Människohamn

Harbour
Bok av John Ajvide Lindqvist
En vacker vinterdag försvinner Anders dotter Maja, då de besöker den gamla fyren i skärgården. Försvinnandet är både mystiskt och egentligen omöjligt. Efter försvinnandet börjar Anders dricka alkohol och mer eller mindre flyr efter skilsmässan till Domarö i Roslagens skärgård. Den här platsen visar sig innehålla ett mardrömslikt mörker och vara en slags hamn för de döda.
Havet ger och havet tar

Befolkningen på Domarö offrade långt tillbaks elaka människor till havet för att få fiskelycka, men havet fortsatte att ta människoliv efter att befolkningen slutade med denna sedvänja. Anders och Cecilia har på denna skärgårdsö en stuga dit de beger sig då och då, och en vinterdag tar de och dottern Maja en utflykt till fyren på Gåvasten där Maja försvinner spårlöst.

Anders får problem med spriten efter dotterns försvinnande, men är fast besluten att hitta henne, dottern vars ande han blir besatt av. På ön lever även hans styvfarfar, Simon, som har ingått en pakt med Spiritus, och hans farmor Anna-Greta som vet mer än vad hon säger.

Det är en berättelse om ö-liv och ö-bor, ett hav som förändras, trolleritrick, GB-gubbens stirrande ögon, kärleks- och kompisförhållanden, saknaden efter ett barn, elakingar, mord och mysterier. Jag vill inte kalla detta för skräcklitteratur då jag inte kände några kalla kårar. Jag kände faktiskt inte så mycket alls när jag läste denna tjocka roman med kanske lite för många huvudpersoner, och med några osmakliga delar som lika gärna hade kunnat skippats då det inte tillförde handlingen något, men ett helt okej tidsfördriv!