Farfar var rasbiolog
Bok av Eva F. Dahlgren
FARFAR VAR RASBIOLOG kom ut första gången 2002 och innebar Eva F Dahlgrens stora genombrott som författare. Första pocketutgåvan gavs ut redan 2003 och har varit slut i många år. Nu ger vi på Thorén & Lindskog ut denna svenska moderna klassiker på nytt.
»Detta är ett mästerligt litterärt reportage.« Sydsvenskan
»Jag sorterar in den i hyllan för framtida klassiker.« GP
»Det är en oslagbar bok tack vare värmen och närheten då en tragisk epok silas genom en skenbart omöjlig kärlekshistoria.« SvD
Eva F Dahlgren är född 1952 i Karlstad och uppvuxen i Skåne. Hon har en lång karriär som journalist och författare och har bland annat jobbat tio år som nyhetsreporter på TT. Under 2000-talet har hennes böcker - som Farfar var rasbiolog, Fallet Sigrid Gillner och Fallna kvinnor - fått stor uppmärksamhet.
En vän till mig rensade sitt hem på böcker. En kasse med böcker som skulle skänkas till loppis passerade först mig. Därur fiskade jag bland annat Eva F. Dahlgrens bok Farfar var rasbiolog.
Författaren skriver i den här boken om sin farfar Ossian, professor i botanik i Uppsala under 1930- och 1940-talen. Men farfar Ossian var inte bara botanist, han var också rasbiolog. Märkligt nog gifte sig Ossian med en kort kvinna av sydeuropeiskt ursprung. Ossians pläderingar för renrasighet och rasduglighet – hur gick de ihop med Greta och barnen, som varken var/blev långa eller blonda?
Den här boken är förstås en sorts uppgörelse. Barnbarnets bild av farfar som knackar henne i huvudet – hur hårt krockar inte den när barnbarnet som vuxen inser vad farfar har forskat om och haft för åsikter? När jag läser den här boken finner jag emellertid att inte så mycket av den används till att skriva om farfars åsikter. Den beskriver farfar, en i mina ögon otroligt självcentrerad man utan större förmåga till att förstå sin hustru. Henne lämnar han ensam med de fyra barnen långa perioder medan han själv vilar upp sig eller är på forskningsresa. Mycket av deras förhållande skildras genom deras brevväxling under de många och ofta långa perioderna av frånvaro/separation. En icke föraktlig del av breven ägnas åt tarmtömningar med mera.
Nej, bilden av Ossian som jag får är inte nån sympatisk bild. Om hans forskning får jag veta mindre – och ärligt talat är jag rätt glad för det. Bokens andra och tredje delar, där författaren intervjuar nutida forskare av olika slag, men också framträder tydligare själv med egna reflektioner över farfaderns idéer, är mest intressanta.
Mitt omdöme blir medel.
Författaren skriver i den här boken om sin farfar Ossian, professor i botanik i Uppsala under 1930- och 1940-talen. Men farfar Ossian var inte bara botanist, han var också rasbiolog. Märkligt nog gifte sig Ossian med en kort kvinna av sydeuropeiskt ursprung. Ossians pläderingar för renrasighet och rasduglighet – hur gick de ihop med Greta och barnen, som varken var/blev långa eller blonda?
Den här boken är förstås en sorts uppgörelse. Barnbarnets bild av farfar som knackar henne i huvudet – hur hårt krockar inte den när barnbarnet som vuxen inser vad farfar har forskat om och haft för åsikter? När jag läser den här boken finner jag emellertid att inte så mycket av den används till att skriva om farfars åsikter. Den beskriver farfar, en i mina ögon otroligt självcentrerad man utan större förmåga till att förstå sin hustru. Henne lämnar han ensam med de fyra barnen långa perioder medan han själv vilar upp sig eller är på forskningsresa. Mycket av deras förhållande skildras genom deras brevväxling under de många och ofta långa perioderna av frånvaro/separation. En icke föraktlig del av breven ägnas åt tarmtömningar med mera.
Nej, bilden av Ossian som jag får är inte nån sympatisk bild. Om hans forskning får jag veta mindre – och ärligt talat är jag rätt glad för det. Bokens andra och tredje delar, där författaren intervjuar nutida forskare av olika slag, men också framträder tydligare själv med egna reflektioner över farfaderns idéer, är mest intressanta.
Mitt omdöme blir medel.