Tatueraren i Auschwitz
The Tattooist of Auschwitz
Bok av Heather Morris
Tatueraren i Auschwitz av författaren Heather Morris är en sann kärlekshistoria om fången Lale Sokolov som tvingas tatuera in sina medfångars livsöden i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau under andra världskriget. En dag möter han medfången Gita och förälskar sig i henne. Tillsammans bestämmer de sig för att överleva lägret mot alla odds.
Innan sommarsemestern 2019 var slut köpte sambon och jag fyra pocketböcker – och betalade för tre – tillsammans. Nu har jag läst den andra boken jag valde, tillika den tredje av de fyra vi köpte. Att läsa den lilla boken på under 300 sidor tog sin tid. Jag var understundom tvungen att lägga ifrån mig Heather Morris bok Tatueraren i Auschwitz för att den var så… tung.
Bokens huvudperson är Lale Sokolov. Lale kommer till Auschwitz 1942. Ganska så genast – och tack vare sina språkkunskaper? – blir hans uppdrag att tatuera in nummer på nyanlända lägerfångar. Det är alltså de fångar som ska få leva, i princip arbeta ihjäl sig, det vill säga tills de dör av sina umbäranden eller mördas med vapen eller gas. En dag kommer en ung kvinna till Lale för att bli tatuerad. Det är början på en otrolig kärlekshistoria. Boken baseras på en verklig kärlekshistoria som kanske är orsaken till att Lale och Gita överlever koncentrationslägertiden. Det är för övrigt inte bara de tu som överlever – det gör även deras kärlek. (Detta är ingen spoiler, det framkommer av baksidestexten på boken.)
Vad jag har läst mig till träffas författaren och Lale Sokolov år 2003. Han blev presenterad för Heather Morris och sades ha en historia att berätta. Det uppstår en vänskap och med tiden berättar Lale mer och mer om sin tid i Auschwitz för Heather Morris. Slutligen skriver hon en bok om Lales liv.
Denna debutbok blev genast en bok som hamnade högt på olika topplistor. Jag kan förstå det, för det är en riktigt bra bok. Den är lågmäld i sin ton, nästan konstaterande. Läsaren får följa Lale och hans överlevnadsstrategier. Jag kan konstatera trots det uppdrag Lale fick är han helt igenom sympatisk. Mänsklig. Lale inser att han tack vare sin position i lägret kan hjälpa andra. Inte alla, men några – trots att dödshotet ständigt hänger över honom i form av dessa oberäkneliga nassar.
Det här är en bok som jag måste lägga ifrån mig då och då under läsningen för att kunna ta in och palla att läsa vidare. Samtidigt är det en bok som jag tycker att fler än jag borde läsa och lära av. Vissa saker/företeelser får vi liksom aldrig glömma. Den enda kritik jag har är att fångarna med den rosa triangeln inte nämns i boken. Det var nämligen ett okänt antal av dessa fångar som också utrotades i nassarnas koncentrationsläger.
Mitt omdöme blir det högsta.
Bokens huvudperson är Lale Sokolov. Lale kommer till Auschwitz 1942. Ganska så genast – och tack vare sina språkkunskaper? – blir hans uppdrag att tatuera in nummer på nyanlända lägerfångar. Det är alltså de fångar som ska få leva, i princip arbeta ihjäl sig, det vill säga tills de dör av sina umbäranden eller mördas med vapen eller gas. En dag kommer en ung kvinna till Lale för att bli tatuerad. Det är början på en otrolig kärlekshistoria. Boken baseras på en verklig kärlekshistoria som kanske är orsaken till att Lale och Gita överlever koncentrationslägertiden. Det är för övrigt inte bara de tu som överlever – det gör även deras kärlek. (Detta är ingen spoiler, det framkommer av baksidestexten på boken.)
Vad jag har läst mig till träffas författaren och Lale Sokolov år 2003. Han blev presenterad för Heather Morris och sades ha en historia att berätta. Det uppstår en vänskap och med tiden berättar Lale mer och mer om sin tid i Auschwitz för Heather Morris. Slutligen skriver hon en bok om Lales liv.
Denna debutbok blev genast en bok som hamnade högt på olika topplistor. Jag kan förstå det, för det är en riktigt bra bok. Den är lågmäld i sin ton, nästan konstaterande. Läsaren får följa Lale och hans överlevnadsstrategier. Jag kan konstatera trots det uppdrag Lale fick är han helt igenom sympatisk. Mänsklig. Lale inser att han tack vare sin position i lägret kan hjälpa andra. Inte alla, men några – trots att dödshotet ständigt hänger över honom i form av dessa oberäkneliga nassar.
Det här är en bok som jag måste lägga ifrån mig då och då under läsningen för att kunna ta in och palla att läsa vidare. Samtidigt är det en bok som jag tycker att fler än jag borde läsa och lära av. Vissa saker/företeelser får vi liksom aldrig glömma. Den enda kritik jag har är att fångarna med den rosa triangeln inte nämns i boken. Det var nämligen ett okänt antal av dessa fångar som också utrotades i nassarnas koncentrationsläger.
Mitt omdöme blir det högsta.