Mediers känsla för kön : feministisk medieforskning

I Medieforskningens känsla för kön gör Madeleine Kleberg olika nedslag i så kallade vetenskapliga vändningar. Dessa har för den feministiska medieforskningen inneburit såväl fördjupning som breddning liksom påtagliga förändringar teoretiskt och metodologiskt. Inledningsvis, i mitten av 1970-talet, kännetecknades forskningen framför allt av kritik av mediernas framställning av kvinnor. Den ideologikritiska hållningen kom dock att kritiseras för att den innebar ett underkännande av kvinnors förmåga att själva tolka innehållet. Akademiseringen av forskningen under 1970- och 80-talen medförde att den språkliga vändningen, poststrukturalismen, fick betydelse för frågor kring mediernas representation och genuskonstruktioner. Postkoloniala rörelser kritiserade emellertid den akademiska forskningen för sin västerländska etnocentrism vilket bland annat resulterade i den rumsliga vändningen. Under senare år har den affektiva vändningen haft betydelse - särhållandet mellan rationalitet och emotionalitet ifrågasätts liksom frånvaro av kroppslighet. I kapitlet diskuterar Kleberg också fenomenet postfeminism och frågar om denna innebär att ideologikritik får förnyad aktualitet. Anna Roosvall och Kristina Widestedt ställer frågan om hur sociala kategorier som klass, kön och etnicitet fungerar tillsammans i representationen; hur griper de in i varandra och skapar specifika maktrelationer. I Medier och intersektionalitet spårar de intersektionella angreppssätts koppling till centrala teoritraditioner inom medieforskningen såsom cultural studies och teorier om representationens politik samt till postkolonial teoribildning. Nyhetsförmedlingens sanningsanspråk diskuteras i relation till den mångfald av komplexa relationer som aktualiseras i en intersektionell analys, en analys som genererar svar som är både mera omfattande och mera specifika än om man isolerar olika sociala kategorier från varandra. I medierna är intersektionaliteten dessutom komprimerad. Författarna menar att skärningspunkten mellan mediestudier och intersektionella studier därför utgör ett orkanens öga i den mångfald av relationer som omger oss. II. Kropp och bild Världen över säljs medier och medieinnehåll med hjälp av bilder på kvinnor som kroppar att betrakta, diskutera, värdera, njuta av eller att förskräckas inför. Kvinnan som bild har i mycket likställts med en estetiserad framställning av den unga, slanka, ofta vita, attraktiva kroppen. I dialog med denna estetiserade bildkropp finns numer en lika välkänd dubblett, den så kallade chockbilden där vi möter kvinnors kroppar men i en mer "grotesk", avslöjande tappning. Här handlar det om fettsugningar, om celluliter, om för magra kroppar, för feta kroppar, misslyckade plastikoperationer, och pilar som pekar ut lår, magar, bakdelar och bröst. I Femininitet som spektakel. Avsmak, affekt och kvinnliga kroppar, tittar Anja Hirdman närmare på fenomenet med "chockbilder" på kvinnors kroppar. Vad är det för idéer om femininitet dessa chockbilder förmedlar? Hur skapas deras affektiva styrka? Eller uttryckt annorlunda; vad är det vi så att säga förstår när vi ser dessa bilder? Genom att uppmärksamma dessa bilders kroppslighet, och relationer till den tänkta kvinnliga betraktaren visar kapitlet hur den feminina kroppen, både andras och den egna, presenteras som en potentiellt motbjudande yta. Utifrån tesen om att kroppen är det hyperteknologiska samhällets "nya heliga" studerar Yvonne Andersson i Med känslan i kroppen. Om maskulinitet, femininitet och muskulinitet i träningsbloggar, den muskulösa kroppens politik. Olika tekniker, bland annat den digitala, har gjort oss mindre begränsade av de biologiska, fysiska kropparnas förmågor och begränsningar men samtidigt ökar kropparnas retoriska funktion. När vi uttrycker oss om, och genom, våra kroppar talar vi om den tid och det samhälle vi lever i. Andersson visar att träning och träningsbloggar kan bära på en politisk potential. Balanseran