Ingen skulle få veta

Bok av Anna Kansell
Ångesten var ständigt närvarande i vårt hem. Ibland slumrande och osynlig, ibland uppblossande med full kraft. Den passade inga tider. Skoningslöst klampade den på, nästlade sig in i mammas huvud och tog ingen hänsyn. Inte till henne, inte till oss andra. INGEN SKULLE FÅ VETA är en berättelse om skuld, skam och psykisk ohälsa, dolda under en välputsad yta i en svensk småstadsidyll. Berättelsen skildrar en flickas uppväxt på 70- och 80-talet, med en psykiskt sjuk mamma i en, på ytan, lyckad familj. En sjukdom som alla tystar ner och döljer - både inom familjen och mot omgivningen. Och hur det är att leva i en dysfunktionell familj som låtsas vara fungerande, där yta och konvention betyder allt. Men när dörren till den fina villan har stängts, styr mammans ångest och utbrott familjen med järnhand. Med inslag av dagboksanteckningar samt journalutdrag från mammans vistelser på psyket, skildras familjens liv utifrån flickans perspektiv, från treårsåldern och fram till den ödesdigra dagen, då alla till slut får veta. Boken vill belysa vad psykisk ohälsa kan innebära - för den drabbade och för de närmast anhöriga. Händelserna är självupplevda och skildrar ingående och naket det mörker de drabbade lever i. Samtidigt som den också vill visa att det kan finnas ett parallellt, normalt liv som, trots allt, kan vara relativt bra.
Ingen skulle få veta är en verklighetsbaserad roman om hur det är att växa upp med en mamma med psykisk ohälsa på 70-/80-talet. Något som då var tabubelagt och skamligt och därför gör familjen allt de kan för att hålla mammans psykiska sjukdom hemlig.

Det är en trovärdig och sorglig historia och jag lever mig in i huvudkaraktären Marias situation och hur hon, systern och pappan anpassar sig efter mammans mående. Vissa perioder lever de ett ganska normalt familjeliv men med ett mörkt moln som ständigt svävar över dem. Plötsligt kan en liten detalj göra att mamman exploderar i ett okontrollerat utbrott. Mamman gör också upprepade självmordsförsök.

Berättelsen fångar mig direkt och jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Stundvis var den känslomässigt jobbig att läsa och det känns nästan som att man själv är närvarande.

Boken väcker också nostalgiska känslor då miljöbeskrivningarna och alla detaljer är så klockrena. Känner igen mig i dagboks- och brevskrivandet, musiken, vad man gjorde med kompisarna, kläderna, vilken mat man åt, häng i gillestugan mm. Maria skulle mycket väl kunnat vara en klasskompis till mig på 70-/80-talet.

Jag känner också igen mycket i min egen sorgeprocess från när jag förlorade min pappa när jag var 21 år.

En viktig bok och stark debut.