Lucy Rex : Hotellmordet
Bok av Pontus Fogelberg
Lucy Rex lever till vardags i en harmonisk miljö på sin mammas hotell. I helgen är en originell skara gäster inbokade och hennes moster och kusin kommer på besök. När hennes ex dessutom dyker upp med sin nya fru bryter kalabaliken ut. En av gästerna hittas mördad och en tjuv verkar gå lös. Lucy dras in i jakten på den skyldige, men hon måste skynda sig innan någon mer hamnar i fara.
Hotellmordet är en färgsprakande och klassisk pusseldeckare med mängder av säregna karaktärer, värme och en liten nypa ond bråd död.
När jag läser Hotellmordet går direkt tankarna tillbaka till äldre pusseldeckare, och ibland får jag påminna mig själv om att den faktiskt utspelar sig under vår egen samtid och inte i början på 1900-talet. Det både fascinerar mig och stör mig lite, eftersom jag ibland tycker att de uttrycker sig väldigt modernt och blir förvirrad, samtidigt som det ibland är ganska gammaldags uttryck, som att kalla någon för ”hotelldirektörskan” och det kan störa läsningen när jag samtidigt måste hänga med på att det är nutid.
Att hela mysteriet utspelar sig inne på hotellet är jag dock ganska förtjust i. Det gör att det är lättare att hålla koll på persongalleriet och på vad som händer där, men samtidigt är det en av de sakerna som gör att det känns gammaldags. Som att hotellet är ett eget litet universum och inte alls del av en stad. En stad som hade kunnat få inkluderats mer för att ge en känsla över omgivningen för läsaren.
Persongalleriet är lagom stort. Främst möter vi Lucy och hennes mamma, hotelldirektörskan, och det är i Lucys huvud vi är och snurrar. Det är hon som löser mysteriet när polisen står och famlar. Jag gillar Lucy, ser både en del Kitty Drew och en del Miss Marple i henne, samtidigt som hon är en egen person med egna intressen och humor.
Offret i sig är ganska förväntat och i slutet på boken blir även lösningen klar och tydlig för mig, så när jag läser upplösningen är jag inte förvånad på något sätt. Det är både bra och dåligt. Jag får känna mig smart som lyckas räkna ut vad det är som har hänt och vem som har gjort det, samtidigt som jag gärna skulle vilja ha blivit lite mer överraskad under läsningens gång.
Det är en lättläst bok och jag tycker att den egentligen är genommysig, men kanske inget som jag kommer att ha med mig långt in i framtiden. Och det gör inget, så länge den är trevlig medan man läser den, och det tycker jag att den här är. En lagom lättläst och svårlöst pusseldeckare som gav mig någon timme lugn och ro och fick mig att känna mig smart.
Att hela mysteriet utspelar sig inne på hotellet är jag dock ganska förtjust i. Det gör att det är lättare att hålla koll på persongalleriet och på vad som händer där, men samtidigt är det en av de sakerna som gör att det känns gammaldags. Som att hotellet är ett eget litet universum och inte alls del av en stad. En stad som hade kunnat få inkluderats mer för att ge en känsla över omgivningen för läsaren.
Persongalleriet är lagom stort. Främst möter vi Lucy och hennes mamma, hotelldirektörskan, och det är i Lucys huvud vi är och snurrar. Det är hon som löser mysteriet när polisen står och famlar. Jag gillar Lucy, ser både en del Kitty Drew och en del Miss Marple i henne, samtidigt som hon är en egen person med egna intressen och humor.
Offret i sig är ganska förväntat och i slutet på boken blir även lösningen klar och tydlig för mig, så när jag läser upplösningen är jag inte förvånad på något sätt. Det är både bra och dåligt. Jag får känna mig smart som lyckas räkna ut vad det är som har hänt och vem som har gjort det, samtidigt som jag gärna skulle vilja ha blivit lite mer överraskad under läsningens gång.
Det är en lättläst bok och jag tycker att den egentligen är genommysig, men kanske inget som jag kommer att ha med mig långt in i framtiden. Och det gör inget, så länge den är trevlig medan man läser den, och det tycker jag att den här är. En lagom lättläst och svårlöst pusseldeckare som gav mig någon timme lugn och ro och fick mig att känna mig smart.