld) till djävulen.
Även i uppföljaren är det kusligt så det förslår. Men den här gången är det kusligt hela tiden och det blir aldrig segt. Slutet är riktigt läskigt. Författaren har minskat sidomfånget till rimliga 325 i pocket. Det är alldeles lagom. Sällan brukar uppföljare vara lika bra som den första delen – om den första delen är bra. I det här fallet är uppföljaren, det vill säga del två, bättre.
Mitt omdöme blir det högsta.
Bibliotekskollegorna Raili och Ylva är medtagna efter sina upplevelser i förra boken. Ylva hjälper en äldre man, Lasse, med nån sorts forskning på biblioteket under hösten. Plötsligt en dag är Lasse borta – och Ylva får nån sorts kollaps och hamnar yrande på psyket. Det verkar inte enbart handla om att hennes man har dött… Julen närmar sig när Raili och Solveig med benan börjar nysta i det hela. Raili kommer fram till att Ylvas mående har att göra med en äldre syskonskara inklusive Lasse som lever uppe i Svartevattnet. Och det är hos dessa syskon och deras barn som Raili, Solveig och Ylva så småningom hamnar – på självaste julafton. Där har nån under tidigt 1600-tal tagit självaste djävulen till hjälp. Det gör man förstås inte gratis, nåt som ska visa sig få återverkningar 400 år senare…
Den här gången kastas jag som läsare rakt in i handlingen. Jag gillar det, det funkar verkligen i den här boken. När saker och ting inte är så inlindade av en massa ord går det dessutom snabbt framåt – även Railis och Solveigs letande efter Lasse. Karaktärerna är också denna gång liksom skissartade, men ändå så levande. Författaren lyckas verkligen att efter några penndrag få igång min fantasi. Miljöerna som skildras lämnar även de en del åt mig själv. Det är kallt, snön yr, disken efter julmiddagen travas i högar. Och så denna märkliga samling människor som firar jul. Det är lite Agatha Christie över det hela, för människorna tvingas av vädrets (?) makter att tillbringa julaftonen tillsammans. Nån av dem är uppenbarligen inte god, kanske till och med en mördare. Nån av dem betalar också en skuld (gäld) till djävulen.
Även i uppföljaren är det kusligt så det förslår. Men den här gången är det kusligt hela tiden och det blir aldrig segt. Slutet är riktigt läskigt. Författaren har minskat sidomfånget till rimliga 325 i pocket. Det är alldeles lagom. Sällan brukar uppföljare vara lika bra som den första delen – om den första delen är bra. I det här fallet är uppföljaren, det vill säga del två, bättre.
Mitt omdöme blir det högsta.