Bobby Kikumu

Quentin Tarantinos smash hit Pulp fiction har satt tonen för en hel generation filmare, kulturutövare och cineaster. Dess rappa och smarta dialog, det brutala och råa våldet, karaktärsskådespeleriet. Allt är fullkomligt tongivande och briljant utfört av samtliga inblandade. Kompositionen och samspelet mellan regi, manus, skådespeleri, foto, rekvisita, kostym och musik är bländande. Det här är underhållning på allra högsta nivå. Filmen har ibland anklagats för att propagera för knark och våld men givet utgången anser jag att det är precis tvärtom med den saken. Karaktärerna må vara supercoola men lever trasiga liv fulla av skotthål och överdoser.

Skrivandet är det enda som är viktigt och du måste offra allt om du ska lyckas. Wera von Essen kämpar med självtvivel och vet att hon måste bli besatt. Hon vet att chansen är liten och konkurrensen stor. Som läsare sitter jag och hejar allt jag kan på henne.

Björnentusiaster i alla länder, förena er! Och ta med er naturälskare av alla de slag. Det här är filmen för er. Men också för oss som fascineras djupt av dedikation och för människor som brinner så starkt för något att de är beredda att offra liv och lem för det. Timothy Treadwells dödsföraktande brandtal för grizzlybjörnar och hans storslagna bilder av den mäktiga naturen i Alaska lämnar mig gapande och undrande var syret tog vägen. Det är nämligen andlöst spännande att titta på, karln är bara några meter ifrån flera enorma rovdjur som lätt kan slita honom i stycken när helst de vill.

Christian Bale går sin vana trogen helt upp i sin rollfigur via både gester, mimik och kropp och visar här upp ett mästarprov i skådespeleri i rollen som Dick Cheney så trovärdigt att jag verkligen sitter och håller på honom även om jag inte håller med om den verklige f.d. amerikanska vicepresidentens politik. Politiken åsido så är det väldigt inspirerande med en så framgångsrik person och att se alla upp- och nergångar i livet och karriären. Det får en att tro att vem som helst kan uppnå vad som helst. Filmen är fartfylld och intelligent och möjligen en smula cynisk.

Det här är filmen för alla som brinner för skrivandets konst. För alla som hoppas att en dag få sitt genombrott. För alla som kan sin Charles Bukowski. Det är en lugn, nästan melankolisk stämning i filmen. Som Bukowskis alter ego, Henry Chinaskis stretande. Han ger inte upp, vilka motgångar som än väntar honom. Dikter ska skrivas och spritflaskor ska drickas upp, kvinnorna ska lägras och göras slut med, cigaretter ska rökas, bakfyllan ska värma dig grå medelst spyor i gryningen. Det är en otroligt poetisk film med fantastiskt välskrivet manus. Allt är förlåtet om du bara fortsätter skriva.

Att försöka förstå sin vardag och sin vandring på jorden som människa är något vi alla funderar på mer eller mindre. Lars Norén funderar på det så mycket att han skriver en hel dagbok om det. Ambitionen är skyhög och tycks utgå ifrån att försöka fästa en människas inre liv på papper. En svår uppgift som här avklaras med bravur. Ibland vänds skratt- och gråtspegeln mot kändisar men lika ofta mot honom själv. Ingen går säker för hans träffsäkra personskildringar. Han har ett öga som ser igenom allt. Vi får följa med på en vandring genom vardagen och livet med både ljusa dagar och nätter som färgas mörka av djup ångest. Det är djupt fascinerande.

En gång i tiden styrde maffian Las Vegas. När de utser Sam "Ace" Rothstein som chef för casinot Tangiers verkar allt frid och fröjd. Men när den hetsige barndomskamraten Nicky Santoro kommer över till Vegas och får för sig att han kan göra som han vill är det naturligtvis bäddat för problem. Vänskapen, trots all dårskap, mellan Rothstein och Santoro är filmens kärna och som maffiafilmälskare får jag här mitt lystmäte i nostalgi. Svordomarna och våldet haglar, regnet glittrar och skådespeleriet känns i varje andetag. Man är verkligen där, mitt på golvet vid spelautomaterna inne på Tangiers. Allt var bättre förr. När maffian styrde.

Kosta vad det kosta vill, tycks han tänka. Wrestlaren The Ram som först tvingats sluta med sin sport men som misslyckas med det mesta utanför ringen och därför söker sig tillbaka till den trots att det innebär fara för hans liv. Det här är en filmupplevelse för alla som mer eller mindre tvingats släppa en passion eller dröm och undrar om det är värt det. Skådespeleriet här är rakt igenom förstklassigt. Musiken som är så kongenialt vald förstärker känslan av längtan tillbaka tjugo år då livet var lättare, både för The Ram själv och för hans kärleksintresse, strippan Cassidy.

Den här psykologiska skräckfilmen är så välkomponerad och säker inom sin genre att obehaget kliver ut ur filmen och direkt på mig. När Natalie Portmans ballerina Nina Sayer plågar sin kropp och sitt psyke till det yttersta för att få dubbelrollen Odette/Odile gör det fysiskt ont att titta på. Att hennes sanslöst påträngande mamma krymper livsutrymmet gör inte saken bättre. Kampen, blickarna, dansen, den desperata jakten på perfektion, blandningen av oskuldsfullhet och förförelse, det tysta spelet mellan Nina Sayer och Mila Kunis karaktär Lily gör att det blir andlöst spännande rakt igenom. Och så vill man dansa.

Baise-moi betyder knulla mig på franska och ska nog ses som en kraftig varning i den här filmen där två unga kvinnor använder sig av sex för att komma nära männen de hämnas på. Det är våldsamt och rått. Sex, rån och mord. En hämndturné med så färgstark ilska att det färgar av sig på mig. En del kallar filmen för våldsromantisk och att den är för brutal. Men en hämnd är alltid brutal. För att den måste vara det. Särskilt om du har blivit så utsatt att det inte finns plats för någon sympati med eventuella offer.