Paris Passion

Att ha hånglat med Jimmi Hendrix, haft ett förhållande med en framstående Black Panther-medlem och navigerat sig runt bland intelligentsian i Paris och Alger låter som ett spännande sätt att uppleva slutet av sextiotalet, tycker jag.

Lena och David, ett ungt journalistpar med till synes liknande värderingar flyttar till Paris, skaffar lägenhet men inga möbler, försöker slå sig fram som frilansande journalister samtidigt som de träffar den franska kultureliten och prövar på fri kärlek. Den del av boken som utspelar sig i Paris är behaglig att läsa, för mig i synnerhet när våra huvudpersoner rör sig i mina hemkvarter runt rue Mouffetard, men boken tar riktig fart först när de flyttar ner till Algeriet. Medan Lena och David konkurrerade om uppdragen i Paris är de relativt ensamma på plats i Alger och säljer in artiklar om postkolonialismen där nere. Det är en spännande miljö och alltmedan paret utforskar landet upptäcker Lena att kvinnoförakt och sexism inte bara förkroppsligas av världen runt omkring henne utan även av den egna pojkvännen.

Paris passion är en uppfriskande resa tillbaka till åren efter -68 och ett möte med människor med mindre krav på tillvaron men samtidigt större möjligheter att livnära sig på sin kreativitet. Det känns som att Swedenmark beskriver en tid som på många sätt var tuffare, mer sexistisk, mer rasistisk men ändå enklare. Och framförallt en tid med mycket starkare framtidstro. Eller kanske är det bara att jag drömmer mig bort från den högerpopulistiska verkligheten.

Boken var dessutom välkommet lättläst mitt mellan klimatkatastrofer, rasism och tunga skräcknoveller :-)