Kärleken kommer och kärleken går
Bok av Stefan Åberg
Ingen kunde riktigt fånga Ernas hjärta tills Robert kom in i hennes liv. En förälskelse en bit upp i medelåldern. Men det är sju år sedan och visst inser hon att den där första uppblossande passionen inte kan vara för evigt, men därifrån till den verklighet hon nu lever i är steget långt, alldeles för långt. Men Robert älskar ju Erna. Hur skulle han liv se ut utan henne? Bara tanken känns orimlig. Trots detta tvingas han inse att deras förhållande ofta balanserar mycket nära avgrunden. Kan kryssningen han planerar stoppa den nedåtgående spiralen och bli den vänd- punkt han hoppas? Samtidigt uppvisar dottern Cecilias äktenskap oroande tecken. Svärsonen Andre- as som tog Cecilia med storm sex år tidigare har blivit allt mer kontrollerande och oberäknelig. All hans övertid, handlar den verkligen bara om arbete? Så dyker Björn upp och Erna ser beundran i hans ögon. Att få sådana blickar från en snygg vältränad fyrtioåring, kan göra underverk för en femtioårig kvinna med begynnande åldersnoja. Att hon samtidigt känner sig mer ensam än någonsin är en farlig kombination. Kärleken kommer och kärleken går är en fristående uppföljare till Vid fyrtio börjar livet och utspelar sig drygt femton år senare.
Stefan Åberg skickade mig sin andra bok, Kärleken kommer och kärleken går, en bok som han hoppades att jag skulle vilja läsa och, underförstått, recensera. Boken är utgiven på Andra rum Förlag, ett förlag som Stefan driver tillsammans med sin hustru Mari, också hon skrivande.
Boken är del två av en planerad trilogi med de medelålders karaktärerna Erna och Robert i centrum. Förälskelsens låga har falnat sen de träffades, i mogen ålder, uppenbarligen, för sju år sen. Även om kärleken finns där finns inte alltid förmågan. Tar Robert Erna förgiven? Har Erna för högt ställda krav på Robert eller är hon fruktansvärt ensam i förhållandet? Och kan den planerade kryssningen bli gnistor i förälskelseelden igen?
Parallellt med berättelsen om Erna och Robert löper den om Ernas dotter Cecilia. Cecilia lever med Andreas och tillsammans har de dottern Malin. Men även där verkar äktenskapet knaka i fogarna. Robert, på äldre dar bonuspappa till Cecilia, ser tecken på att allt inte står rätt till, medan mamma Erna värjer sig mot detta.
OK… Jag säger det genast: det här är inte en bok jag skulle ha valt att köpa. Vi matas ständigt med heterosexuella relationer i romaner och det här är i princip en renodlad heterosexuell relationsroman. Utmaningar sätter emellertid krydda på tillvaron och jag grep mig an boken med liv och lust efter att ha läst en bladvändardeckare.
Det finns definitivt en – eller två – berättelser som är värda att berättas i den här boken. Men ganska omgående slår jag bakut av valet av tempus, presens. Det känns inte helt rätt och optimalt i en bok av den här sorten. Framför allt blir det svårt för mig att få det hela att gå ihop när boken berättar bakåt i tiden. I presens. Språkligt och grammatiskt finns några saker att anmärka på. En sån sak som att en viss krog heter Bishops (alt. Bishop’s) Arms inte Bishop Arms, till exempel, borde eventuella korrekturläsare ha reagerat på. Vidare är böcker som inrymmer flera berättelser mellan pärmarna numera väldigt vanliga. Om jag hade fått önska skulle jag kanske ha valt att få läsa om en av relationerna, Ernas och Roberts eller Cecilias och Andreas.
Karaktärerna i boken känns trovärdiga. Däremot blir de insprängda styckena om till exempel invandring, skolan och egenutgivning mest irriterande för att de är alltför uppenbara förespråkare för författarens åsikter. I mina ögon tillför de ingenting och de för inte heller berättelsen vidare.
Men… när det återstår ungefär en tredjedel av boken fångas jag in i den. Katastroferna som sker är realistiskt beskrivna och samtliga inblandade reagerar på såna sätt att jag fullkomligt slukar slutet av boken (förutom dialogen om egenutgivning som jag nästan hoppar över).
Helt klart tror jag att det finns en marknad för den här typen av böcker. Jag själv är nog inte riktigt rätt målgrupp för den här sortens bok. Läsningen har i alla fall varit precis sån som författaren hoppades att den skulle bli när han skrev sin hälsning till mig på titelbladet: intressant. Jag ser potential hos författaren, jag vet också att träning ger färdighet. Så skriv, skriv, skriv! Men ge inte ut allt…
Mitt omdöme blir medel.
Boken är del två av en planerad trilogi med de medelålders karaktärerna Erna och Robert i centrum. Förälskelsens låga har falnat sen de träffades, i mogen ålder, uppenbarligen, för sju år sen. Även om kärleken finns där finns inte alltid förmågan. Tar Robert Erna förgiven? Har Erna för högt ställda krav på Robert eller är hon fruktansvärt ensam i förhållandet? Och kan den planerade kryssningen bli gnistor i förälskelseelden igen?
Parallellt med berättelsen om Erna och Robert löper den om Ernas dotter Cecilia. Cecilia lever med Andreas och tillsammans har de dottern Malin. Men även där verkar äktenskapet knaka i fogarna. Robert, på äldre dar bonuspappa till Cecilia, ser tecken på att allt inte står rätt till, medan mamma Erna värjer sig mot detta.
OK… Jag säger det genast: det här är inte en bok jag skulle ha valt att köpa. Vi matas ständigt med heterosexuella relationer i romaner och det här är i princip en renodlad heterosexuell relationsroman. Utmaningar sätter emellertid krydda på tillvaron och jag grep mig an boken med liv och lust efter att ha läst en bladvändardeckare.
Det finns definitivt en – eller två – berättelser som är värda att berättas i den här boken. Men ganska omgående slår jag bakut av valet av tempus, presens. Det känns inte helt rätt och optimalt i en bok av den här sorten. Framför allt blir det svårt för mig att få det hela att gå ihop när boken berättar bakåt i tiden. I presens. Språkligt och grammatiskt finns några saker att anmärka på. En sån sak som att en viss krog heter Bishops (alt. Bishop’s) Arms inte Bishop Arms, till exempel, borde eventuella korrekturläsare ha reagerat på. Vidare är böcker som inrymmer flera berättelser mellan pärmarna numera väldigt vanliga. Om jag hade fått önska skulle jag kanske ha valt att få läsa om en av relationerna, Ernas och Roberts eller Cecilias och Andreas.
Karaktärerna i boken känns trovärdiga. Däremot blir de insprängda styckena om till exempel invandring, skolan och egenutgivning mest irriterande för att de är alltför uppenbara förespråkare för författarens åsikter. I mina ögon tillför de ingenting och de för inte heller berättelsen vidare.
Men… när det återstår ungefär en tredjedel av boken fångas jag in i den. Katastroferna som sker är realistiskt beskrivna och samtliga inblandade reagerar på såna sätt att jag fullkomligt slukar slutet av boken (förutom dialogen om egenutgivning som jag nästan hoppar över).
Helt klart tror jag att det finns en marknad för den här typen av böcker. Jag själv är nog inte riktigt rätt målgrupp för den här sortens bok. Läsningen har i alla fall varit precis sån som författaren hoppades att den skulle bli när han skrev sin hälsning till mig på titelbladet: intressant. Jag ser potential hos författaren, jag vet också att träning ger färdighet. Så skriv, skriv, skriv! Men ge inte ut allt…
Mitt omdöme blir medel.