I oxögat
Bok av Ida Andersen
Kärlek, kamp och förändring i glasbrukens gryningstid
Året är 1741 och förändringens vindar blåser över Dåvedshult i Ekeberga socken i och med beslutet att uppföra ett glasbruk, som ska komma att bära namnet Kosta. I den småländska bygden lever drängen Eskil, med särskilt handlag för timrande, och pigan Sissel, som drömmer om en annan tillvaro. Deras vägar korsas en midsommarnatt och livet ställs på ända, men kanske kan glasbruket innebära början på något nytt, något bättre?
I oxögat är en berättelse om att vara född fattig, om att sträva efter ett självständigt och bättre liv, om en dramatisk förlossning, om konflikten mellan kyrka och folktro, mellan manligt och kvinnligt, mellan bondebefolkning och obesuttna och om hur en glasmanufaktur bryter upp gamla strukturer. Det är framförallt en historia om två individer, om deras kärlek och bekymmer, hopp och förtvivlan, och kamp för att få behålla sitt hem.
Ida Andersen är författare, översättare från italienska samt kulturskribent. Hon har tidigare givit ut flera diktsamlingar. Fackverket Stenminnen. De småländska stenmurarna ett kulturarv fick Smålands akademis Linnépris 2009 och 2016 kom romanen Här slutar allmän väg som skildrar en ung flickas liv i hippiemiljö på småländska landsbygden. Ida Andersen är bosatt i Malmö.
För ett tag sen blev jag nyfiken på en nyutkommen bok som jag såg att nån av mina tre (3) friends (vänner) på Goodreads var intresserad av. Så jag kontaktade Bokförlaget Polaris och bad att få Ida Andersens roman I oxögat för recension.
Detta är en historisk roman som utspelar sig i Småland runt mitten av 1700-talet. I händelsernas centrum står den gudfruktige och hårt arbetande drängen Eskil och hans Sissel. Under midsommar blir Sissel med Eskils barn, nåt de straffas för båda två eftersom de inte är lagligen vigda. Men Eskil vill göra rätt och Sissel är mycket förtjust i honom, så de blir ett par, gifter sig och flyttar in i stugan Eskil har byggt. När det strax därpå ska byggas ett glasbruk i trakten öppnar det nya möjligheter för den som är fattig.
Tänk att den här boken kommer jag in i bums, trots att tiden är en annan än min – och även språket. Boken är nämligen skriven på dialekt i dialogerna. Som barn bodde jag i Småland, så på sätt och vis väcks min slumrande småländska en aning. (Det går faktiskt så långt att jag kallar katten Citrus för däka…) Jag blir mycket förtjust i både Eskil och Sissel, som jag uppfattar som rättskaffens och hårt arbetande. Eskil präglas av den nya tidens religiositet, medan Sissel hänger kvar lite i gamla tiders folktro. Kvinno- och mansrollerna är präglade av mansdominansen, men för den skull skildras inte Sissel som nån svag person – tvärt om.
Jag blir snabbt fascinerad av hur väl Eskil bygger – och hur väl författaren bygger upp sin historiska roman genom paret. Jag får aningen Fogelström-vibbar, även Fridegårds-dito, men tycker ändå att Ida Andersen är sin egen. Miljöskildringarna är lika levande som personskildringarna. En dos glasbrukshistoria blandas med fiktion, vilket bara förhöjer läsupplevelsen.
Det här är inget debutverk. Ida Andersen har tidigare gett ut såväl lyrik som en roman. Och i vår ungdom var vi studiekamrater på Nordens folkhögskola, Biskops-Arnö. Jag har inte träffat Ida sen vi var 21 respektive 23 och nån kontakt har vi inte haft genom åren. Vi touchade varandra en period när vi båda jobbade med lättläst. Men nej nej. Jag är inte påverkad av detta i mitt omdöme av boken, men det hade nog inte känts så bra (litotes) om jag hade behövt dissa boken. Nu är jag så… stolt att ha två klasskompisar som kan titulera sig inte bara författare utan god författare.
Det är ingen tvekan om att mitt omdöme blir det högsta. Jag vill läsa fler romaner av Ida Andersen.
Detta är en historisk roman som utspelar sig i Småland runt mitten av 1700-talet. I händelsernas centrum står den gudfruktige och hårt arbetande drängen Eskil och hans Sissel. Under midsommar blir Sissel med Eskils barn, nåt de straffas för båda två eftersom de inte är lagligen vigda. Men Eskil vill göra rätt och Sissel är mycket förtjust i honom, så de blir ett par, gifter sig och flyttar in i stugan Eskil har byggt. När det strax därpå ska byggas ett glasbruk i trakten öppnar det nya möjligheter för den som är fattig.
Tänk att den här boken kommer jag in i bums, trots att tiden är en annan än min – och även språket. Boken är nämligen skriven på dialekt i dialogerna. Som barn bodde jag i Småland, så på sätt och vis väcks min slumrande småländska en aning. (Det går faktiskt så långt att jag kallar katten Citrus för däka…) Jag blir mycket förtjust i både Eskil och Sissel, som jag uppfattar som rättskaffens och hårt arbetande. Eskil präglas av den nya tidens religiositet, medan Sissel hänger kvar lite i gamla tiders folktro. Kvinno- och mansrollerna är präglade av mansdominansen, men för den skull skildras inte Sissel som nån svag person – tvärt om.
Jag blir snabbt fascinerad av hur väl Eskil bygger – och hur väl författaren bygger upp sin historiska roman genom paret. Jag får aningen Fogelström-vibbar, även Fridegårds-dito, men tycker ändå att Ida Andersen är sin egen. Miljöskildringarna är lika levande som personskildringarna. En dos glasbrukshistoria blandas med fiktion, vilket bara förhöjer läsupplevelsen.
Det här är inget debutverk. Ida Andersen har tidigare gett ut såväl lyrik som en roman. Och i vår ungdom var vi studiekamrater på Nordens folkhögskola, Biskops-Arnö. Jag har inte träffat Ida sen vi var 21 respektive 23 och nån kontakt har vi inte haft genom åren. Vi touchade varandra en period när vi båda jobbade med lättläst. Men nej nej. Jag är inte påverkad av detta i mitt omdöme av boken, men det hade nog inte känts så bra (litotes) om jag hade behövt dissa boken. Nu är jag så… stolt att ha två klasskompisar som kan titulera sig inte bara författare utan god författare.
Det är ingen tvekan om att mitt omdöme blir det högsta. Jag vill läsa fler romaner av Ida Andersen.