Mörkrets barn
Bok av Sofie Bjarup
Året är 1888 och i London sätter Jack the Ripper skräck i stadsborna. Den unge journalisten William Sinclair skickas ut för att rapportera om de fruktansvärda brotten. Men det blir inget vanligt uppdrag för honom. Efter en uppväxt i de välbärgade västra delarna av staden får han en chock när han upptäcker slummen i East End. Dessutom blir han störtförälskad i kollegan James. Plötsligt har hela Williams världsbild satts i gungning.
Samtidigt sker häpnadsväckande saker i resten av London, men på grund av morden i East End hamnar de i skymundan. Som när en ung kvinnas arm - nästintill obemärkt - spolas upp på Themsens strand...
Sofie Bjarup är en svensk författare från Skåne. Hon har under en tid bott och arbetat i London vilket gav henne inspiration att skriva romanen "Mörkrets barn".
Platsen är East End i London.
Året är 1888.
Mördaren är inte Jack the Ripper.
Han finns visserligen med i bakgrunden redan från början, men han utgör en del av dekoren snarare än en del av handlingen - vilket nog hade provocerat honom något oerhört om han hade vetat om det. Brutala mord är det dock frågan om och de påminner väldigt mycket om de historiska ”Thames Torso Murders” (1887-1889; lika mystiska och olösta som Jack the Rippers mordserie, men betydligt mindre omskrivna).
I centrum står den unge journalisten William Sinclair. Han är född in i den brittiska överklassens översta skikt och hade inte behövt lyfta ett finger för sin egen försörjning, men har valt journalistiken eftersom ett liv som sysslolös lätting är honom helt främmande. Det blir hans uppdrag att bevaka fallet med likdelarna som påträffas i Themsen medan mer erfarna kollegor jagar runt efter Jack i samma stadsdel. På sin jakt efter sanningen möter han också kärleken, vilket hans mor redan önskat i många år att han ska göra. Däremot hade hon knappast önskat sig att han skulle bli kär i en politiskt radikal journalist ur de lägre klasserna - för att inte tala om det där i dåtiden helt otänkbara att en man blir kär i en annan man. Som om William inte redan hade nog att bekymra sig för blir han dessutom ombedd att diskret försöka hitta en försvunnen ung kvinna ur den egna familjens nära krets - vilket får honom att börja frukta att det är hon som flyter upp i mindre delar på Themsens stränder.
Med ”Mörkrets barn” har Sofie Bjarup levererat en av de stora överraskningarna på deckarhimlen på senare år. Inte minst håller hon spänningen vid liv ända fram till sista kapitlet på ett sätt som skulle imponera till och med på Agatha Christie. Det är för övrigt den författare som jag associerade mest till när jag läste ”Mörkrets barn”, men jag måste säga att Sofie Bjarup lyckas lite bättre än den gamla deckardrottningen när det gäller att förse sina karaktärer med känsla och djup. Även om det är den spännande deckargåtan som är huvudsaken så engagerar också de människor vi möter och deras så olika öden.
Året är 1888.
Mördaren är inte Jack the Ripper.
Han finns visserligen med i bakgrunden redan från början, men han utgör en del av dekoren snarare än en del av handlingen - vilket nog hade provocerat honom något oerhört om han hade vetat om det. Brutala mord är det dock frågan om och de påminner väldigt mycket om de historiska ”Thames Torso Murders” (1887-1889; lika mystiska och olösta som Jack the Rippers mordserie, men betydligt mindre omskrivna).
I centrum står den unge journalisten William Sinclair. Han är född in i den brittiska överklassens översta skikt och hade inte behövt lyfta ett finger för sin egen försörjning, men har valt journalistiken eftersom ett liv som sysslolös lätting är honom helt främmande. Det blir hans uppdrag att bevaka fallet med likdelarna som påträffas i Themsen medan mer erfarna kollegor jagar runt efter Jack i samma stadsdel. På sin jakt efter sanningen möter han också kärleken, vilket hans mor redan önskat i många år att han ska göra. Däremot hade hon knappast önskat sig att han skulle bli kär i en politiskt radikal journalist ur de lägre klasserna - för att inte tala om det där i dåtiden helt otänkbara att en man blir kär i en annan man. Som om William inte redan hade nog att bekymra sig för blir han dessutom ombedd att diskret försöka hitta en försvunnen ung kvinna ur den egna familjens nära krets - vilket får honom att börja frukta att det är hon som flyter upp i mindre delar på Themsens stränder.
Med ”Mörkrets barn” har Sofie Bjarup levererat en av de stora överraskningarna på deckarhimlen på senare år. Inte minst håller hon spänningen vid liv ända fram till sista kapitlet på ett sätt som skulle imponera till och med på Agatha Christie. Det är för övrigt den författare som jag associerade mest till när jag läste ”Mörkrets barn”, men jag måste säga att Sofie Bjarup lyckas lite bättre än den gamla deckardrottningen när det gäller att förse sina karaktärer med känsla och djup. Även om det är den spännande deckargåtan som är huvudsaken så engagerar också de människor vi möter och deras så olika öden.