Maria (Marias Bokhylla)

Fyraåringarna tycker: Allt som har med kroppsfunktioner att göra är asroligt, punkt. Och det är så himla kul att få förfäras över hur olika djur pruttar att man nästan måste prutta själv. Dessutom är det väldigt roligt att få skratta åt att alla djur inte alls pruttar, men att människor gör det.

Sexåringen tycker: Sexåringen är också i åldern som tycker att sådant här med kroppsfunktionen är jätteroligt, och den här boken passar honom perfekt, även om han är i äldre delen av målgruppens ålder.

Mamman tycker: Den här typen av böcker, som är lärorika men samtidigt väldigt roliga och som arbetar för att ta bort ett tabut som fanns när jag var yngre (som att tjejer aldrig fiser och skulle de ändå råka göra det luktar det hallontårta eller rosor), är en bra bok. Här lär vi oss en massa om hur djur fiser, eller om de inte gör de, och varför de gör det. Kan se att den här boken passar perfekt för målgruppens ålder men att även äldre barn kan tycka att det är en väldigt rolig och informativ bok.

Lotta Myrefelts illustrationer passar perfekt till den här boken. Illustrationerna är roliga men utan att ta bort att faktiskt se hur djuret ser ut i verkligheten.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna är i den åldern när de är fruktansvärt bra på att säga just nej, så de förstår inte riktigt problemet, men tycker väldigt synd om flickan som vill säga nej men inte gör det ändå. Och de blir också väldigt glada (och hojtar glatt med) när hon säger nej ordentligt i slutet.

Mamman tycker: Det här med att säga nej, kan vara väldigt svårt, speciellt om man är rädd för att inte få frågan den gången man faktiskt vill. Det är med hög igenkänning vi läser den här boken och den påminner också om vikten att faktiskt känna igen det tysta nejet.

Vi arbetar väldigt mycket här hemma med att prata om vikten av att våga säga, och lyssna på när andra säger, nej. Att man bestämmer själv över sin kropp och att man inte måste säga ja bara för att göra någon annan glad. Så den här boken kommer väl till pass. Den är full av bra scenarion att tänka till kring och påminner också både barn och vuxna om situationer där det kan bli jobbigt och man vill säga nej fastän andra vill att man ska säga ja.

Bakom uniformen : en polismans berättelser är en krönikebok full av allvar och humor från polisen Tobbe Isakssons arbetsliv. Här möts högt och lågt och får en att både skratta och sitta med andan i halsen eller tårar i ögonen.

40 olika små krönikor ryms i den här boken på lite drygt 100-sidor långa boken, så det är lätt att ta en paus om det blir för mycket eller inte heller hinna känna att det blir för mycket för allvaret bryts upp med roliga episoder ur polisens arbete. Och det får en också att uppskatta och förstå polisens arbete genom att se det från insidan. Jag tycker om den här blandningen, för det visar så tydligt på att det inte är på ett sätt att ha det här yrket, och på den mångfald av situationer de hamnar i i sitt yrkesliv. Både fara, för sig själv och andra, glädje och meningsfulla möten.

Språket är lättsamt och flyter på utmärkt och passar utmärkt för en bok i den här genren.

Signe ska tillbringa sitt läslov hos kusinerna på landet. Där hittar de moster Cecilias gamla dagbok och inser att hon har varit med om något hemskt när hon var yngre men hon vägrar att prata med dem om det. Så försvinner ett barn, och nyhetsrapporteringen nämner ett fall som är liknande men som skedde trettio år tidigare. Läslovet blir inte alls så lungt, utan under en händelserik vecka följer vi Signe och kusinerna när de försöker nysta i det förflutna.

Persongalleriet är lagom stort för den här typen av bok och jag tycker om att det är barn som är i fokus. Signe är en karaktär som jag, som likasinnad bokmal, känner igen mig mycket i. Hela boken är full av spänning, äventyr och hemligheter och visar egentligen på att det inte blir bättre av att hålla sin historia gömd för andra. Det känns i hjärtat att moster Cecilia inte vill dela med sig vad hon har varit med om. Och jag gillar att det får vara spännande till slutet men ändå slutar bra.

Textstorleken är relativt liten, mer åt hållet för skönlitterära böcker med vuxna som målgrupp än den brukar vara för målgruppen 9–12, så det kan vara bra att antingen ha den som högläsningsbok, eller vara en van läsare innan man tar tag i den.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna tycker att det här är en fantastisk bok och kollade direkt om deras mamma också var en tiger (och det var jag!) De gillar upprepningarna och att det tar en liten stund att få veta varför Elizas mamma är en tiger.

Sexåringen tycker: Sexåringen skulle absolut inte lyssna när vi började läsa men han smög sig ändå in och hörde hela boken, och sedan ville han också få sitta bredvid och titta på bilderna en gång. Det första han frågade efteråt var om jag också hade tigerränder, så då tittade vi på min randiga mage och sedan pratade vi om hans fräknar. Han tyckte mycket om boken.

Mamman tycker: Det här är en bok full av kroppspositivism och att vi alla är olika och det är okej. Älskar att Eliza kallar sin mamma för en tiger på grund av ränderna på magen, för det gjorde det superlätt att prata med barnen om hur kroppen ser olika ut och vad den kan reagera på. Vissa har fräknar, andra får tigerränder när de ska ha barn och så finns det olika prickar på kroppen. Så numer är jag också en tiger här hemma.

Illustrationerna passar jättebra till berättelsen och är fulla av glädje och positivism. Och jag tycker om att det är mycket upprepningar i boken, det brukar barn uppskatta.

Fyraåringarna tycker: Åh nej, vad läskigt att förlora sin bror och inte veta vart han har tagit vägen. Och mitt under en lek! Men vad bra att det går att hjälpa till att hitta honom igen och att allt slutar bra. Och hysteriskt kul med alla fel det blir längs vägen. Då skrattar de högt.

Mamman tycker: Jag gillar att det här får vara en spännande berättelse medan det samtidigt alltid är tydligt att lillebror mår bra för läsaren, även om storebror inte har en aning om det. Och det är så fint att det löser sig på slutet. En mysig bok om syskonkärlek helt enkelt som är full av både allvarsamhet och humor. Även om målgruppen står som 6–9 år på bokhandlarnas sidor, tycker jag nog att den även passar yngre barn.

Malte kommer inte alls överens med sin storebror. Det verkar som de bråkar om allt möjligt och aldrig kan hålla sams. Innan skolavslutningen skriker Malte att han önskar att Lukas dör, och han svarar att då skulle han i alla fall slippa Malte.

Så när Lukas råkar ut för en olycka och hamnar i koma vet inte Malte riktigt vad han ska ta sig till. Så här skulle inte sommarlovet bli. Mamma och pappa är mer på sjukhuset än i torpet, och Malte vill inte följa med. Det är så läskigt och tänk om Lukas inte vaknar och det var Maltes ord som orsakade olyckan? Men när Malte sover, kan han kontakta Lukas, och tillsammans arbetar de för att nå en lösning.

Jonatan Järvi har skrivit en väldigt hjärtskärande bok om något väldigt jobbigt. Och jag tycker mycket om att det får vara svårt, jobbigt och hemskt. Att oavsett hur osams man är, och vad man än säger, så önskar man inte att något ska hända. Och hur det känns när man har sagt något som man sedan önskar att man kunde ta tillbaka.

Persongalleriet är avskalat och perfekt för den här boken. Det är framför allt Malte och hans tankar som får plats, sedan Lukas och deras föräldrar men också en av Lukas och Maltes sommarkompisar. Jag tycker om att Maltes egna tankar får så pass mycket plats och att det är han och Lukas som arbetar tillsammans för att få Lukas att vakna.

Språket är bra och passar målgruppens ålder.

Fyraåringarna tycker: Åh, så kul att få förfäras över hur mycket insekter som äts i världen. Men de gillar att lära sig om de olika sakerna och tror att alla andra skulle förfäras över sill!

Sexåringen tycker: Sexåringen är också helt med på att sill är det som andra skulle förfäras över, för det tycker han själv är oerhört konstigt att någon vill äta. Tycker också om att lära sig om vad man äter i andra länder, och eftersom han äter det allra mesta skulle han faktiskt kunna tänka sig att prova några (men inte alla) saker.

Mamman tycker: På ett sätt tycker jag om den här boken, för jag gillar att böcker där man får lära sig saker om andra kulturer och hur man gör saker på olika sätt. Men, och det är ett stort men för mig, att göra andra kulturer och deras mat/traditioner till något slags chockvärde att förfäras över känns inte helt bra i magen. Dock tycker jag att det räddas av slutet, där man kan få diskutera saker vi äter som kanske känns konstigt för andra. Just för att man då kan prata om att det vi själva är vana vid, inte alls låter konstigt för oss.

Illustrationerna passar bra med berättelsen.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna tycker mycket om den första boken med Bobo och bebisraketen och blev jätteglada när den här kom hem. Och oj, så roligt de hade när de försökte hjälpa Bobo att hitta bebissmitaren när hon försvinner från farmor. Men det är också läskigt, tycker de, för tänk om hon faktiskt har rymt till djungeln!

Sexåringen tycker: Sexåringen gillar också första boken, och känner nog igen sig lite grann i det här med att ha vilda småsyskon som kanske inte alltid (läs: nästan aldrig) gör som han vill. Han tycker också att det är väldigt roligt att försöka hitta bebissmitaren, men är lite mer rimlig i sitt antagande att det är lite väl långt att rymma till djungeln. Och han är mycket glad för att hans småsystrar inte har gjort likadana rymningsförsök.

Mamman tycker: Det här är en bok full av syskonkärlek, lekglädje, fart och fläkt, men också eftertänksamhet i hur mycket koll man som vuxen ska ha på en lekplats eller att man inte alltid vill leka tillsammans bara för att man är syskon. Det här tycker jag att Urika Hjorth knyter ihop på ett bra sätt och Emelie Engblom Molins illustrationer fångar både lekfullheten och allvaret på perfekt sätt.

För den som är intresserad av historia, och kanske då framförallt Engelsk historia, är det här en guldgruva. Ylva och Peter Oscarsson är riktiga anglofiler och i den här boken tar de oss med på en resa genom olika engelska egendomar och släkter har levt genom tiderna. Det gäller att ha lite småkoll själv, tror jag, för det är exceptionellt många namn och länkar mellan många olika personer på samma gång.

Men det är intressant, och jag tycker om att det finns en karta innan all information kommer, så att det är lätt att leta upp vart man ska åka för att finna det man vill se på riktigt. Det finns också en regentlängd, och den kan absolut komma väl till pass för att känna att man har koll.

44 olika egendomar och släkthistorier tas upp och illustrationer och fotografier blandas för att ge bilden av hur det ser ut runt om eller vilka personer som levde där, eller var viktiga för samtiden. Är det något jag hade önskat, så hade det varit att fotografierna skulle ha varit i färg. Det är (för mig) inte lika lätt att bli inspirerad av att åka och kika på en prunkande rosenträdgård när fotografiet är svartvitt.

Det kanske inte är en bok för sträckläsning, men absolut trevligt att bläddra i, lära sig historien om en egendom och släkt i taget och inspireras för en englandstur. Språket är bra men det är inte en lättläst bok, och det gör inget. För det är inte heller meningen att man ska kunna skynda sig igenom den utan att lära sig något.