Djupa sår

Cut
Bok av Cathy Glass
Dawn var den första flickan Cathy Glass var fosterförälder till. Första intrycket var att Dawn var en rar och välbalanserad tjej, men det var bara en fasad hon visade upp för att dölja en barndom så traumatisk att hon inte ens kom ihåg den. Första natten vaknar Cathy av att Dawn med stirrande blanka ögon står lutad över spjälsängen där Cathys bebis låg och sov. Dawn gick i sömnen - vilket Cathy vet är vanligt hos oroliga barn. Det upprepar sig och en skräckslagen Cathy upptäcker en natt Dawn i färd med att tända en tändsticka samtidigt som hon mumlar "Det är inte mitt fel" i sömnen. Cathy upptäcker att Dawn skolkar från skolan och har svårt att hitta vänner. Än mer oroande är att Dawns rum en natt är tomt och kudden täckt av blod. Hon har skadat sig själv för att bli av med smärtan från sitt förflutna. När Dawn försöker begå självmord inser Cathy att flickan behöver mer hjälp än hon kan ge henne. Dawns mor anförtror Cathy att Dawn, mellan det att hon var fem och nio år, bodde hos släktingar på Irland. Snart förstår Cathy att det hon utsattes för under den perioden har gett henne djupa sår.
Fosterhem, orättvisa, felbedömningar men den lilla flickan växer upp, trots sitt livsöde. Fantastisk familj som såg förbi det onda o fångade det goda.
Cathy Glass har tillsammans med maken varit familjehemsförälder i över tjugofem år och de har tagit emot mängder av barn. Tre böcker från hennes erfarenheter har tidigare släppts på svenska, men jag har inte läst någon av dem. I Djupa sår berättar Cathy hur trettonåringa Dawn kom till deras familj. Det är en tonåring med stora problem och djupa ärr som flyttar in till familjen och Cathy tar oss med på deras resa tillsammans.

Jag började lyssna på Djupa sår, då jag upptäckte den av en slump i Storytel. Egentligen hade jag tänkt att läsa den fysiska boken i och med att jag hade den ståendes i bokhyllan, men nu blev det inte så. Det är omöjligt att inte beröras av berättelsen om Dawn. Det är en tragisk berättelse om hur vuxenvärlden sviker ett litet barn på det mest grymma sätt och där föräldrarna inte finns där och stöttar. Här får tjejen ett nytt hem som vill hjälpa henne, men såren är djupa och hjälpen är svår att ta emot. Det gör ont i mammahjärtat att höra om hur Dawn har haft det och det är helt obegripligt som förälder att förstå att en mamma kan strunta i sitt barn sådär. Det är tur att det finns så fina människor som Cathy som erbjuder trygghet, kärlek och ett hem att bo i för Dawn. Cathy beskriver kämpandet och allt de gör för flickan utan att måla upp sig själv som något helgon och jag undrar hur de orkar med allt. Trots att det är ganska tung läsning bitvis så andas berättelsen hopp.