Marie Holmgren

Ni vet när man läser en bok tänker Aaawwee så var den här. Den är inte utan allvar den hanterar både sorg, depression,otrohet.

Jag känner att jag skulle vilja vara med i gänget i London men även åka till byn och träffa alla där.

Jag gillar att den äldre generationen fått sån stor plats. Jag jobbar inom äldreomsorgen och även om jag träffar personerna när de är sjuka och inte har samma ork som det här gänget så har jag genom åren träffat många både fina, roliga och spännande människor. Och jag tror att alla skulle må bra av att lyfta blicken och ha mer kontakt med den äldre generationen ( corona anpassat såklart) för det finns så mkt av både vishet och knasighet som vi inte tar del av för att vi stänger in äldre I ett fack med titeln gammal, tråkig och gnällig. Dom är individer precis som alla vi andra som är under 70 😊

Ja ni märker äldre och deras livskvalitet är något jag verkligen brinner för. Tyvärr försvinner alldeles för mkt av den livskvalitet man förtjänar när man blir skröplig och inte klarar allt själv längre och det är en stor brist i vårt samhälle att vi inte får(har) tid att se Individen och ge av vår tid på det sätt som den mår bäst av.

Nåja tillbaka till boken läs den helt enkelt tror inte du kommer ångra dig.

Jag gillade första halvan bäst och jag småskrattade åt Hannas inte pinsamma röst den kändes välbekant. Men sedan hände nåt och Hanna förvandlades till ett våp som hela tiden drog förutfattade meningar och över analyserade precis allt åt det sämre hållet. Sedan hade jag uppskattat en epiloge. Som den slutar nu ska jag själv gissa mig till vad som händer med alla och sånt gillar inte jag. Hade den fortsatt i samma stil efter olyckan hade den nog fått en femma men nu blir det bara

Det här är en bok om kärlek och traditioner. Den ger en inblick i det Japanska livet och de traditioner som präglar allt från enkla göromål i hemmet till stora beslut i affärslivet.

Det märks tydligt att det ligger omfattande research bakom denna bok som tar avstamp i verkliga händelser även om historien i sig är påhittad.

Man känner verkligen med Naoko och kan inte sluta läsa för man vill veta hur det går.

Tyvärr får jag inte alla svar som jag vill vilket dra ner betyget till en fyra.

Det här är en rikigt liten pärla som alla borde ta till sig..

Charlie har en hemlighet, en börda han bär på som tynger honom.När han börjar köra ut varor från varuhuset känner han igen ett namn. Ett namn som på något sätt hör ihop med hans hemlighet. En hemlighet och ett namn vi inte för veta något om föränn mot slutet.

Det här är en feelgood med viss smärta få den tar upp allvarliga ämnen och visar sakta men säkert hur du kan förändra någons liv genom att ta dig tid att lyssna om så bara i 4 minuter. Och hur du samtidigt förändrar ditt eget liv...

Det här är en bok alla borde ta till sig för att lära sig vikten av att lyssna på en medmänniska, vad som händer när vi blir lyssnad på och vilka ringar på vattnet en lite händelse kan ge. Ringar som kan visa sig vara både på gott och ont.

Jag gillar Rosmans böcker och alltid föredragit den historiska delen. Det här är nog den första boken där historien inte fångar mig helt. Missförstå mig inte det är fortfarande en väldigt bra bok som som gjorde att jag mer eller mindre sträckläste den tills den var slut trots att klockan var alldeles för mkt. Jag hade bara lite svårt att bry mig om någon av karaktärerna. Det finns inte heller någon riktig koppling mellan dåtid och nutid. Tycker även att upplösningen var i svagaste laget och lämnade många frågor.

Otroligt imponerad av all research man märker ligger bakom och som också gör att man får veta vad som händer personerna från den historiska delen då den är baserade på riktiga händelser och personer.

Jag skulle vilja säga att gillar man deckare är inte just denna bok av Rosman den man ska börja med, hennes tidigare böcker är bättre ur den synvinkel men gillar man historia så är detta rätt bok för dig.

The 24 Hour Cafe är den andra boken av Libby Page som skrev konsten att hålla sig flytande vilket jag verkligen gillade..

Den här når tyvärr inte upp till samma höjd. Här får vi följa olika livsöden bland de personer som besöker caféet parallellt med att vi får ta del av huvudpersonerna Hannah och Monas historia. En del historier fungerar bättre än vissa. Tyvärr blir det en del upprepningar när vi får följa Hannah och Mona då vissa minnen återges från bägges håll men överlag fungerar det bra. Mot slutet blir det sedan ett hopp och vi får träffa personerna igen 1 år senare så att vi får ett visst avslut och slipper lägga ifrån oss boken undra vad som hände med personerna vi mötte . .

Det är absolut ingen dålig bok det här, idén med olika livsöden under två 12 timmars skift är intressant jag tycker bara att konsten att hålla sig flytande är den bok man ska välja om man är sugen på en Libby Page bok.

Jag läste en tvåa med potential och blev positivt överraskad, tyckte den var väldigt mysig och charmig.

Läste sen under Fikonträdets skugga och tyckte den var sådär, ju längre boken gick desto mindre gillade jag den.

Och så den här.. Började läsa helt införstådd med att Susanne skulle välja FEL man men jag var inte helt med på vilken röra och totalt trainwreck detta skulle vara. Helt ärligt så finns det nog ingenting jag gillar med den här boken. Inte karaktärerna, inte handlingen och framförallt inte Leo.. (noll karaktärsutveckling för kan man verkligen kalla det karaktärsuveckling när det händer på de sista 10 sidorna) Men visst gillar man bad boys som sätter på allt som kommer i närheten och drömmer om att vara den som lyckas "tämja" besten. Läs den, annars låt bli

Jen DeLuca's debut Well Met var en av de bästa böcker jag läste ifjol. Den var charmig, rolig, quirky utan att bli för smörig..

Därför såg verkligen fram emot bok två Well played om Emily's vän Stacey. Och även om även den här också har sin charm så finns det saker som drar ner mysfaktorn.

Bla. så byggs hela romansen upp på lögner och catfishing som Stacey bara oh well tycker på axlarna åt. 🤷 (ingen spoiler det framkommer tydligt) Stacey återkommer också hela tiden till att hon känner sig trängd i det lilla samhället och vill ha en förändring och det häftigaste hon gör är att gå med i 2 bokcirklar med sin mamma 🙄

Det är fortfarande en bra bok men tyvärr inte lika bra som Well Met

Läste författarens debut The girl who wrote in silk för ngr år sedan och gillade den jättemycket.

Så jag hade stora för hoppningar om denna bok Today we go home som handlar om kvinnor i krig.

Man får följa nutidens Larkin, veteran från Afghanistan med ptsd när hon samtidigt som hon försöker få iordning på sitt liv läser en dagbok som Emily/jessie soldat i kriget mellan nord och syd i USA skrev.

Även om jag absolut tror att Larkin's ptsd är porträtterat på ett bra och rättvist sätt så innebär det inte att det är speciellt intressant I längden att följa hennes tankar om självmord, alkoholdrickande och allmänna brist på karaktärsutveckling.

Emily's historia är mer intressant men tyvärr blir det en hel del upprepningar när man först får läsa vad Larkin läser i dagboken och sedan följa med Emily under samma händelse dock mer detaljerat. Även slutet är otillfredsställande då dagboken tvärt slutar och man sedan bara får en hastig resume om vad som hände 63 år senare.

Den hade kunnat vara fantastisk men nu blev den bara ok.

Positivt överraskad av denna bok... I början blev jag lite störd över de svenska orden som dök upp men efter ett tag blev det vara ett charmigt inslag. Bra driv och den var svår att lägga ifrån sig