Karin Brorson

Kärlek, spänning och mystik,
och du slipper trängas med bio-publik
En present som alla kan uppskatta,
oavsett om du vill gråta eller skratta

En streamingtjänst passar speciellt nu när vi inte har möjlighet att gå ut och kolla på bio (eller gå ut och göra någonting överlag). Fungerar för alla. Både film och tv-fantasterna som vill ha ett större utbud, men även barnfamiljerna som vill lyxa till sina filmkvällar. Även för de som älskar dokumentärer och vill lära sig om världen.

Inte bara en rolig inredningsdetalj som väcker frågor och nyfikenhet av gäster utan väldigt fint sätt att se hur många platser man har varit på. Perfekt present för den resglada!

Men under den rådande pandemin får man tänka om när det kommer till resandet. Den här skrapkartan är inte sämre present trots detta. Istället ge bort den som gåva till en boktokig-person. Skrapa av land efter exempelvis var boken utspelar sig eller varför inte varifrån författaren kommer ifrån. Är helt säker på att det är några länder som står tomma. Kul sätt att utmana sig själv att läsa böcker som inte kommer från Sverige eller USA.

Jägarinnan kändes först, innan jag hade öppnat den, motig. Många sidor och historisk berättelse och lite deckare känsla. Men jag blev positivt förvånad över hur jag ändå lyckades komma in i berättelsen direkt och fann den mer intressant än vad jag trodde. Det höll inte i sig hela vägen, men ändå.

Denna bok kretsar kring tre personer på olika platser och olika tider. Nina Markova, en pilot som ansluter sig till Natthäxorna under kriget. Om Ian Graham som brukade vara en krigskorrespondent och nuvera nazistjägare under början av 1950-talet med ett mål – att ta fast Jägarinnan. Och sjuttonåriga Jordan McBride som 1946 blir misstänksam mot hennes pappas nya flickvän.

Jag som brukar gilla krigsskildringar blev förvånad att den delen jag gillade mest var Jordans. Den som utspelade sig i Boston och där kriget nu låg bakom alla människor. Nina hade också ett intressant förflutet, både hennes uppväxt i Sibirien och Natthäxorna. Som jag vill gärna läsa mer om i ett annat sammanhang. Men när hon och Ians berättelse flätades samman tappade jag intresset lite. Jägarinnan är en bok som jag tror faktiskt hade tjänat på att kortas ner.

Den var en rätt självklar bok med sin premiss. Vi förstår redan allt när vi läser baksidestexten. Så det kommer inte till ett chockerande ögonblick någonstans. Men det är nog inte heller det som är tanken med Kate Quinns bok. Utan snarare vägen är viktigare än målet. Hade velat läsa mer om Ian, även om hans del var den tråkigaste, för det han gör är otroligt intressant. Han jagar nazister som undkommit domstolen i Nürnberg. Han jagar personer som gjort hemska saker, som menar att de gjorde bara det de blev tillsagda till, och som resten av världen glömt bort. Är egentligen inte detta det mest intressanta? Jägarinnan hade kunnat vara så mycket mer. Och ändå är den nästan för lång.

Tistelhonung. En vacker titel och lika fint omslag. En lättsam berättelse om kärlek – både vacker och fin sådan men också om kärlek som man slarvade bort eller tappade. Den varvar mellan nutid och dåtid och jag önskar att den bara hade ett tidsepok – dåtid. För den blir tyvärr väldigt tråkig.

Relationscoachen Ebba har inte bara förlorat sitt yrke och rykte utan även kärleken. I sitt försök att förbättra alla delar åker hon till en ort utanför sommarstaden Båstad för att skriva om en livslång kärlek. Den gamla kvinnan, Veronika, har en annan berättelse att berätta – om ungdomskärleken som försvann.

Den här boken kanske kommer till mig i ett dåligt tillfälle. För den verkar vara mysig och berörande. Men det kommer aldrig till mig. Men som sagt, kanske var bara en dålig tid för mig. En tid där jag har börjat tröttna på att läsa om berättelser som utspelar sig både i nutid och dåtid. Eller där en stor del av berättelsen handlar om en skilsmässa. Gör inte alla böcker det nu? Eller är det bara jag som läser de hela tiden.

Oavsett, så har Tistelhonung en mysig del. Och det är femtiotalet när vi får följa Veronika som ung. När hon bor på hennes mamma pensionat och umgås med de vanliga gästerna och konststudenten Bo. Kärleken som försvann. Men fick den det utrymmet i berättelsen som jag hade velat? Nej, tyvärr inte. Hade uppskattat den så mycket mer om vi fick enbart följa Veronika och Bo och livet på pensionatet utanför Båstad.

Stina Jackson var förra årets vinnare i Årets bok med hennes bok Silvervägen. Jag tyckte den var helt okej, men inte riktigt min vinnare. Ödesmark har ungefär samma upplägg och känsla. Vilket gör att jag både gillar den, men kanske inte är helt förälskad i den som många andra har blivit i båda böckerna.

Ödesmark är en spänningsroman som tar oss djupt in i skogarna i norra Sverige. Vi träffar Liv som bor tillsammans med sin gamla far Vidar och sonen Simon. Grannar tittar snett på den lilla konstiga familjen och undrar varför Liv fortfarande bor och stannar kvar med sin pappa. Samt hur förmögen Vidar är… vilket lockar till sig en del problem.

Det är inte handlingen som är det viktigaste i Ödesmark. Det är karaktärerna. De driver den framåt och kanske framför allt miljöerna. Det är något kvavt, dunkelt och samtidigt vackert varje gång Stina Jackson förflyttar oss norrut och rakt in i skogen. Jag gillar familjen och mysterierna kring detta. Varför har Liv stannat kvar? Är ryktena sanna?

Det som får mig att inte höja betyget lite till är nog ändå mysteriet med Vidar och hans pengar. Visserligen är det karaktärer som kommer till på grund av den delen som jag gärna vill läsa om. Men det är nog med det mysteriet som bara intresserar mig. Den hade en sådan bra annan historia som kunde ha utvecklats mer.

Ungefär hundra sidor in läser en av karaktärerna en bok. Han påpekar att han är just hundra sidor in och han än så länge varken förstått handlingen eller karaktärerna. Och det är precis den tanken jag hade ungefär hundra sidor in i Kejsarens barn. Det är en bok som handlar om mycket men samtidigt om ingenting. Ingen bok som passar alla, men den passade mig.

De tre vännerna Marina, Danielle och Julius har just fyllt trettio år och har till det yttre ett fint liv i New York. Men på insidan lever de med en ständig besvikelse och misslyckanden. Allt ifrån ofärdiga bokidéer till kärleksrelationer. Till skaran finns även Murray Thwaite, Marinas far och inflytelserik person, som kämpar med sitt mästerverk. Kusinen Bootie som hoppas av college och knackar på deras dörr. Samt den charmiga australienska entreprenören som är i New York för att ta den med storm. Vi möter de i mars och i september faller tornen.

Att läsa Hemma var som att kasta sig rakt in i familjen Boughton barndomshem. Jag kunde känna varenda vrå, lukten och den ständiga tryckta känslan som vilade över hemmet. I huset bor prästen och änklingen Robert Boughton kvar. En gång var huset fyllt av åtta barn, men när han blir sjuk och har bara några månader kvar att leva kommer dottern Glory hem. Hon är i sina sena trettio år, och med ett misslyckande förhållande i bagaget tar hon sig hem för att ta hand om sin pappa. Strax efteråt kommer även Jack hem. Den förlorade sonen som för över tjugo år sedan sen gick hemifrån och har varit försvunnen sen dess.

Karaktärerna pratar knappt med varandra. Trots att det är enbart dessa tre i huset hela dagarna. Ibland kommer även prästen och grannen Ames med sin familj på besök. Till mesta del är det tyst och det är snarare handlingarna och frånvaron av konversation som talar för sig själv. Syskonen Glory och Jack skapar en syskonrelation som är vacker och ärlig. De förstår varandra. Av alla åtta barn är det de som inte flyttade, gifte sig, fick barn och levde det framgångsrika livet som alla hoppas på. De har sina laster, hemligheter och problem. Samtidigt är det de två som tar hand om sin gamla pappa och huset som blivit mer och mer fallfärdigt.