Kristina Cekanovic

Bildungsnarrativ, gothic och stop motion = PERFEKTION

Såg filmen för första gången med skolan på bio och blev ett stort fan. Mina vänner och jag såg den varje år därefter på pyjamaspartyn och när vi väl lärt oss engelska läste vi boken av Neil Gaiman som filmen är baserad på. Den inspirerade mig att läsa fler gotiska romaner, som nu är min favoritgenre.

Filmen är ett mästerverk i stop motion och banbrytande för genren barngotik.

När en av de enda rimliga personerna på Twitter tillkännagav att han ska släppa bok, så tänkte jag helt enkelt: jag har ett mäktigt behov. Alexander Katourgi är ny doktorand här på SOL, så det kändes extra passande att låta hans bok bli den första att recenseras i studentrådet.

”Svenskan går bananer” handlar om översättningssvenska, det vill säga, svenska som bara finns i form av översättning från engelska. Språkvetenskapligt utmärks översättningssvenska av en stark färgning av källspråket, så att översättningen låter oidiomatisk, men Katourgi väljer att även inkludera översättning som inte beaktar källtextens sammanhang.

Man kan inte hjälpa att känna sig träffad om man, som jag, ~ spenderade mer tid ~ på att tala engelska än svenska under tonåren. Men sen börjar man på universitetet för att studera språk, och inser att översättning är allt annat än självklart och lätt.

Boken är synnerligt pedagogiskt utformad: den börjar med språkliga aspekter av översättningsteori, mellanlandar vid översättning som hantverk, och slutar med ett slag för språkliberalism. Viktiga begrepp inom översättningsteori fetstiltas och förklaras, och varje sektion ackompanjeras av minst en sida tydliga och roliga exempel.

Men Katourgis första bok är inte bara förklarande, den är också sprängfylld med torr språkhumor.
De senaste veckorna har jag läst utdrag ur boken för stammisarna i Kuddrummet här på kåren. Några exempel som gått hem: ”Kraftuttryck som ingen under 70 använder på allvar längre” (s.122), ”Två ord: chilichoklad” (s.166) och bara det faktum att slutordet tituleras ”Stängande ord”.

Katourgi skriver även en sardonisk reflektion över arbetslivet som yrkessam översättare: ”Översättaryrket är överlag ganska otacksamt. Inget vidare bra betalt, ofta tvivelaktiga arbetsvillkor, ens talanger underskattas ofta (’du gör väl bara samma sak som Google Translate?’) och hela jobbet går ut på att inte synas.” (s.243).
När allt kommer omkring problematiserar Katourgi detta, genom att överväga klivet ut i rampljuset – att låta sin översättning synas, på gott och ont.
”Svenskan går bananer” är en bok som underhåller och upplyser om översättningssvenska.

De som studerar moderna språk brukar skämta att det tar fem år att prata som en femåring. Det känns i alla fall så ibland. Sen möter man författare som verkligen förstår konceptet av ”less is more”, vilket såklart och paradoxalt innebär att uppmärksamhet och investering i språket som läsare är allt. Ana María Matutes verk utmärks av ett simpelt språk om barndomen, och komplicerade känslor kring den. Historias de la Artámila (1961) innehåller 22 noveller som sammanhålls av Ana María Matutes sorglustiga ton och drömmande språk. Dels behandlar novellsamlingen människans grymma egoism, med historier såsom ”La Conciencia” och ”Los Alambradores”, vilka förefaller som platta och arketypiska, men främst barndomens värld, med historier såsom ”Don Payasito” och ”Los Pájaros”, som verkligen påminde mig om hur mycket jag älskar spanskan, och barndomen.

Novellsamlingen väcker nyfikenhet. Nyfikenhet kring minnen av barndomen, och speciellt författarens barndom. Det är onekligen omöjligt att recensera något av Ana María Matutes verk utan att referera till hennes uppväxt. Som sina samtida använde Matute en stil som kännetecknades av en korsning mellan magisk realism och socialrealism för att skildra sina historier, som allmänt ansågs vara autobiografiska. När Matute var fyra år insjuknade plötsligt hennes mamma. På grund av detta flyttade flickan till sina morföräldrar, som levde i Mansilla de la Sierra, en by som influerade henne djupt. La Artámila, en fiktionell by uppfunnen av författarinnan, liknar la Mansilla; dess märkliga personer och prekära miljö är grunden för Matutes författarskap. Historias de la Artámila, skriven i klar retrospektiv, handlar särskilt om just byn och dess unikt magiska men tragiska kultur, samt barndomens naivitet gentemot livets enda konstant och brådskan att växa upp och möta just döden.

Novellen ”Don Payasito”, som handlar om en bandit som låtsas vara en magiker tills sin död, utmärker samlingen. Don Payasito talar i vers, skojar och trollar. Novellen är berättad ur bybarns perspektiv som de upptäcker hans död. “Las cosas de Lucas de la Pedrería hacían reír a las personas mayores. No a nosotros, los niños. Porque Lucas era el ser más extraordinario de la tierra. Mi hermano y yo sentíamos hacia él amor, admiración y temor que nunca hemos vuelto a sentir.” (De sakerna som Lucas de la Pedrería fick vuxna att skratta. Men inte oss, barnen. Därför att Lucas var den mest enastående magikern på jorden. Min bror och jag kände kärlek, vördnad och bävan som vi aldrig kände igen.) (s.7). Denna tvetydighet, utmärkt av antiteser som barn mot vuxna, och som kärlek mot bävan, bär temat av döden genom novellen och hela samlingen.

En samtida musiker som påminner mig om Matute och hennes la Artámila är isländske Jónsi. Hans album Go (2010) använder sig av drömmande och magisk musik för att skildra liknande existentiella teman som Matute. Låten ”Grow Till Tall” med dess textrader ”You’ll know, when it’s time to go on / You’ll really want to grow and grow till tall / They all, in the end, will fall” och dess ekande, expansiva reverb och spänningsfulla, stegrande piano, skulle kunna användas som bakgrundsmusik till Historias de la Artámila. Musikens atmosfäriska anda skulle kunna dras över byn, till allmänheten obskyr och obetydlig, men till de som besöker la Artámila, för evigt förändrande.

Även om novellsamlingen stundtals bräckas av stereotypa skildringar av romer, melodramatiska utspel och knaper spänningsbyggnad, så är den ett fint bidrag ur den spanska efterkrigslitteraturen. Den kräver tid och kontemplation av läsaren, för att första den kultur och de perspektiv som la Artámila omfattar. Ana María Matute har en ton som är simpelt sagt bitterljuv och subtil som gör novellsamlingen Historias de la Artámila en som berikar själen och drar ner oss på jorden när existentialismen och barndomen får oss att drömma oss bort. I alla fall bort från spanskalektioner.