Anders Vásquez Wiklund

Recensioner

Med Örnen mot polen : Andrées polarexpedition år 1897 av Salomon August Andrée

Betyg 4
Boken "Med Örnen mot polen" gavs ut första gången redan hösten 1930, kort efter att kvarlämningarna av Andrée-expeditionen hade hittats på Vitön. Expeditionsmedlemmarnas upphittade anteckningar, i vilka de redogjorde för sina strapatser i luften och på isen, låg till grund för boken.

Boken utgörs dels av kortfattade presentationer av de tre expeditionsmedlemmarna och kompletterande kapitel om Örnens konstruktion, djurlivet i Arktis och redovisning av expeditionen som till slut fann Andrées sista läger och de tre kropparna, samt en beskrivning av lägrets konstruktion och utrustning. Huvuddelen av boken utgörs dock av de tre forskarnas egna anteckningar, vilka gjordes mellan 11 juli och 17 oktober 1897, främst av Andrée och Strindberg. Av den anledningen brukar S.A. Andrée, Nils Strindberg samt Knut Fraenkel anges som författare till boken.

De tre polarfararna gav sig av i juli 1897 för att med ballong försöka bli de första att nå Nordpolen. Expeditionen misslyckades och de tre naturvetarna försvann spårlöst. Ingen kände till expeditionens öde innan deras sista läger kunde återfinnas efter 33 år och deras anteckningar och fotografier kunde ge en förklaring till vad som hänt. Men fyndet av deras läger ledde samtidigt till många frågor. Varför överlevde de tre flera månader på isen för att sedan dö kort efter att de nått fast mark på Vitön? Under de 90 år som gått sedan kvarlämningarna hittades har många teorier om vad som hände kastats fram.

Boken "Med Örnen mot polen" var den huvudsakliga inspirationskällan till författaren Bea Uusmas Augustprisvinnande bok "Expeditionen - Min kärlekshistoria" som kom 2013. I den boken redogör Uusma för alla teorier om vad som till slut tog livet av de tre forskarna och sina egna slutsatser efter gedigna efterforskningar. Den stora uppmärksamhet som Uusmas bok väckte, ledde till att "Med Örnen mot polen" återutgavs som ljudbok 2015.

Jag tycker "Med Örnen mot polen" är en mycket intressant bok, främst för sin redogörelse av expeditionsmedlemmarnas egna ord om sina strapatser, men även som ett historiskt vittnesbörd om förra sekelskiftets obändiga framtidstro och optimism. Den utgör även en klangbotten till Uusmas bok.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Betyg 4
I sin kortfattade, men kärnfulla, självbiografi funderar rapparen och radioprataren Jason "Timbuktu" Diakité över flera stora, och svåra, frågor. I boken berättar han om sin familjs släkthistoria alltsedan sin farfars tid i rashatets sydstater i USA. Berättelsen fortsätter med hans egen faders klassresa och flykt undan intoleransen till sina egna framgångar och tillkortakommanden som en mörkhyad skåning i dagens allt mer främlingsfientliga Sverige. I biografin framträder konturerna av en angelägen verklighet som borde beröra allt fler läsare.

Diakités släktkrönika behandlar svåra frågor som allt fler människor kommer att behöva brottas med i spåren av flyktingvågor, emigration och gränslösa kärleksrelationer. Hur påverkas man av sin hudfärg som på samma gång särskiljer en från mängden men samtidigt inte definierar vem man är? Vad gör att en ung människa kan känna sig hemma och trygg, både i sin kropp och kultur såväl som i sitt bostadsområde? Diakité brottas med begrepp som utanförskap, tillhörighet och identitet, både när han tänker tillbaks på sin egen uppväxt och vid de resor han gör till dagens USA för att finna sina rötter.

Som en röd tråd genom Diakités berättelse löper musiken. Han beskriver både sin egen väg till rappen och talar om sin pappas och farfars musik, vari ligger rötterna till hans egna eklektiska musikstil. Ytterligare ett tema i självbiografin kan sägas utgöras av uppbrott och smärta. I det långa perspektivet ekar självklart stölden av de svarta från Afrika, självständighetskampen inom medborgarrättsrörelsen och Diakités egen släkts olika strategier för att komma till rätta med sekler av slaveri, förtryck och orättvisor.

Jason Diakité skriver på ett lättillgängligt och omedelbart sätt. Det okomplicerade språket flyter på och den korta biografin klaras lätt av på ett par timmar. Efter att man stängt pärmarna har man dock fått mycket att fundera på i flera dagar. Jag tycker att boken utgör en viktig röst i dagens mångkulturella Sverige. Den kan med fördel läsas av alla, men borde särskilt läsas av elever i grundskolan och gymnasiet, deras lärare samt politiker från höger till vänster på alla nivåer i samhället. Boken kommer inte med några pekpinnar men ger läsaren mycket att reflektera över. Som alla bra böcker ger "En droppe midnatt" läsaren vidgade vyer och djupare förståelse.

De dödas tempel av Jonathan Lindström

Betyg saknas
Arkeologen och pedagogen Jonathan Lindström har skrivit ett flertal populärvetenskapliga böcker om så vitt skilda ämnen som kosmologi, psykologi och arkeologi. Men kanske ligger dessa ämnen närmare varandra än man anar. I boken "De dödas tempel" ser vi hur alla dessa trådar förenas till en intrikat väv i författarens skickliga händer. Bokens undertitel "Om arkeologi och stenålderns själ" ger en försmak av vad som väntar mellan pärmarna.

Att Jonathan Lindström är en arkeolog som brinner för att förstå fornfynd och dela med sig av deras betydelse har vi inte minst sett i de TV-program han medverkat i under senare år.

"De dödas tempel" handlar om en utgrävning av en fyndplats från yngre stenåldern och stridsyxekulturen, för 4400 år sedan. Man grävde fram 16 kroppar och många fynd av flinta och keramik på en udde i Turinge 1993. Jonathan Lindström ledde utgrävningen. Genom att skriva inkännande och engagerat får vi följa dels Lindströms egna funderingar om fyndplatsen, men även ta del av de andra professionella arkeologernas och forskarnas arbete med att lägga pussel och försöka förstå. Fyndplatsen gav mycket ny kunskap om stridsyxekulturen och bjöd även forskarna på en del överraskningar.

Jonathan Lindström skriver på ett mycket drivet och medryckande sätt. Boken känns inte som en avhandling i arkeologi, utan som en blandning av kriminalhistoria, reportage och populärvetenskap. Jonathan Lindström har även skrivit en barnbok om samma grävplats som heter "Dödshuset".

Boken rekommenderas som självklar läsning för alla som är intresserade av historia och arkeologi. För den som vill veta mer om yngre stenålderns människor och vardag är boken en källa till stor kunskap. Boken visar på ett mycket fint sätt arkeologens vardag och umbäranden. Boken bjuder på massvis av arkeologisk kunskap och forskning på ett lättillgängligt sätt. Efter att man läst "De dödas tempel" har man fått mycket ny kunskap om både stridsyxekulturen och arkeologiyrket.

Käraste Herman av Maja Hagerman

Betyg saknas
I boken "Käraste Herman - Rasbiologen Herman Lundborgs gåta" berättar författaren, dokumentärfilmaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman om rasbiologins framväxt i Sverige och dess främste förkämpe, läkaren och rasbiologen Herman Lundborg (1855-1943).

Maja Hagerman är en mästerlig berättare, vare sig det handlar om medryckande dokumentärfilmer om historia och kultur, som föreläsare eller som här i bokform. Hon har ett mjukt och lättillgängligt språk som får oss läsare att ta till oss den ganska mörka historien om Herman Lundborg och rasbiologin på ett enkelt sätt. Hagerman har genom omfattande arkivstudier i både Uppsala och Tyskland gått igenom tusentals dokument samt Herman Lundborgs privata brevväxling och hon för läsaren genom Lundborgs studietid, forskningsresor, arbete som akademiker och privatliv till att slutligen hamna hos den gamle Lundborg som beredvilligt har ställt sig på nazismens sida i ett brinnande Europa.

Boken handlar om hur pseudovetenskapen rasbiologi, och dess praktiska tillämpning, rashygien, blev en modevetenskap i maktens tjänst under mellankrigstiden. Boken berättar om hur Herman Lundborg, men även framstående akademiker i Sverige, arbetade för att institutionalisera denna "lära" genom bildandet av världens första rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Berättelsen målar upp rasbiologins förhistoria, hur den blommar ut i Sverige och Tyskland under 1920-1930-talen och hur den sedan, med andra världskrigets hemska facit i åminnelse, tystlåtet går i graven, men inte innan 63 000 personer i Sverige tvångssteriliserats, vilket var en avskyvärd effekt av dessa "rasläror" och deras tankar kring bättre och sämre folkmaterial. Boken förmedlar denna viktiga bit av vår samtidshistoria genom personen Herman Lundborg, de val han gör i livet och de konsekvenser dessa val får för honom själv och andra personer.

Boken rekommenderas varmt till alla. Det är inte bara den historieintresserade som i denna berättelse får viktig kunskap om det tidiga 1900-talets tankar och politik, utan boken borde i hög grad läsas av alla Sveriges skolelever och politiskt intresserade. Genom denna bok ser vi det tydliga mönstret i dagens Sverige. Under 1920-talet talade man om "raser" och idag talar man om "kultur", men det är samma dunkla tankegods och motiv som ligger bakom.