Svean poika : Kertomus kansankodista

Bok av Lena Andersson
Kanske måste man uppnått en viss person ålder för att tillfullo uppskatta Sveas son Ragnar och bokens anda? Jag skrattade igenkännande och njöt av den torrt formulerade berättelsen. Jag led och gladdes med karaktärer, mest led av den trångsynta instängdhet som beskrivs med så säker penna.
Vandra genom det svenska folkhemmets uppgång och fall, sida vid sida med Ragnar Johansson - dess kanske mest hängivne anhängare och tjänare genom ett liv där han gick från radikal till reaktionär utan att byta ståndpunkt (även om han genomgår en mindre renässans mot slutet).

Han växer upp med en stark tro på rationalitet, mätbarhet och social ingenjörskonst som med tiden gör honom till en främling för såväl sina föräldrar som sina barn. Det enda som driver honom utöver strävan efter det rätta för samhället och allmänheten är det glödande idrottsintresset och den klumpigt uttryckta kärleken till de barn som han tvingas inse att han mer och mer tappar greppet om.

Det här låter kanske som en ganska tråkig läsning, men i så fall beror det bara på bristerna i min recension. Lena Anderssons ”Sveas son” är med sin raka, avskalade berättelse med en stark nyans av humor en mycket angenäm läsning som väcker såväl minnen av det samhälle jag såg under min uppväxt som tankar om vårt moderna arv.

Det jag inte blir riktigt klok på är vad jag egentligen tycker om Ragnar Johansson.

Är han bara en kall och stram plansocialistisk dinosaurie eller är han en i grunden sympatisk människa med en ansvars- och hederskänsla som är så stark att han inte förmår se att den gör mer skada än nytta? Är han en han en arrogant hustyrann eller en kärleksfull far som desperat försöker skydda sina barn för allt det onda som han tror omger dem? Kanske är han helt enkelt bara för mänsklig för att kunna sammanfattas i några få ord, för att kunna beskrivas i termer av god eller ond. Oavsett vilket har han en viktig och intressant historia att berätta för oss .
Lena Anderssons roman "Sveas son" läste vi i den bokcirkel som jag är med i. Jag hade nog inga egentliga förväntningar på denna berättelse, men trodde ändå att den skulle vara bättre.

Nu svär jag kanske i kyrkan, men som helhet tyckte jag att den var tråkigt skriven. Den kändes monoton när man lyssnade. Fast å andra sidan kan den upplevelsen kanske bero på vem som var uppläsare? Inget ont om Eric Ericson, men ibland fungerar vissa uppläsare bättre än andra, beroende på vilken person man är. Det kan också handla om en generationsfråga, vilket vi diskuterade i bokcirkeln. De lite äldre medlemmarna verkade uppskatta den mer än vad vi som var yngre gjorde.

Berättelsen var i och för sig lite intressant, men eftersom jag tyckte att den var tråkigt skriven, hade jag svårt att uppskatta de intressanta delarna.