Gärningsmannen är polis : Om trakasserier och tystnadskultur inom svensk polis
Bok av Lisa Bjurwald och Kerstin Dejemyr
Den före detta polisen; Kerstin Dejemyr, främst känd från tidigare bok samt från sin medverkan av uppstarten av polisens första upprop #Nödvärn (tillsammans med Maria Larsson & Meta Broddare) har tillsammans med Lisa Bjurwald skrivit en ganska kort men viktig bok som speglar den massiva marchokultur och tystnadskultur som (tydligen) råder än idag inom alldeles för stora delar inom svensk polis. En kultur som skapat både stora bekymmer för kvinnor inom kåren, men också för kvinnor ute i civilsamhället som polisen möter. De förra möter kollegor som gör deras arbetstillvaro otrygg och i värsta fall utsätter dem för övergrepp som inte lagförs. De senare möter polisen som brottsoffer som polisen inte utreder ordentligt eftersom brotten inte anses ha tillräcklig status, de möter poliser som utnyttjar dem när de är svaga och hamnar i en omöjlig situation att anmäla eftersom gärningsmannen är polis.
Författarna jämför med våra grannländers betydligt större transparens och skicklighet i internutredningsarbetet.
De lyfter på locket hur man inom ansvarspositioner i kåren prioriterar egen framgång och fördelar framför att reda ut stora och allvarliga problem. I denna granskning framstår både tidigaren rpc Eliasson och nuvarande Thornberg som högst ovilliga till att lägga mer än energi på problematiken att läsa upp snygga tal för att få tyst på kritiken, understödda av en tandlös HR-funktion som inte heller vågar ta tag i verkliga problem.
Min reflektion efter att ha läst boken är att man förmodligen är livrädda över hur stora förändringar man faktiskt kanske måste göra för att äntligen göra polismyndigheten till en arbetsplats som är trygg och attraktiv för både män och kvinnor.
Och skräcken för förändring gör att man fortsätter att sopa bekymren under mattan. #Nödvärn2 är precis uppstartat. Det blir intressant att se vad som händer med det.
Författarna jämför med våra grannländers betydligt större transparens och skicklighet i internutredningsarbetet.
De lyfter på locket hur man inom ansvarspositioner i kåren prioriterar egen framgång och fördelar framför att reda ut stora och allvarliga problem. I denna granskning framstår både tidigaren rpc Eliasson och nuvarande Thornberg som högst ovilliga till att lägga mer än energi på problematiken att läsa upp snygga tal för att få tyst på kritiken, understödda av en tandlös HR-funktion som inte heller vågar ta tag i verkliga problem.
Min reflektion efter att ha läst boken är att man förmodligen är livrädda över hur stora förändringar man faktiskt kanske måste göra för att äntligen göra polismyndigheten till en arbetsplats som är trygg och attraktiv för både män och kvinnor.
Och skräcken för förändring gör att man fortsätter att sopa bekymren under mattan. #Nödvärn2 är precis uppstartat. Det blir intressant att se vad som händer med det.