Mary Shelley's Frankenstein
Film från 1994 regisserad av Kenneth Branagh
Detta är inte en typisk skräckfilm, mycket bättre. Det bästa med filmen, liksom boken, är de detaljrika skildringarna av upplysningen och övergången till romantikens tid. Upplysningen ansågs vara sin egen tid där allt skulle grundas på ny fakta. Förnuft och logik var det enda en fulländad människa behövde, så kallad progressivism, att man med vetenskap kunde förklara allt, allt förutom Känslor, som enligt romantikens filosofi skulle förbli en mystik.
Victor berättar sin spöklika livshistoria för kapten Walton. Kaptenen är skeptisk, rationell och kritisk till denna "spökhistoria som inte kan vara sann", en typisk upplysningens man, vilket förstärks av hans upptäcksresande till sjöss. Året är 1794 och Walton som först var besatt av att upptäcka en passage till Nord Polen tar trots allt till sig historian och ändrar kurs, hemåt. Detta kan representera epokskiftet till romantiken som skedde i slutet av 1700-talet.
Då Victors mor Caroline avlidit, ber Victor Gud att föra henne tillbaka, men då ingen Gud verkar uppenbara sig tar Victor själv på sig rollen att skapa liv. Henry Clerval, en vän han möter i Genève, tycker Victors teori är transcendent och försöker intala Victor att “bara Gud kan göra det”. Mr Krempe, professor inom naturfilosofi, tillägger att Victors teori inte bara är “olaglig” utan också “omoralisk”.
Romantiken kritiserade alltså människans okritiska syn på vetenskap, vilket återspeglas av att Professor Waldman vägrar låta Victor ta del av hans journal eftersom att han till skillnad från Victor, är kritisk till dess innehåll, att vetenskapen, i hans tycke likt mr Krempes tycke, kan leda till något farligt.
Men Victor är en romantikens man med ett upplysningens förnuft. För det som för honom vidare, förutom nyfikenhet, är känslorna hans mor lämnade honom med, vilka segrar över hans förnuft, det förnuft som de andra professorerna försökte intala honom. Han besitter även ett typiskt romantiskt drag, eskapism. Han flyr undan sorgen och tror sig kunna förbättra världen till en fantasivärld i vilken människor kan leva långa odödliga liv. Även hans skapelse vill försvinna från den fördömande värld han hamnat i.
Under (skräck)romantiken försökte man se ur “mördarens” perspektiv och motiv, vilket verkligen lyfts fram i denna historia. Victor som är doktor, vill hjälpa människor, bota smitta och förbättra världen. Eller så strävar han efter berömmelse och uppmärksamhet. Oavsett vad, eskalerar det i egoism då han negligerar sin familj och sin skapelse. Han inser ganska snart att det nog är han själv och vetenskapens krafter som är det onda och inte dess avkomma.
Berg var ett vanligt inslag i romantikens konstverk, likaså hav och skog. Man sökte sig bort ifrån städerna. Victors hemstad Genéve är välkänd för sin vackra natur, vilket återspeglas i filmen som ett kontrast till livliga storstaden Ingolstadt (Tips: Kika på Caspar David Friedrichs konstverk "Vandraren över dimhavet" 1818). Det är i det mörka laboratoriet som Victor får utlopp för sin ondska medan han i Genéve anses vara en nobel man.
Naturen skulle inte vetenskapsförklaras, snarare upplevas, vilket Victor demonstrerar i scenen då han bygger en åskledare för att få uppleva elektricitet. De mörka och stormiga nätterna, blixtarna, kroppsdelarna, laboratoriet är skräckinjagande. Men filmens mitt är tystare och mer eftertänksam och innehåller den verkliga historien. Blommor, fågelkvitter och flöjtsång förekommer i en annan scen som förstärker skapelsens godhet och fascination. Men olycklig kärlek som var ett vanligt tema under romantiken, uppstår mellan skapelsen och hans omgivning då ingen älskar honom tillbaka. Hans transformation från god till ond representeras med eld som stor kontrast i filmen. Denna varelse, mer än i någon av de tidigare filmerna, är mycket medveten om att han i utseendet är ett hemskt monster.
Skådespelerskan Helena Bonham Carter som Elisabeth kan krönas till Halloweendrottning tack vare hennes roll som Elisabeth i denna film och i efterföljande filmer. Jag såg filmen när jag var mycket ung och hennes karaktär gjorde ett minst sagt oförglömligt intryck. Och Robert de Niro som skapelsen är mitt i prick. Men resten av filmen är så hektisk, så manisk, att jag inte minns alla effekter. Det är dock inte det övernaturliga som skrämmer, utan vanliga människor vars hemska handlingar beror på psykologiska drivkrafter och starka känslor, som Victors karaktär.
Recension av Kathrin Svensson
Victor berättar sin spöklika livshistoria för kapten Walton. Kaptenen är skeptisk, rationell och kritisk till denna "spökhistoria som inte kan vara sann", en typisk upplysningens man, vilket förstärks av hans upptäcksresande till sjöss. Året är 1794 och Walton som först var besatt av att upptäcka en passage till Nord Polen tar trots allt till sig historian och ändrar kurs, hemåt. Detta kan representera epokskiftet till romantiken som skedde i slutet av 1700-talet.
Då Victors mor Caroline avlidit, ber Victor Gud att föra henne tillbaka, men då ingen Gud verkar uppenbara sig tar Victor själv på sig rollen att skapa liv. Henry Clerval, en vän han möter i Genève, tycker Victors teori är transcendent och försöker intala Victor att “bara Gud kan göra det”. Mr Krempe, professor inom naturfilosofi, tillägger att Victors teori inte bara är “olaglig” utan också “omoralisk”.
Romantiken kritiserade alltså människans okritiska syn på vetenskap, vilket återspeglas av att Professor Waldman vägrar låta Victor ta del av hans journal eftersom att han till skillnad från Victor, är kritisk till dess innehåll, att vetenskapen, i hans tycke likt mr Krempes tycke, kan leda till något farligt.
Men Victor är en romantikens man med ett upplysningens förnuft. För det som för honom vidare, förutom nyfikenhet, är känslorna hans mor lämnade honom med, vilka segrar över hans förnuft, det förnuft som de andra professorerna försökte intala honom. Han besitter även ett typiskt romantiskt drag, eskapism. Han flyr undan sorgen och tror sig kunna förbättra världen till en fantasivärld i vilken människor kan leva långa odödliga liv. Även hans skapelse vill försvinna från den fördömande värld han hamnat i.
Under (skräck)romantiken försökte man se ur “mördarens” perspektiv och motiv, vilket verkligen lyfts fram i denna historia. Victor som är doktor, vill hjälpa människor, bota smitta och förbättra världen. Eller så strävar han efter berömmelse och uppmärksamhet. Oavsett vad, eskalerar det i egoism då han negligerar sin familj och sin skapelse. Han inser ganska snart att det nog är han själv och vetenskapens krafter som är det onda och inte dess avkomma.
Berg var ett vanligt inslag i romantikens konstverk, likaså hav och skog. Man sökte sig bort ifrån städerna. Victors hemstad Genéve är välkänd för sin vackra natur, vilket återspeglas i filmen som ett kontrast till livliga storstaden Ingolstadt (Tips: Kika på Caspar David Friedrichs konstverk "Vandraren över dimhavet" 1818). Det är i det mörka laboratoriet som Victor får utlopp för sin ondska medan han i Genéve anses vara en nobel man.
Naturen skulle inte vetenskapsförklaras, snarare upplevas, vilket Victor demonstrerar i scenen då han bygger en åskledare för att få uppleva elektricitet. De mörka och stormiga nätterna, blixtarna, kroppsdelarna, laboratoriet är skräckinjagande. Men filmens mitt är tystare och mer eftertänksam och innehåller den verkliga historien. Blommor, fågelkvitter och flöjtsång förekommer i en annan scen som förstärker skapelsens godhet och fascination. Men olycklig kärlek som var ett vanligt tema under romantiken, uppstår mellan skapelsen och hans omgivning då ingen älskar honom tillbaka. Hans transformation från god till ond representeras med eld som stor kontrast i filmen. Denna varelse, mer än i någon av de tidigare filmerna, är mycket medveten om att han i utseendet är ett hemskt monster.
Skådespelerskan Helena Bonham Carter som Elisabeth kan krönas till Halloweendrottning tack vare hennes roll som Elisabeth i denna film och i efterföljande filmer. Jag såg filmen när jag var mycket ung och hennes karaktär gjorde ett minst sagt oförglömligt intryck. Och Robert de Niro som skapelsen är mitt i prick. Men resten av filmen är så hektisk, så manisk, att jag inte minns alla effekter. Det är dock inte det övernaturliga som skrämmer, utan vanliga människor vars hemska handlingar beror på psykologiska drivkrafter och starka känslor, som Victors karaktär.
Recension av Kathrin Svensson