Intervju med författaren Peter Sjöquist, aktuell med romanen ”Fragment (som om vi aldrig fanns)”

Peter Sjöquist är skådespelare, röstskådespelare och regissör och nu även författare. Han är aktuell med debutromanen ”Fragment (som om vi aldrig fanns)” där vi möter skådespelaren Johannes som kämpar sig fram i livet. Det är en roman om utsatthet, sårbarhet, känslor och vilka val man gör i livet.

Grattis till debutromanen – hur känns det att vara författare?

Tack så mycket, det är jätteroligt. Jag har ju alltid skrivit och kommer från en familj som uppmuntrat läsande och skrivande. Jag fick alltid böcker i födelsedagspresent; allt från Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud till Svenska Akademins ordlista, så jag är verkligen uppfostrad till vältalighet och att använda ord. Andra kunde stå på händer och jag kunde förklara vad ett ord betydde. Det är dock svårt att vara en debuterande författare just nu eftersom alla författarsamtal är inställda och det blir heller ingen bokmässa.

Du är ju skådespelare och röstskådespelare i grunden. Berätta om det intresset?

Jag började drömma om att bli skådespelare när jag var åtta år. Jag var väldigt blyg som liten, och det bästa sättet att få bukt med det var att bli en clown och bråkstake. Då hade man ett skydd och det var lite som att spela en roll. Sedan började jag skolka och hamnade med personer som befann sig lite i utkanterna av samhället. Jag blev vad man då kallade för ungdomsbrottsling. När punken sen kom drogs jag till den som en fluga till en sockerbit. Den var så expressiv – man kunde klä ut sig och göra vad man ville genom att spela en roll. Jag kallade mig själv för Dino Disastro och var med i ett punkband. Jag var för bekväm för att lära mig spela något instrument ordentligt men jag hade rätt attityd i alla fall. Jag ville gärna ge sken av att vara äventyrlig och fri men var egentligen rädd för att ta chanser. Jag har alltid haft ett behov av att utrycka mig men eftersom jag var vansinnigt blyg när jag var liten var det en dröm att våga.

När började du skådespela på riktigt?

En kollega på en förskola där jag jobbade när jag var 17 år frågade om jag var intresserad av att spela teater, och där blev jag upptäckt och fick en av huvudrollerna i en film. Då öppnades en helt ny värld och jag fick jobba med Bille August som fotograf och gräddan av svenskt film- och teaterliv. Regissören till filmen bad skådespelaren Lars Wik att hjälpa mig med inträdesprovet till scenskolan och då kände jag att det började bli allvar. Jag var oerhört nervös när jag sökte men kom in på första försöket – bara 18 år.

Hur skulle du beskriva romanen? Den är inte självbiografisk men är det mycket som ändå är hämtat ur ditt eget liv?

Till Boken

Jag skulle beskriva den som ett relationsdrama, men framförallt är det en bok om utsatthet, sårbarhet och känslor – skrivna av en man. Jag tror inte man behöver vara raketforskare för att förstå att det är mycket som är hämtat ur mitt eget liv. Men det är ingen självbiografi trots att likheterna med huvudkaraktären Johannes i boken är ganska stora. Han är en skådespelare som försöker hanka sig fram och är fast i en destruktiv relation och precis som Johannes i romanen hade jag en distansrelation med en norsk kvinna där allt handlade om: när kan jag komma till dig? hur ska jag åka? hur kan jag passa in där? Efter många år i ett sådant distansförhållande uppstår det slitningar. Det var oftast jag som fick lämna Sverige och fara till Norge. Relationen blev sämre och sämre och jag började fundera på vem jag egentligen var. När jag tidigare sett bilder av mig själv från förr, har jag aldrig sett en linje från dem till den jag är idag. Känslan av att det liv man levt är en massa utspridda pusselbitar. Då började jag skriva ner fragment, små historier som fick ramas in av historien om en man som befinner sig i en relation som bryter ner honom fullständigt. Jag ville skriva om svåra och tunga saker som män kanske annars inte törs prata om.

Du var ju med i filmen Lantisar (2019) som också vann Västerås filmfestival – berätta om det?

Ja precis, det var förbannat roligt. Från början var det ett projekt som var tänkt att leda fram till en visning och inget mer. Men Backa studios och jag tyckte filmen förtjänade större uppskattning och borde få ses av fler. Vi skickade den till Västerås filmfestival – och den kom med! Filmen nominerades i sex kategorier totalt och vann bästa nordiska film, bästa regi, och jag själv fick priset som bästa manliga skådespelare. Efter det lade vi ner ett enormt arbete på att få ut den till biografer runt om i landet. Och vi lyckades. Sedan dess har den vunnit flera priser som bästa film på flera andra festivaler. Som grädde på moset har den nu köpts in av SVT för visningar hos dem. Man ska aldrig ge upp. Det är ju fantastiskt att komma ända dit.

Vad gör du om dagarna när du inte skriver eller skådespelar?

Jag älskar att vara kreativ som skådespelare, författare och fotograf men det är få förunnat idag att kunna livnära sig på det. Förra sommaren började jag arbeta inom hemtjänstens nattpatrull. Redan efter tio dagar tyckte jag att det var ett av de mest givande jobb jag haft. Alla borde arbeta inom vård och omsorg någon gång i sitt liv, kanske som en typ av värnplikt. Det är stressigt, slitigt, och det tar ibland på en att se svåra saker som sjukdomar och döden. Men det du får tillbaka är en ödmjukhet inför livet och det faktum att ingen av oss vet hur våra liv kommer att se ut imorgon eller om ett par år. Jag har också mött en omtänksamhet inom vård och omsorg som jag sällan mött i någon annan bransch. I höst ska jag börja jobba på Stockholms Dramatiska Högskola. De tog kontakt med mig för att jag har lång erfarenhet av dubbning och vi arbetade fram en utbildning inom röstskådespeleri. Det blir en ettårig högskolekurs som heter ”Gestalta med röst och tal” där jag ansvarar för delarna som handlar om dubbning och eftersynkronisering. Det ska bli väldigt roligt.