Liknande böcker
Frågor jag fått om Förintelsen
Questions I am asked about the Holocaust
Bok av Hédi Fried
En i raden av böcker som skrivits av Hédi Fried; en av få överlevare från Förintelse som fortfarande kan berätta om koncentrationslägret i Auschwitz.
Tillsammans med föräldrarna och systern blev Hédi tvångsförflyttad till lägret i Auschwitz, där hon mirakulöst nog överlevde. I den här boken har Hédi samlat frågor hon fått om sina upplevelser.
Hédi Frieds bok Frågor jag fått om Förintelsen är en sorts litterär FAQ sammanställd av en av kvinnorna som överlevde dessa hemskheter.
Jag fick läsa den här lilla boken om 146 sidor lite i taget. Det var bitvis tung läsning. Men Hédi Fried har allt sedan hon tvångsförflytattades från sin hemstad, sattes i koncentrationsläger och befriats pratat och skrivit om och tänkt på sina upplevelser varje dag. Under 30 år har hon föreläst på svenska skolor. Hon har skrivit böcker. Varje dag har Förintelsen funnits – och finns – i hennes medvetande. Inte en dag utan dessa… hemskheter. Men ett sätt för henne att kunna gå vidare har varit att inte glömma. Hon skriver på ett ställe i boken att
”[…] Dagboksskrivandet blev en sorts självanalys. […]
Som en av allt färre överlevande som finns kvar är det ett oerhört viktigt uppdrag hon har att inte bara skriva dagbok utan också berätta sanningen.
Det är obegripligt för mig hur en kan överleva det Hédi Fried blivit utsatt för – och överleva utan att bli galen. Hédi Fried blev psykolog till yrket. Om själva överlevandet och livskraften vi bär inom oss skriver hon:
” […] Så länge det finns liv i oss vill vi fortsätta leva, vad som än händer. […]
Hon skriver också om mottagandet i Sverige. Detta med maten, till exempel, känner jag igen från min egen familj. Inget fick kastas, mat sparades, gömdes och kylskåpen hos många överlevare var konstant överfulla. Befriarna här var snälla och nyfikna, berättar Hédi Fried, men de ville egentligen inte höra vad som hänt. Det är ett mönster hon känner igen i nutid: människor vill gärna ge av överflödet, men när det kommer till uppoffringar blir de mindre villiga.
Jag skulle kunna citera massor mer ur boken, men jag tycker att du ska skaffa och läsa den själv. Fast jag vill gärna runda av det här inlägget med några sista ord från författaren:
” […] Jag själv tycker att meningen med livet är livet självt. […]
Mitt omdöme om boken kan inte bli annat än det högsta. Vi får aldrig glömma.
Jag fick läsa den här lilla boken om 146 sidor lite i taget. Det var bitvis tung läsning. Men Hédi Fried har allt sedan hon tvångsförflytattades från sin hemstad, sattes i koncentrationsläger och befriats pratat och skrivit om och tänkt på sina upplevelser varje dag. Under 30 år har hon föreläst på svenska skolor. Hon har skrivit böcker. Varje dag har Förintelsen funnits – och finns – i hennes medvetande. Inte en dag utan dessa… hemskheter. Men ett sätt för henne att kunna gå vidare har varit att inte glömma. Hon skriver på ett ställe i boken att
”[…] Dagboksskrivandet blev en sorts självanalys. […]
Som en av allt färre överlevande som finns kvar är det ett oerhört viktigt uppdrag hon har att inte bara skriva dagbok utan också berätta sanningen.
Det är obegripligt för mig hur en kan överleva det Hédi Fried blivit utsatt för – och överleva utan att bli galen. Hédi Fried blev psykolog till yrket. Om själva överlevandet och livskraften vi bär inom oss skriver hon:
” […] Så länge det finns liv i oss vill vi fortsätta leva, vad som än händer. […]
Hon skriver också om mottagandet i Sverige. Detta med maten, till exempel, känner jag igen från min egen familj. Inget fick kastas, mat sparades, gömdes och kylskåpen hos många överlevare var konstant överfulla. Befriarna här var snälla och nyfikna, berättar Hédi Fried, men de ville egentligen inte höra vad som hänt. Det är ett mönster hon känner igen i nutid: människor vill gärna ge av överflödet, men när det kommer till uppoffringar blir de mindre villiga.
Jag skulle kunna citera massor mer ur boken, men jag tycker att du ska skaffa och läsa den själv. Fast jag vill gärna runda av det här inlägget med några sista ord från författaren:
” […] Jag själv tycker att meningen med livet är livet självt. […]
Mitt omdöme om boken kan inte bli annat än det högsta. Vi får aldrig glömma.