Ormen i mig

Bok av Anna Ehn
Majken har lämnat ormen bakom sig. Sjukdomen. Den som har plågat henne så länge. Nu är det nya Majken som gäller! Som pluggar till journalist. Som ska ta dykcert. Som träffar bästa vännen Edith och blir kär i Viktor - och kanske i Karl. Som lyser upp ett rum. En Majken som är frisk, som håller sina rutiner och aldrig mer ska kräkas. Men ormen ger sig inte utan kamp. Ibland sticker den fram sitt giftiga huvud och öppnar gapet. Och Majken sugs in, igen. Kommer hon någonsin att bli fri? Anna Ehn skildrar Majkens kamp för att bli slutgiltigt fri från ätstörningens mönster, och kliva ut i livet som frisk. Det är också en berättelse om vänskap och kärlek, och om skrivandets kraft. Och om friheten i att dyka djupt ner under vattnet. Anna Ehn (född 1970) är författare och journalist. Hon debuterade 1995 med den kritikerrosade romanen Vårfrost om 12-åriga Klara som blir svårt anorektisk. Därefter har hon gett ut böcker för barn, unga och vuxna, bland annat bilderboken Pelé, Kaká och jag och ungdomsromanen Det finns så många toppar, man blir aldrig aldrig nöjd. Hon är född i Umeå, uppvuxen i Sundsvall och Stockholm och bosatt i Uppsala. Hösten 2021 är hon även aktuell med faktaboken Mamma med ätstörning, skriven tillsammans med Leone Milton och utgiven på Natur & Kultur.
I november 2010 var jag gästbloggare på Upsala Nya Tidning. I samband med detta träffade jag Anna Ehn som jobbade på tidningen som reporter. Ytterligare några gånger har våra vägar korsats, en gång bland annat vid en sopplunch i Missionskyrkan. Jag kan inte säga att jag känner Anna Ehn, men hon har vänligt då och då sänt mig sina böcker. Så småningom övergav hon nämligen journalistiken för att kunna ägna sig mer åt att skriva böcker. Numera är hon författare på heltid. I midsommarveckan 2021 föll hennes senaste roman för unga vuxna, Ormen i mig, ner genom brevinkastet och landade på hallmattan. Jag kastade mig över boken redan samma kväll. Tack, Anna Ehn, för boken!

Bokens huvudperson Majken är runt 20 år och har precis börjat plugga journalistik. Genom hennes korta dagboksanteckningar får läsaren följa Majken i såväl studielivet som i livet rent generellt. Ganska snart inser man att Majken har ätstörningar. Hon mår bättre, har fått hjälp, men lever ändå ett väldigt inrutat liv för att klara det här med ätandet. Det som inte mamma, till exempel, ens får nämna, för då lägger Majken ner.

Anna Ehn har ännu en gång hittat rätt språkligt tilltal för den målgrupp boken vänder sig till. Korta meningar och kapitel gör boken lätt att läsa. Inga krångliga ord, utan jag får mig serverat en ung människas innersta tankar. Hög igenkänningsfaktor för min del, min ålder till trots, men jag har ju inte alltid varit XX år. Nog tänkte jag ganska lika Majken när jag själv var ung. Kompisar och kärlek var viktiga, utbildning något komplicerat. Och hur räcker en till för allt när en bara vill vara normal?

Detta är en viktig bok, för ätstörningar är något en får leva med hela livet. Med god hjälp går det dock att ha en rätt OK tillvaro. Det intressanta med den här boken är att den inte undviker att visa hur svårt det kan vara även om en anses – eller verkar vara – ganska frisk. Livet går upp och ner. Ibland har man flyt, ibland inte. För den som har ätstörningar kan det emellertid vara tuffare att möta motgångar.

Den här boken undviker inte det svåra. Författaren beskriver trovärdigt och inkännande en ung människas kamp. Som läsare blir man både arg på Majken – och hennes mamma! – och känner djup medkänsla. Ormen i mig rör helt enkelt om i tankarna.

Mitt omdöme blir det högsta.