Bobby Kikumu

I denna komedi får vi följa den negativa och pessimistiske bankmannen Carl Allen som konsekvent säger nej till allt efter att ha blivit olyckligt singel efter skilsmässan från sin fru. När han stöter ihop med en gammal vän som istället säger ja till allt ska det förändra honom i grunden. Plötsligt säger även Carl ja till allt och får en rad nya möjligheter och upplevelser. Han träffar till och med en ny flickvän. Det här är en actionfylld komedi fylld av optimism och visst förändrar den även mitt slentrian-nej-sägande till att säga ja och därmed få ett roligare liv.

De flesta av oss har hört uttrycket "den som gapar över mycket mister ofta hela stycket". Detta skulle kunna vara en slogan för The Wolf of Wall Street. Vi får följa med på de vilda excesserna när Jordan Belfort (Leonardo DiCaprio) och hans firma flippar ut på kontoret med prostituerade och knark som flödar. Slutet tycks oundvikligt och Belfort själv tycks strunta i vilket. Kom undan så länge du förmår och ha så kul du bara kan medan det går, tycks han tänka. Och tjäna mer pengar än hela FBI tillsammans, lagligt eller ej. Världen är till för att ätas upp.

Att ha en dröm om att bli författare och samtidigt tvingas arbeta som brevbärare för att klara av att betala hyran, samtidigt som spriten lockar en ner i fördärvet. Ett system som förgör människor genom att förvandla dem till siffror och tal. Om detta skriver Charles Bukowski, halsbrytande innerligt och fasligt roligt.

En konstnärlig, psykologisk skräckfilm som är intelligent, fasansfull, fascinerande och högeligen dramatisk på en och samma gång. Matt Dillon i rollen som Jack, den misslyckade arkitekten som sedermera byter bransch till seriemördarbranschen, yppar knappt några känslor när han utför sina kallblodiga mord. Vi får dock veta hur han ser på sitt värv eftersom han talar med sitt samvete. Ska han åka fast? Han måste väl åka fast? Jag biter på naglarna och river mitt hår, känner galenskapen komma krypande. Detta står i bjärt kontrast till innehållet i filmen som mestadels är renons på känslor. Det är tortyrporr på högsta hastighet.

Låt mig säga det direkt. Den här filmen har allt. Bländande foto, en historia som naglar fast en och musik som tycks vara gjord för bilderna. Och skådespeleriet är fullständigt briljant. Charlotte Gainsburg och Willem Defoe lyckas inte bara göra sina rollfigurer hundraprocentigt trovärdiga, vi får också ta del av en kemi emellan dem som går genom duken. Vi är med rollfigurerna i varje ruta. Känner deras ångest. Undrar var det ska sluta.
Lars von Trier har här genom mystik och skräck lyckats göra sin bästa film och får känslorna att tjuta, vilket inte vill säga litet för den danska succéregissören.

Emmi Krukowski och hennes älskade Ali kämpar mot många saker. Fördomarna mot deras trettioåriga åldersskillnad och mot rasistiska föreställningar, då hon är en tysk städerska och han en gästarbetare från Nordafrika. Det är efterkrigstid och rasismen har ännu inte riktigt tvättats bort i det västtyska medvetandet. Samhället bär på strikta regler baserade på fördomar om såväl ålder som ras. Emmi och Alis kärlek når över många gränser men hur mycket skit orkar de ta från sin omgivning när deras enda brott är att älska? Ett desperat rop på hjälp om att krossa polariseringen som ekar långt in i våra dagar.

Fanny och Alexander är Ingmar Bergmans magnum opus och är till stor del självbiografisk. Detta är nog anledningen till att vi kommer så nära alla karaktärer. Det är familjärt och varmt men också främmande och iskallt. Här finns religion, mysticism, trams, påhittighet, bus, hemligheter, allvar, våld, hämnd och till och med en gnutta trolleri. Filmen är en vild fest för alla sinnen och vi följer med de två syskonen som på alla sätt försöker undfly den hårdföra biskop Vergérus uppfostringsmetoder. På vägen passerar ett antal färgstarka karaktärer som alla får en avgörande del i syskonens kamp och en plats i mitt hjärta.

Den här filmen är ett mästarmöte i skådespeleri mellan framförallt Philip Seymour Hoffman som spelar ledaren för "The Cause" och Joaqin Phoenix som spelar den problemtyngda Freddie Quell som går med i rörelsen. Likt en pingpongmatch följer vi åskådare noga varje skiftning i tonen, varje flackande blick, varje frustrerad kroppsrörelse, varje anvisning, varje mystisk viskning. The Cause har vissa likheter med scientologerna och visst känner man sig lite som i en sekt, åtminstone förstår man hur man hamnar där och mekanismerna bakom, både fördelarna och nackdelarna med en sådan typ av rörelse vilket också är poängen med filmen. Går det att bli fri från sina problem, tycks den fråga.

Går det att fånga hela livet i en roman? Författaren gör i alla fall ett rejält försök och tycks satsa allt på skrivandet. Ingenting undgår hans på samma gång kyliga och varma blick. Boken får en att reflektera över sitt eget liv och relationer och den allestädes närvarande döden.

Det här är en matig biografi över den mexikanska konstnären Frida Kahlo som var gift med den lika riviga konstnären Diego Rivera. De bråkar och stormar så saliven sprutar, de sviker varandra gång efter annan och de målar och målar och målar och målar. Frida Kahlo målar trots olyckan hon är med om och visar därmed att elden kan ta henne hur långt som helst. Det bråkiga äktenskapet, förstår man, är också en välbehövlig ingrediens till målandet. Det här är en mäktig hyllning till konsten och disciplinen att fortsätta med sin konst oavsett väder och vind. Det är djupt romantiskt.