Nämn inte de döda
Kriminalroman
Bok av Christina Wahldén
På en strand i australiska Darwin hittar en ung, svensk kvinna en svårt sargad kropp. Kroppen visar sig tillhöra en kvinna från ursprungsbefolkningen och man tror till en början att det handlar om en krokodilattack. Det dröjer inte länge innan andra misstankar väcks och spåren leder polisen djupt in i ett samhälle där stor orättvisa råder. Brottsligheten i Darwin ökar och klimatet blir inte lättare att utstå när regnperioden dröjer.
Det är alltid lite extra spännande att läsa en deckare som tar med en till nya platser och till kulturer som man bara haft ganska vaga bilder av.
I ”Nämn inte de döda” tar Christina Wahldén med oss till Northern Territory i Australien och till den australiensiska ursprungsbefolkningens traditioner och föreställningsvärld. Titeln på boken kommer till exempel från uppfattningen att döda människors namn inte får nämnas en tid efter dödsfallet - inte ens om det råkar vara samma namn som någon annan i samma krets bär.
I denna miljö finner vi den gamle rutinerade polisen Bluey, hans nya kollega Jess och hennes rumskamrat Greta - en konststudent från Sverige som tar ett sabbatsår eller två i Australien. Just Greta fungerar väldigt bra för att förklara det för oss främmande samhället med svenska ögon, utan att det blir övertydligt att det är fråga om förklaringar som ska ge oss en djupare inblick i en delvis annan värld.
Det är också Greta som hittar det första offret när hon är ute på stranden. Det är inte helt enkelt att identifiera henne, men tack vare att Jess - med visst motstånd - kan tala med den ursprungsbefolkning som hon själv tillhör går det sakta men säkert ändå att ta sig framåt i en utredning som kommer att innehålla betydligt fler och ännu vidrigare brott än det första mordet. Just den kluvenhet som Jess upplever mellan sitt ursprung och sitt yrke är för övrigt en av de aspekter av berättelsen som jag själv fastnade mest för och som ger den ett lite mer tänkvärt djup än de flesta andra deckare.
I ”Nämn inte de döda” tar Christina Wahldén med oss till Northern Territory i Australien och till den australiensiska ursprungsbefolkningens traditioner och föreställningsvärld. Titeln på boken kommer till exempel från uppfattningen att döda människors namn inte får nämnas en tid efter dödsfallet - inte ens om det råkar vara samma namn som någon annan i samma krets bär.
I denna miljö finner vi den gamle rutinerade polisen Bluey, hans nya kollega Jess och hennes rumskamrat Greta - en konststudent från Sverige som tar ett sabbatsår eller två i Australien. Just Greta fungerar väldigt bra för att förklara det för oss främmande samhället med svenska ögon, utan att det blir övertydligt att det är fråga om förklaringar som ska ge oss en djupare inblick i en delvis annan värld.
Det är också Greta som hittar det första offret när hon är ute på stranden. Det är inte helt enkelt att identifiera henne, men tack vare att Jess - med visst motstånd - kan tala med den ursprungsbefolkning som hon själv tillhör går det sakta men säkert ändå att ta sig framåt i en utredning som kommer att innehålla betydligt fler och ännu vidrigare brott än det första mordet. Just den kluvenhet som Jess upplever mellan sitt ursprung och sitt yrke är för övrigt en av de aspekter av berättelsen som jag själv fastnade mest för och som ger den ett lite mer tänkvärt djup än de flesta andra deckare.