Freja och kråkungen

Fredrik Sonck
Och så en dag när stora regnmoln seglar upp över havet och vinden sliter i björkarna ser Freja kråkan. Den sitter uppe på gärdsgården vid strandkanten. Vad stor den är! De svarta ögonen blänker, vinden rycker i fjädrarna. Freja tar ett tveksamt steg närmare. Mamma och pappa tycker att Freja är för stor för att ha napp. Freja vet att hon är stor, men inte för stor! När hon ramlar och slår sig vill hon ha sin napp. När storasyster skriker att det bara är bebisar som har napp blir hon arg. Då vill hon verkligen ha sin napp. En dag när hela familjen är ute på promenad ser pappa ett kråkbo. I boet finns en liten kråkunge som piper och skriker. Den skulle nog behöva en napp. Kanske den kan få Frejas? Fredrik Sonck debuterar med en ömsint berättelse om det lilla barnet som kommer fram till vem hon själv är. I Jenny Lucanders känsliga illustrationer syns den vackra sommaridyllen, men också barnets vrede och förtvivlan inför förändring och kravet på att vara stor och stark. I centrum står ett problem som många barnfamiljer känner igen: Hur ska vi bli av med nappen?
Freja fyller tre år och hennes föräldrar tycker att nu minsann, nu är hon för stor för napp.
Freja blir sur och tvär. Visst är hon stor men inte FÖR stor.
Föräldrarna suckar och ger med sig, men när sommarsemestern kommer så gör de nya försök.
Freja går till sist med på att släppa nappen för att den ledsna kråkungen i boet behöver en napp.
Men när sömnen kommer vaknar Freja och saknar sin napp. Dumma tjuvaktiga kråkunge som stulit hennes napp.
Hur ska de sluta? Kommer Freja komma till ro med den fruktansvärda ”stölden” och gå vidare?

En varm berättelse om att sluta med napp, full av känslor och kärleksfulla föräldrar. En härlig mix av vardagsrealism och fantasi om kråkungen.

Vi har speciellt uppskattat bokens illustrationer under sommartiden. Sommarblommor och massor av vidsträckta hav i uppslagens bakgrund. Samtidigt så lyckas Lucander tydligt få fram karaktärernas ansiktsuttryck fulla av känslor. Frejas fundersamma uttryck, eller ledsna/arga. Eller pappas förtvivlade uttryck när han sitter bredvid en ledsen Freja med en mjukiskatt till tröst.

Jag tycker också det är charmigt att barnet i boken heter Freja och könas som tjej samtidigt som karaktären har ett utseende som många skulle säga tolkas som pojkkodat. Samtidigt som Freja på en bild också har klänning. Det känns utmanande och Freja får vara sin egen person. Också härligt med mammans stora gravidmage på stranden.

I bokens början finns begreppet ”dagis” en gång skrivet vilket direkt gör mig iallafall lite avig som förskollärare. Men boken är en finlandssvensk barnbok och jag har fått info om att förskola i Finland faktiskt heter dagis i de yngre åldrarna och då är det inte så konstigt att man skriver dagis i denna bok kanske. Men jag vill ändå skriva med så alla kan avgöra själva vad de är sugna på.