Horisonten

»På sista tiden hade Bosmans tänkt på vissa episoder i sin ungdom, episoder utan fortsättning, tvärt avklippta, ansikten utan namn, flyktiga möten. Alltsammans tillhörde ett avlägset förflutet, men eftersom dessa korta sekvenser inte hängde samman med hans liv i övrigt svävade de fritt, i ett evigt nu. Han skulle aldrig sluta undra över det, aldrig få svar. [. . .] Det svindlade för honom när han tänkte på vad som kunde ha varit men inte blev.»