Jag bara tvingar mig lite

Bok av Maja-Stina Fransson
När Minna var 12 år höll hon på att tvätta sönder sig. Knöt hon händerna så sprack skinnet på knogarna. När hon var 20 skulle hon gå ner i vikt. Fem kilo. Det blev snabbt femton. Nu är hon närmare 30 och har nya tvångstankar. När Minna inte jobbar i bokhandeln i Uppsala besöker hon kaféer och tjuvlyssnar på andra kafégäster. Minna antecknar i en bok, samlar tips på saker att göra. Och följer dem tvångsmässigt. Men vad händer när hennes inrutade liv störs? När någon plötsligt tar plats, när Minna verkligen känner för någon? Vad händer när Jakob Alm plötsligt står där? Jag bara tvingar mig lite är en delvis självbiografisk roman som utspelar sig under 90-talet, 00-talet och i nutid. Vi följer Minna som barn, tonåring och ung kvinna. Vi läser hennes dagbok och följer med in i terapirummet. Det är förnekelse, ångest och nya tvång. Det är på blodigt allvar, men också en befriande komisk skildring av vad ett liv med tvångstankar kan innebära. "Som läsare tillåts man komma nära och temat till trots är detta en varm story som lämnar en med massa hopp i hjärtat."Tara Moshizi, Icakuriren "Vissa passager och dialoger skrattade jag rakt ut åt. Det händer inte ofta." Nina Brisman, Borås Tidning
Visa pris inkl. frakt Inkl. frakt
Amazon.se
Nybliven Amazon Associate Klicka på "Till butik" för att se priset
Bokus
189 kr fri frakt
Adlibris
189 kr + 25 frakt
Book Outlet
248 kr fri frakt
Den 16 juni 2021 blev Maja-Stina Franssons (numera Skarstedt) bok Jag bara tvingar mig lite min genom en vänlig Instagrambekantskap. Boken hade stått på min inköpslista länge, men jag hade inte lyckats få tag i den. Strax därpå fick jag en bok på liknande tema – ätstörningar – för recension. Därför dröjde det cirka en månad innan jag började läsa just den här boken. Ämnet är ju ganska tungt och jag ville inte överlasta mig själv.

Den här boken är en självbiografisk roman, kan man säga. Den börjar när huvudpersonen Minna är tolv år och har svåra tvångstankar. Just då handlar det om att tvätta sig. Några år senare handlar det om vikten (ätstörningar). I nutid är Minna 30 år och fortsätter att ha nya tvångstankar. Hon har utbildat sig till journalist, men jobbar i en bokhandel i Uppsala. När hon inte jobbar besöker hon olika kaféer och tjuvlyssnar på andra gäster. Hon för anteckningar för att få tips på saker att göra. Tips som blir tvångsmässiga.

Boken påminner förstås om Anna Ehns Ormen i mig, men handlar om mer än ätstörningar. Dessutom vänder sig den här boken till lite äldre läsare. Båda böckerna är skrivna av journalister. Även Jag bara tvingar mig lite är välskriven och har ett bra flyt trots att tiden ibland hoppar mellan 1990-talet, 2000 och 2010-talet. Läsaren får följa hur Minna blir äldre, hur vissa problem finns kvar och hur hon tacklar dem. Som vuxen måste Minna ta tag i detta på egen hand, som barn försökte främst hennes mamma.

Bitvis är det riktigt tuff läsning, men också bra. I och med att boken har självbiografiska inslag – notera att det är en roman! – blir det hela trovärdigt. Ibland kommer jag på mig med att fundera över det där med att tjuvlyssna på andra kafégäster… Det har en ju liksom gjort. Fast jag har däremot inte fört anteckningar om dem eller sökt upp personerna…

Trovärdigt, kul med en Uppsalabok och välskrivet. Mitt omdöme blir det högsta.