Hägring 38
Mirage 38
Bok av Kjell Westö
Under upptakten till andra världskriget är stormaktspolitiken ett givet samtalsämne på Onsdagsklubben i Helsingfors, där advokaten Claes Thune träffar sina vänner, pratar politik och super. Diskussionen om nazismens frammarsch blir allt hetsigare och splittrar klubben. Thune står vid ett vägskäl i sitt liv. Han har nyss genomgått en skilsmässa och de privata bekymren gör att han inte orkar engagera sig i sin advokatbyrå som tidigare. Lyckligtvis har han en duglig hjälp i sin nyanställda kontorist, Matilda Wiik.
Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon som sextonåring tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.
Tidigare nyutgåvor i samma serie med nya omslag av Sanna Mander är Drakarna över Helsingfors 2017 och Lugna favoriter 2018.
Kjell Westö är en av Nordens främsta författare. Han är mest känd för sina episka romaner som utspelar sig i Helsingfors, men han har även skrivit noveller, poesi, essäer och kolumner. Hägring 38 (2013) nominerades till Finlandiapriset och Augustpriset och belönades med Nordiska rådets litteraturpris år 2014. Boken fick även Sveriges Radios Romanpris och samma år, 2014, mottog Westö också det svenska Aniarapriset samt Samfundet De Nios Stora pris för sitt samlade författarskap.
När jag läste lite snabbt vad den här boken skulle handla om, trodde jag först att Kjell Westös roman "Hägring 38" skulle vara en i raden av alla Andra världskriget-böcker som finns. Jag hade fel.
Visst finns kriget hotande nära, men romanen fokuserar - så som jag uppfattade den - mest på relationer människor emellan. Jag både känner med och blir arg på advokat Thune och hans sekreterare fru Wiik. Det blir kanske inte alltid rätt, men de gör ändå så gott de kan.
Samtliga karaktärer var grundligt och skickligt uppbyggda. De kändes som verkliga människor. Slutet var oväntat för mig och i bokcirkeln hade vi givande diskussioner om det (och även om handlingen i övrigt).
Det som jag reagerade på mest - OBS! Detta kan vara en spoiler - var när den jude som vann en löptävling placerades utanför prispallen. Det var bara släktingen till juden som reagerade. De övriga i Onsdagsklubben verkade bara rycka på axlarna och tänka "det är sådant som händer". Skulle de ha reagerat på samma sätt om alla de tävlande hade haft samma etnicitet och religion? Eller var det just det faktum att han var jude som spelade roll?
Visst finns kriget hotande nära, men romanen fokuserar - så som jag uppfattade den - mest på relationer människor emellan. Jag både känner med och blir arg på advokat Thune och hans sekreterare fru Wiik. Det blir kanske inte alltid rätt, men de gör ändå så gott de kan.
Samtliga karaktärer var grundligt och skickligt uppbyggda. De kändes som verkliga människor. Slutet var oväntat för mig och i bokcirkeln hade vi givande diskussioner om det (och även om handlingen i övrigt).
Det som jag reagerade på mest - OBS! Detta kan vara en spoiler - var när den jude som vann en löptävling placerades utanför prispallen. Det var bara släktingen till juden som reagerade. De övriga i Onsdagsklubben verkade bara rycka på axlarna och tänka "det är sådant som händer". Skulle de ha reagerat på samma sätt om alla de tävlande hade haft samma etnicitet och religion? Eller var det just det faktum att han var jude som spelade roll?