Anna, min älskade
Bok av Magnus Utvik
En bok som jag vet att min mamma önskade sig och som jag köpte till henne antingen till nån födelsedag eller till jul var Magnus Utviks bok Anna, min älskade. Självklart tyckte jag att titeln var vacker, men sen förstod jag att boken var allt annat än en vacker kärlesksaga: den handlar om ett ungt par som drabbas av cancer. Jag lät boken flytta med hem till mig i november 2016.
Sommaren är som vackrast och solen skiner över Stockholm när Marcus och Anna drabbas av det värsta: Anna har livmoderhalscancer. Dödligheten är en på tre. Anna är bara 29 år. Ska hon redan dö? Och om inte, ska hon aldrig få bli mamma?
Det här är en jobbig bok att läsa av flera skäl. Ett är att jag själv drabbades av tumörer i magen för några år sen. Lyckligtvis var mina tumörer helt godartade och efter operationen var mina besvär borta. Men jag minns framför allt halvåret före operationen och den ovisshet jag levde i när jag gick på undersökningar och väntade, först på besked, sen på operation. Även där var jag lyckligt lottad och fick förtur. Längre tillbaka, i ett annat liv, drabbades jag som närstående till en person som fick cancer. Det var nästan ännu värre, det här att stå bredvid och inget kunna göra för att lindra den älskades plågor.
Den här boken är därför inte bara jobbig utan värdefull och viktig. Den beskriver dels den sjukas reaktioner och oro, dels den närståendes. Att skämmas för känslor och handlingar minns jag var nåt jag gjorde. I den här boken beskrivs detta så på pricken av en annan person att jag först nu kunde känna skammen vika. Det är inte svårt att förstås att författaren är bokens Marcus och författarens fru Hanna bokens Anna. Jag önskar att jag hade haft boken vid båda tillfällena när jag själv drabbades. Det går att googla och läsa mycket om cancer på nätet, men det finns baske mig inte mycket att läsa om alla de känslor som drabbar en mitt i sjukdomen. För sjukdomen behandlas av läkare och medicinskt kunniga, men själens oro blir ofta ignorerad och hänvisad till dem som står när, till dem som också är drabbade.
Mitt omdöme blir det högsta.
Sommaren är som vackrast och solen skiner över Stockholm när Marcus och Anna drabbas av det värsta: Anna har livmoderhalscancer. Dödligheten är en på tre. Anna är bara 29 år. Ska hon redan dö? Och om inte, ska hon aldrig få bli mamma?
Det här är en jobbig bok att läsa av flera skäl. Ett är att jag själv drabbades av tumörer i magen för några år sen. Lyckligtvis var mina tumörer helt godartade och efter operationen var mina besvär borta. Men jag minns framför allt halvåret före operationen och den ovisshet jag levde i när jag gick på undersökningar och väntade, först på besked, sen på operation. Även där var jag lyckligt lottad och fick förtur. Längre tillbaka, i ett annat liv, drabbades jag som närstående till en person som fick cancer. Det var nästan ännu värre, det här att stå bredvid och inget kunna göra för att lindra den älskades plågor.
Den här boken är därför inte bara jobbig utan värdefull och viktig. Den beskriver dels den sjukas reaktioner och oro, dels den närståendes. Att skämmas för känslor och handlingar minns jag var nåt jag gjorde. I den här boken beskrivs detta så på pricken av en annan person att jag först nu kunde känna skammen vika. Det är inte svårt att förstås att författaren är bokens Marcus och författarens fru Hanna bokens Anna. Jag önskar att jag hade haft boken vid båda tillfällena när jag själv drabbades. Det går att googla och läsa mycket om cancer på nätet, men det finns baske mig inte mycket att läsa om alla de känslor som drabbar en mitt i sjukdomen. För sjukdomen behandlas av läkare och medicinskt kunniga, men själens oro blir ofta ignorerad och hänvisad till dem som står när, till dem som också är drabbade.
Mitt omdöme blir det högsta.