Bobby Kikumu

Jag vet, en katastroffilm är en katastroffilm. Men det här är verkligen en katastrofal katastroffilm. Absolut ingenting fungerar med den här filmen. Fotot är undermåligt, manuset ett skämt och skådespeleriet är så uselt att jag blir gråhårig. Det här är B-film i sin allra lägsta form. När Dwayne "The Rock" Johnsons karaktär Ray Gaines för hundratrettionde gången ropar "oh my god" när ännu en byggnad faller på ett sätt som ser gravt artificiellt ut gäspar jag nästan käken ur led. Gör dig själv en tjänst och låt inte den här skiten stjäla två timmar av ditt liv.

Vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv, skulle du då begå samma misstag om igen? Och vems fel är allt egentligen? Det är frågor som dessa som Monty går och ältar där han går och försöker utnyttja sin sista dag i frihet innan det sjuåriga fängelsestraffet väntar. Det är hela tiden en ödesmättad stämning i den här dramafilmen. Montys vänner blir liksom ödesmättade de också. Det är lätt att förstå Monty under den berömda spegelmonologen där han väser ordet fuck runt 40 gånger. Och att bli imponerad av Edward Norton som improviserade hela scenen.

Genom Jim Carreys bästa rolltolkning i karriären får vi en unik förståelse för Andy Kaufman, komikern som ofta hamnade i kontroverser under sin karriär och som också lekte med koncept om vad som är sant och inte genom bluffar och upptåg under olika tv-program och under sina egna shower. För att inte tala om den oberäkneliga loungesångaren Tony Clifton som Kaufman skapade. Kaufman var rolig och Carrey är rolig och i det här mötet smälter de in i varandra och begreppet att "gå in i en roll" får en ny och klarare innebörd för mig.

Det här är en hjärtlig och varm hemvändarhistoria som vi alla kan känna igen oss i. Man drar ut i världen på en vild jakt efter en dröm, sladdar och krockar hårt med verkligheten och någonting får en att vända hemåt mot startpunkten för att kanske förstå vad det var som en gång fick en att hungrigt ge sig av. I Andrew Largemans fall är det hans mors död och en krossad skådespelardröm som är orsakerna. Han träffar gamla vänner och en ny kvinnlig bekantskap och plötsligt börjar hjärtat slå sådär ivrigt som det gjorde en gång.

Den här amerikanska dramafilmen tar ett rejält grepp om nynazismen och försöker förstå den utan att ursäkta den. Edward Norton i rollen som den ilskna Derek, som snabbt stiger i graderna i organisationen, gör sin karaktär så intensivt att jag blir både lite rädd och fascinerad. Att filmen är delvis i svartvitt skapar en effektiv dynamik från bakgrunden till hatet i dåtiden till nutiden då Derek är trött på det och ångrar sitt dåd. Lillebror Danny får i uppgift att skriva en uppsats om sin bror vilket skapar en vulkan av känslor, i honom såväl som i mig.

Låt inte titeln lura dig. Även om det är ett gravallvarlig ämne så behandlas det med en stor portion värme och halsbrytande humor. Med lätt hand guidar Paasilinna oss medelst blixtrande satir och jag skrattar högt flera gånger även om det är naivt många gånger. Men det är nog meningen.

Sin vana trogen spelar Jim Carrey ut hela sitt komediregister som advokaten som måste men inte kan ljuga under ett dygn p.g.a. att önskningen från hans son slår in. Det är bäddat för en skrattfest med en liten moralkaka på slutet men jag köper det eftersom jag fått betalt i träning för magmusklerna. Det är helt enkelt vansinnigt roligt och oerhört energiskt, vilket får mig att förlåta de ibland något enkla poängerna. Men att inte ljuga för sina nära och kära och att det ibland kan vara svårt för att klara av dagen är möjligen något som ibland behöver upprepas.

Med knivskarpa beskrivningar av yuppieran går författaren under skinnet på läsaren när han släpper ut huvudpersonen Patrick Batemans galenskap på vid gavel. Under ett stycke tvingas jag vända bort blicken från boken p.g.a det explicita innehållet. Magstarkt och provokativt men också väldigt fängslande. En bekännelse från ett psyke i fritt fall.

En svart resa ner i det allra mörkaste i människans psyke. Hannibal är djävulen i människogestalt. En mästerlig manipulatör med en galnings psyke som klarar sig ur vilken situation han än befinner sig i. Det här är en hyllning till det smutsiga och det sköna i livet som ofta går hand i hand.

Två förbluffade amerikanska ögon förälskar sig i den japanska huvudstaden Tokyo och kanske i varandra. De är båda på flykt från sina liv som blivit inrutade och tråkiga och som inte utvecklat sig på det sätt de trodde och önskade från början. Där möts de; den unga filosofistudenten Charlotte och den äldre skådespelaren Bob. En existentiell romcom på flykt från sig själv. Regissören Sofia Coppola sätter en underbar flyktbejakande stämning med storslagna bilder över nattlivet och undersöker kulturkrocken mellan det västerländska och det österländska. Utanförskap som förenar och får två vilsna själar att hitta hem. Det är rysligt och underbart.