Inga kelgrisar, inga styvbarn
Bok av Cia Sigesgård
Vi på Bokus passade på att ställa några frågor till författaren Cia Sigesgård
Det är verkar vara en riktigt ruskig historia - berätta om hur du kom på iden för boken?
Ja, ruskig är den! Samtidigt finns det mycket värme och hjältemod. Precis som det finns i verkliga livet, bara man tittar efter lite. I mitt yrke träffar jag många märkliga personligheter. De bjuder in mig till sina hem och berättar om sina drömmar, något jag tycker är både fantastiskt och skrämmande att lyssna på. Fyra av dem pockade på min uppmärksamhet tills jag lät dem flytta in i min bok och bli grannar med varandra. Resultatet blev en riktig rysare!
Var är den bästa skrivplatsen?
Jag har en sliten divan i ett hörn hemma. Den är bred, lila och ganska ful. Där säckar jag ihop med datorn framför mig och låter karaktärerna suga in mig i sina liv.
Kan du ge oss dina bästa boktips?
Johan Theorin är en av mina favoriter. Hans novellsamling "På stort alvar" skrämmer mig. Den är mörk, kall och smyger sig på. "Kommer aldrig mer igen" av Hans Koppel ger mig klaustrofobi bara jag tänker på den. Annars gillar jag "Franska barn kastar inte mat" av Pamela Druckerman, en kärleksfull historia om hur man uppfostrar sina barn att bli självständiga och starka.
Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar ondskan.
Astrid har alltid vetat att det var något fel på hennes son. Ingen trodde henne. De sade att hon var en dålig mor. Att det var henne det var fel på. Men ingen visste det som Astrid visste. För de hemliga gästerna som plötsligt börjar dyka upp kan hon berätta sanningen om vad som hände Caroline och de andra.
Någon gör inbrott i Annas lägenhet. Ingen tror henne. De säger att hon inbillar sig. Anna har ju alltid varit annorlunda. Speciell, som Kristoffer sade. En enda person tar henne på allvar.
Långsamt förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld, vrede och galenskap brottas med hopp och naivitet, och där alla inblandades tillvaro redan står på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.
”Inga kelgrisar, inga styvbarn” av Cia Sigesgård är en fängslande och bitvis svårsmält berättelse där ett helt samhälle - eller åtminstone de mörkare sidorna av det - ryms innanför väggarna till ett nergånget hyreshus med rötterna i den svenska folkhemstankens guldålder. Här finns de barn som sviks av föräldrar som bryr sig mer om spriten och sina egna drifter än om sina familjer. Här finns de äldre föräldrar som sviks av sina egoistiska och krävande vuxna barn. Och framför allt finns här mördaren och våldtäktsmannen som fått gå fri i åratal för att ingen har tagit varningssignalerna på allvar. Han slår till igen och igen, och han närmar sig sakta men säkert de ömtåliga människor som har haft oturen att hamna i hans närhet i huset.
Persongalleriet är färgstarkt och engagerande. Ju längre jag kommer i boken desto mer bryr jag mig om hur det går för de människoöden som rör sig framåt genom dess kapitel - framför allt om den udda Anna och den ofrivilligt mogne pojken Kasper. Det är en berättelse med påtaglig chockfaktor, men just det ocensurerade och råa i den är en av dess många styrkor. Vissa berättelser kan helt enkelt inte berättas på ett vackert och skönmålat sätt utan att tappa sitt innehåll.
Persongalleriet är färgstarkt och engagerande. Ju längre jag kommer i boken desto mer bryr jag mig om hur det går för de människoöden som rör sig framåt genom dess kapitel - framför allt om den udda Anna och den ofrivilligt mogne pojken Kasper. Det är en berättelse med påtaglig chockfaktor, men just det ocensurerade och råa i den är en av dess många styrkor. Vissa berättelser kan helt enkelt inte berättas på ett vackert och skönmålat sätt utan att tappa sitt innehåll.