Ödets kyss
Lovisa Wistrand
En förtrollande kärlekshistoria i stil med Nicholas Sparks Dagboken.
Till mormor, farmor och alla de kvinnor som föregått mig. Tänk vilka historier som ligger begravda i tiden, vilka berättelser som aldrig kommer att se dagens ljus. Alla äldre har någon gång varit unga, alla döda har en gång levt, och alla versioner av den man en gång varit lever kvar i hjärtat.
Anja har haft ett år kvar att leva i tre år, men lyckas mirakulöst klamra sig fast vid livet. För hon är inte klar här än. Innan hon kan dö måste hon finna sin förlorade ungdomskärlek. De har ett speciellt förflutet. Varje alla hjärtans dag drogs de till varandra. Aldrig annars. Nu har det gått trettio år sedan hon såg honom senast och hon befarar att han är död.
Det är Alla hjärtans dag igen, kanske hennes sista. Magin hänger i luften och än kan vad som helst hända.
RECENSIONER:
"En bok med både vemod och kärlek, om livsval och att ta chansen när den kommer. Prosan är rak och lättillgänglig med ett fint driv. Wistrand har hittat en egen röst som står ut från mängden i floden av feelgood- och romanceromaner. Det är underhållande och läsvärt för alla hopplösa romantiker där ute. 4/5." BTJ
"Den är rik, djup och helt enkelt magisk. Jag älskar denna bok med hela min själ. Språket och miljöbeskrivningarna är underbara. 5/5" ninniskogsisar
"Det har skrivits flera böcker som handlar om personer som ses en viss dag varje år, som En dag eller Dagboken. Underbart vackra böcker men den här är snäppet bättre. En av de ljuvligaste och snyftigaste böcker jag läst. Från första sidan blev jag helt uppslukad av Anja och den magiska och mäktiga kärleken hon upplever. Känslorna, händelserna miljöbeskrivningarna är underbara." boknjutaren
"Lovisa skriver så bra, levande huvudpersoner och fina miljöbeskrivningar." millansbokhylla
Anja är sjuttio år och har bara ett år kvar att leva … sa läkarna för tre år sedan. Nu hoppas hon på att hon ska ha nog lång tid till att återigen möta den stora himlastormande kärleken som hon brukar få skymten av varje alla hjärtans dag, och som hon har gjort ända sedan hon var femton år. Ingen kan mäta sig med ”Alan”. Ingen. Men ska hon verkligen gå emot alla odds och ta sig igenom en alla hjärtans dag till i livet?
Jag har läst flera av Lovisa Wistrands böcker sedan innan och tycker mig känna igen hennes stil ganska bra numer, och jag tycker att hon träffar mer och mer rätt för varje ny bok jag läser. Det finns ofta en kvinnlig huvudkaraktär som är rapp i käften och har svar på allt, är lite åt det äventyrliga hållet och bra på att klättra och hitta på saker. En som inte bryr sig så mycket om vad alla tror och tycker om henne. Så är även Anja, och jag gillar det. Det passar så bra på henne.
Persongalleriet i övrigt är alldeles lagom stort och jag är mycket förtjust i att fokuset ligger på just Anja och ”Alan”, alla andra är mera periferibilder och det gör att den kärlek hon känner för honom får ännu mer fokus och betydelse, tycker jag.
Språkligt är det här en väldigt lättläst och snabbflytande bok och jag ville verkligen inte lägga ifrån mig den. Den fungerar som feelgoodböcker gör generellt, den är som en varm filt och man förstår vartåt det bär mot slutet men det är ändå resan dit som är riktigt speciell. Och slutet hörni, slutet. Jag är så arg och så glad samtidigt, så det finns inte. Jag tycker om att Wistrand inte räds för att låta det bli sorgligt och mörkt emellanåt, för glädjen sipprar hela tiden igenom.
Måste också nämna omslaget, som är ett av mina absoluta favoriter någonsin, tror jag. Michael Ceken på Tegel & Hatt har verkligen lyckats, även om jag har hört att många tror att det är mer en romance på grund av omslaget. Men jag håller inte med, för mig andas det kärleksfeelgood.
Jag har läst flera av Lovisa Wistrands böcker sedan innan och tycker mig känna igen hennes stil ganska bra numer, och jag tycker att hon träffar mer och mer rätt för varje ny bok jag läser. Det finns ofta en kvinnlig huvudkaraktär som är rapp i käften och har svar på allt, är lite åt det äventyrliga hållet och bra på att klättra och hitta på saker. En som inte bryr sig så mycket om vad alla tror och tycker om henne. Så är även Anja, och jag gillar det. Det passar så bra på henne.
Persongalleriet i övrigt är alldeles lagom stort och jag är mycket förtjust i att fokuset ligger på just Anja och ”Alan”, alla andra är mera periferibilder och det gör att den kärlek hon känner för honom får ännu mer fokus och betydelse, tycker jag.
Språkligt är det här en väldigt lättläst och snabbflytande bok och jag ville verkligen inte lägga ifrån mig den. Den fungerar som feelgoodböcker gör generellt, den är som en varm filt och man förstår vartåt det bär mot slutet men det är ändå resan dit som är riktigt speciell. Och slutet hörni, slutet. Jag är så arg och så glad samtidigt, så det finns inte. Jag tycker om att Wistrand inte räds för att låta det bli sorgligt och mörkt emellanåt, för glädjen sipprar hela tiden igenom.
Måste också nämna omslaget, som är ett av mina absoluta favoriter någonsin, tror jag. Michael Ceken på Tegel & Hatt har verkligen lyckats, även om jag har hört att många tror att det är mer en romance på grund av omslaget. Men jag håller inte med, för mig andas det kärleksfeelgood.