Muminpappan går omkring och känner sig onödig. Det är augusti, hettan är tung och pappan längtar efter att få beskydda sin familj som verkar klara sig ganska bra på egen hand. Långt ute i havet ligger Ön. Dit tar Muminpappan familjen och Lilla My. Ön är vild och ödslig, något helt annat än den hemtrevliga Mumindalen där allting är som det ska. Havet lever sitt eget liv, stort och skrämmande. Det som till en början verkade vara något nytt och lite spännande utmynnar i hemlängtan och rädsla för de mörka nätterna. Pappan och havet (1965) är den åttonde boken i serien om Mumintrollen.
Tillsammans med Sent i November är detta Tove Janssons mest filosofiska böcker. Det är mycket att fundera och reflektera över och vill man kan man jämföra denna med Virginia Woolfs "Mot fyren", finns mycket paralleller.
Den absolut bästa av mumin böckerna och en av de bästa böckerna någonsin skrivna. Tove Jansson har ett så underbart språk och boken är så filosofisk. Det är en barnbok men vuxna har så mycket att hämta.