Intervju med Lina Bengtsdotter om nya romanen ”Beatrice”

Lina Bengtsdotter är aktuell med spänningsromanen ”Beatrice” som är en fristående uppföljare i serien om kriminalinspektör Charlie Lager. En niomånaders flicka är försvunnen i Karlstad och processen att hitta flickan visar sig vara mer komplicerad än vad Charlie först trott. Det är en roman om trasiga själar, om svek och om människors kontrasterande liv.

Din debutroman ”Annabelle” blev utsedd till bästa debut 2017. Hur kändes det att få den utmärkelsen på din första bok?

Jag blev så rörd. Jag gråter inte ofta som vuxen, men jag började faktiskt gråta då. Innan sa jag att: ”Äh man kan inte tävla i litteratur” och spelade så himla cool. Men när de läste upp motiveringen blev jag rörd till tårar. Jag hade bara målet att det skulle bli en bok och hade inga höga förväntningar. Jag tycker fortfarande det kan vara svårt att greppa och är idag väldigt tacksam att få göra det jag vill och att jag kan försörja mig på det. Det är en lika fantastisk känsla varje gång jag släpper en ny bok. Folk brukar säga att det är den första som är störst. Men jag har tre döttrar och jag tycker nästan det kan likställas med att få barn tre gånger, lika stort varje gång.

Dina berättelser utspelar sig i den lilla byn Gullspång som du själv också kommer ifrån men denna berättelse är även förlagd till Karlstad. Hur kommer det sig?

Jag har alltid gillat Karlstad, inte minst för att det finns många litterära kopplingar dit, exempelvis Nils Ferlin, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding. Karlstad är också Gullspångs närmsta stora stad – dit åkte vi när jag var liten om vi skulle gå på bio. Jag har många fina minnen från Karlstad och mina systrar bor där nu. Något jag har reflekterat över är hur konstigt det är att vara tillbaka i Karlstad och inse att det faktiskt är en småstad. Det var inte min känsla när jag var liten. Många läsare undrar också hur mycket som egentligen kan hända i lilla Gullspång men det har faktiskt hänt värre och hemskare saker där än vad jag har skrivit om i mina böcker.

Berätta om din nya roman ”Beatrice.” Den är inte en klassisk morddeckare utan har ett större fokus på människans psykologi.

Precis, det är en psykologisk spänningsroman, med utsatta flickor i fokus. Om pengar och makt samt vad avsaknaden av dessa gör med människor. Jag utforskar ofta kontraster när jag skriver: stad-land, kvinna-man, rik-fattig, då och nu. Det är den typen av böcker som jag själv gillar att läsa och därför blir det naturligt att jag rör mig åt det hållet. Jag har alltid känt en stor vördnad inför unga flickors liv vilket kommer till uttryck i mina böcker. Jag sitter inte och filar på en mordhistoria utan det börjar med att jag vill berätta en ung flickas historia. Jag hamnar således först i att jag skriver en roman om en person vars röst behöver höras och sen kommer spänningsbiten och Charlie in. Jag har ingen specifik process när jag skriver.

Har de unga flickornas historier du berättar någon förebild i verkligheten?

Jag är lärare i psykologi på gymnasiet, vilket är ett tillvalsämne som många unga tjejer väljer. Det är många som är väldigt vilsna och sorgsna och jag har ofta djupa samtal med de som har det tufft. Sedan vävs röster och historier från vänner och elever ihop med det fiktiva. I slutskedet när jag skrev ”Beatrice” satt jag hemma och redigerade boken och hörde gälla skrik utanför mitt fönster. Jag gick ut för att se vad som försiggick och det visade sig vara två tonårsflickor som verkligen inte mådde bra. Jag lät dem komma in till mig och det visade sig att de båda bodde på ett HVB-hem och kallade varandra för systrar precis som i mitt manus ”Beatrice.” Håret reste sig när jag hörde att de kallade varandra ’syster.’ Allt var redan skrivet när jag träffade flickorna men jag dedikerade därför boken till dem. Den ena berättade att hon inte önskade sig något särskilt i livet utan ville bara klara sig och få leva ett vanligt liv. Det är nästan identiskt med vad en av flickorna i min berättelse säger. Jag tror inte på övernaturliga saker men den upplevelsen kändes nästan som en sådan.

Till Boken
Intervjuad av
Signe C
26 augusti 2020