Linnéa Löfdahl

Uppskattat presenttips. En presentkorg kan skräddarsys för att på bästa sätt passa för mottagaren!!!

Renée är en femtioplusårig portvakt i en fin parisisk byggnad. Hon håller sig i skuggorna, och sin yrkesroll till trots är hon väldigt intresserad av allt som har med filosofi och kultur att göra.
I samma byggnad bor tolvåriga Paloma. Hon känner inte att hon passar in någonstans, varken i sin familj eller bland jämnåriga. Paloma mår väldigt dåligt och har bestämt sig för att inte leva längre än till sin trettonårsdag.
De två livsödena korsas i och med att herr Ozu flyttar in i byggnaden och vänder uppochner på alla invanda mönster.

.

Igelkottens elegans är en välläst och mycket uppskattad roman, vilket jag verkligen kan förstå och ställa mig bakom. Jag gillar verklighet upplägget för boken, som utgår från en lägenhetsbyggnad och zoomar in på människorna som bor där. De betraktas av två outsiders, som lever i samma miljö men inte riktigt känner att de hör hemma där. Språket är väldigt fint, personbeskrivningarna likaså. Jag har dock svårt att köpa det som ska tolkas som utdrag ur den tolvåriga flickans dagbok. De är skrivna på ett väldigt högtravande och pretentiöst sätt som jag har svårt att se att ett barn skulle använda. Dessutom var startsträckan relativt lång.
Med det sagt vill jag ändå rekommendera Igelkottens elegans. Den är väldigt vacker och varm, och jag uppskattade särskilt de många kulturreferenserna. Själva berättelsens andemening lyckas beröra mig, och slutet ingav en tomhetskänsla. Jag kommer att sakna Renée och Paloma.

Ett utmärkt julklappstips som kan uppskattas av alla åldrar. Finns många olika varianter som passar olika målgrupper, och ett brädspel kan ge fina upplevelser med t.ex. familjen i flera år framöver. Vill särskilt slå ett slag för Ticket to ride.

Toppenpresent till gammal som ung. Passar perfekt under julledigheten om man vill samla hela familjen. Ett pussel kan dessutom vara ett välkommet tidsfördriv för äldre släktingar eller vänner som till följd av coronaviruset sitter isolerade.

På en isolerad ö utanför Irlands kust har ett par bröllopsfixare startat upp en verksamhet. De har rustat upp en gammal herrgård och personerna de anlitas av är några av landets mest förmögna och framgångsrika. Nu ska ett bröllop mellan Will Slater och Jules Keegan, ett till synes perfekt par, gå av stapeln. På ön samlas vänner och familj, men under vigseln blåser det upp till storm och öns kontakt med omvärlden förloras. Samtidigt kommer gamla konflikter upp till ytan.
Kvällen ska sluta med ett mord, och alla gäster verkar ha motiv.

.

Tidigare i år läste jag Foleys första deckare, Nyårsfesten, som jag tyckte mycket om, och Bröllopsfesten är minst lika bra! Båda böckerna är alldeles lagom spännande, mellanmänskliga relationer står i fokus och driver handlingen framåt, de är snabb- och lättlästa. Bröllopsfesten är en underhållande och uppslukande pusseldeckare i Agatha Christies anda. Ett stort persongalleri och ett mord som utförs redan vid berättelsen inledning är ingredienser som förekommer.
Något jag särskilt tycker om med Lucy Foleys böcker är sättet på vilket hon väver samman naturen där boken utspelar sig med mysteriet. Den karga och ogästvänliga miljön lever sitt eget liv och bidrar till den andlösa spänningen.
Boken berättas genom många olika berättarperspektiv, författaren lägger ut många parallella trådar (både ledtrådar och villospår!). Även om förklaringen kräver ett visst mått av suspension of disbelief köper jag ändå det snygga sätt på vilket hon knyter samman det hela! ⭐️⭐️⭐️+ (3,5/5).

Att ge bort en bok som man själv älskat är en väldigt fin present. Det är miljövänligt och personligt, jag hade verkligen uppskattat att få en sådan present.

”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” är en fråga som Jeanette Wintersons adoptivmamma ställde till henne, och den sätter tonen för författarens självbiografi. Hon berättar om uppväxten som adopterad hos ett par i Manchester. Hur det var att befinna sig i en strikt religiös miljö där undergången stundade och alla som inte bekände sig till samma troslära som modern skulle brinna i helvetet.
Men det här är samtidigt en berättelse om en flicka som hittar hem i litteraturen och orden. De blir hennes räddning när hon tvingas lämna sitt hem som sextonåring för att kunna leva det liv hon önskar.

.

Jag har tidigare läst Jeanette Wintersons självbiografiska roman Det finns annan frukt än apelsiner, och de två böckerna fungerar bra som komplement till varandra. I romanen var vissa delar uppdiktade, och vissa händelser redigerades bort då de verkade _för_ osannolika. Exempelvis en scen där Jeanette som liten satt utelåst på trappan en hel natt. I självbiografin upplever jag språket som lite mer träigt, men samtidigt berörs jag verkligen av den sårbarhet och uppriktighet som Winterson visar. Uppväxtskildringarna är hjärtskärande.
Bitarna om tillhörighet och identitet var väldigt fina att läsa. Jeanette beskriver hur hon för första gången hittade hem i och med mötet med litteraturen, den blev en sköld mot mammans tyranni i hemmet, om än en undangömd sådan då Jeanette var tvungen att förvara sina böcker under madrassen. Enbart en handfull titlar var tillåtna i hemmet, varav de flesta var bibliska.
Även delarna som beskrev Jeanettes sökande efter sin biologiska mor gjorde ett stort avtryck hos mig.
Av mig får den här boken ⭐️⭐️⭐️+(3,5/5) i betyg.

En intressant dokumentär om en mycket klok och stark kvinna som tyvärr gick bort tidigare i år. Jag lärde mig oerhört mycket om hennes liv, och den feministiska ikon som hon var. Hennes gärning i USAs högsta domstol är oförglömlig. Mycket sevärd film!

Ada växer upp i södra Nigeria, och redan från ung ålder har hon flera röster inom sig. Boken är berättad genom dessa röster - andarna i Adas huvud styr hennes handlingar och således också bokens handling. När Ada är i tonåren flyttar hon till USA för att studera vid ett college, och de inre rösterna följer med på resan över Atlanten. De tar allt större kontroll över Ada, och efter att hon utsatts för ett övergrepp leder de henne in på en mörk och destruktiv väg.

.

Sötvatten liknar inget jag tidigare läst. Den är en helt fantastisk bok om identitet, upplevelsen av att inte alltid vara hemma i sin egen kropp, trauma och psykisk ohälsa. Majoriteten av boken berättas genom andarna, stundtals är berättarrösten ett vi, en kör av röster, och stundom är det en röst som överröstar de andra. Detta grundar sig i det nigerianska Igbofolkets mytologi, mer specifikt i idén om ogbanje - en sorts ande som tar plats i en människokropp för att orsaka sorg och smärta. Berättarperspektivet är helt unikt och väldigt välgjort.
Emezis språk är helt fantastiskt och hen har verkligen förmågan att gestalta små detaljer ut tillvaron. Karaktärerna får eget liv, jag blir helt fängslad av att läsa om dem. Utöver detta tycker jag också att boken har mycket intressant att säga om vår samtid, mycket av det läsaren får ta del av genom andarnas ögon är ständigt lika relevant. Inte minst när det kommer till psykisk ohälsa, vilket jag tycker skildras på ett briljant sätt.
Jag imponeras så av att detta är en debutbok och känner spontant att jag vill läsa ca allt som Emezi skriver. Hen lyckas verkligen kombinera mytologi och magisk realism med vår samtid, och det skulle inte förvåna mig om Sötvatten hamnar på min lista för bästa-böckerna-2020! 🌿🌿🌿🌿🌿/5.

.

Jag vill dock utfärda en varning om att det här är en bok som behandlar svåra trauman som sexuella övergrepp och våld, om detta är något en inte känner sig bekväm med att läsa om kan det vara bra att känna till.

Finner inga ord för att uttrycka hur bra Porträtt av en kvinna i brand är. Den är det bästa jag någonsin sett!