Mimmi Jalmborn

Användarprofil

Hjärtlinjer

Bok av Brit Bennett
Det här är vad jag skulle kalla en helgjuten roman. Allt är så otroligt snyggt förpackat och berättat. Det språkliga är som mjukt smör, perfekt utbrett på ett perfekt nybakat bröd. Intrigen är allmänmänsklig och spännande, men utan att vara rafflande. Historien är ganska vanlig, livet lunkar på, men formuleras med en stor skärpa och finess.

Romanen handlar om två systrar, tillika tvillingar, som lämnar sin lilla hemstad i tonåren för att skapa sig ett liv någon annanstans. Kort därefter lämnar den ena systern den andra, även här utan förvarning eller förklaring och resten av livet blir därmed ett evigt sökande efter identitet, men också ett gömmande av detsamma. Man skulle kunna säga att bokens huvudfråga är: kan man undfly sin historia, eller kommer sanningen till slut alltid fram, oavsett hur ihärdigt man försöker förtränga den?

Dessutom cirkulerar romanen kring den filosofiska frågan: vad handlar livet egentligen om? Handlar det om att HITTA sig själv eller handlar livet om att SKAPA den person man vill vara? Jag har nog aldrig riktigt sett på identitet och sökande på det viset, men synsättet intresserar mig.

Boken ställer också relevanta frågor kring hudfärg. Kan vithet konstrueras, alltså kan man bestämma sig för att vara vit och så är man det? Är uppfattningen kring vithet något som bestäms av tid, rum och normer, något som skiftar beroende på vilka andra människor som finns i ens närhet?

Jag gillade verkligen den här romanen, men finner det besvärande att n-ordet används så frekvent och i mitt tycke, utan synbar relevans. Det nyttjas inte för att ge en specifik effekt eller sätta fingret på något, utan slängs ut lite här å var. Och det känns bara väldigt fel.
Har du någon gång ångrat något i ditt liv? Har du någon gång stått vid ett vägskäl där de beslut du tog troligtvis påverkade resten av ditt liv? I så fall är detta boken för dig.

Den här romanen är en total hyllning till både litteraturen och till livet självt, till det vackra i att vilja leva, att vilja vara vid liv.

Det som är så ljuvligt med den här boken är att den tar sig an ett tungt ämne med en lättsam ton, utan att för den sakens skull bagatellisera det allvarliga. Att synliggöra depression och självmordsförsök på det sättet som Matt Haig gör är sannolikt både bra och nödvändigt. Det finns nog många vilsna själar där ute i denna stundtals förvirrande värld som skulle må bra av att få den här boken i sina händer av en omtänksam medmänniska.

"Midnattsbiblioteket" är en filosofisk fundering kring vad livet egentligen är, på ett både greppbart och obeskrivligt sätt. Vi rör oss mellan kvantfysik, parallella världar och kända filosofers tidlösa grubblerier. Man skulle kunna beteckna Haigs roman som en självhjälpsbok i konsten att leva, förklädd till skönlitteratur (men frågan är om inte all skönlitteratur i grunden är det?)

Jag läser med en lyckokänsla i bröstet och insuper de klokheter som dyker upp lite här å var. Och visst, boken är väl till viss del pyttelite förutsägbar, men den är faktiskt alldeles lagom förutsägbar när det kommer till kritan.

Herrarna satte oss hit

Bok av Elin Anna Labba
Vad vet du om vår svenska historia? Lite, mycket, mittemellan? Om det är den traditionella "skolbokshistorien" som framför allt präglar din historiesyn är det kanske inte så konstigt. Mycket av Sveriges historia är av olika anledningar "dold" eller bortprioriterad i den allmänna skolundervisningen.

I egenskap av historielärare vet jag att mycket handlar om tid och utrymme - "man kan faktiskt inte få med allt", och visst, det stämmer givetvis. Men det vi väljer att belysa (och framför allt det vi väljer att INTE belysa), ger effekt på hur vi ser på oss själva och hur vi ser på andra.

"Herrarna satte oss här" är nominerad till Augustpriset i kategorin bästa fackbok. Här berörs en del av Sveriges "glömda historia". Det handlar om tvångsförflyttningar under 1900-talet, om rasbiologi, om hur vi mätte och fotade och bedömde att samer var en "utdöende ras". Det handlar om hur man sett och till stor del fortfarande ser på samernas historia som just samisk och inte svensk. Den anses vara något annat, något främmande.

Under tvångsförflyttningarna vandrade vissa samer uppemot 60 mil. S e x t i o mil. Smaka på den distansen. Många av oss i dagens moderna samhälle orkar ju inte ens gå till gymmet, utan tar bilen istället.

Är man intresserad av att bredda sin bildning, att hålla i en bok som inte bara är en fröjd för kunskapshungern, utan också en estetisk upplevelse i all sin färgprakt och svart-vita karghet, då är detta boken för dig.

"Eftersom nomader per definition är människor som flyttar, anses de kunna flyttas på."

"Tre år, säger de äldre, så lång tid tar det innan renarna vänjer sig vid nya land."

"Alla vet att en flyttande människa inte är rotlös - hon flyttar bara mellan olika hem."

Bikupan

Bok av Sarah Crossan
Vilken roman! Ibland händer det. Ibland läser man något som är en fullständig njutning från första meningen till den sista.

"Bikupan" är unik i sitt slag rent formmässigt. Jag tror aldrig jag varit med om något liknande innan. Formen är poetisk utan att språket är det (och det funkar). Det blir inget pretentiöst försök till att sticka ut - det blir bara bra. Väldigt bra.

Sarah Crossan skriver om traditionella teman som kärlek, otrohet och svartsjuka, men utan att det blir klyschigt. Jag förstår och kan identifiera mig med allt, precis allt, från början till slut. Hon är dessutom otroligt bra på detaljer och utformar små, korta meningar, som skapar en fortsättning i det egna huvudet. Och det är en konst!

Romanen tar sin början med att Connor dör i en olycka. Connor är mannen som Ana haft en relation med i flera år, trots att de båda är gifta på varsitt håll. Stegvis får vi följa Anas tankar och känslor, både i nuet och bakåt i tiden. Vem ska hon dela sorgen med när ingen vet att hon var otrogen? Hennes förtvivlan gör att hon söker sig till den bedragna frun, den enda som möjligtvis kan förstå förlusten.

Den här boken är ingen smäktande kärleksballad om kärlek som aldrig blev. Det här är ren å skär förjävlig, förtärande passion som slukar allt som kommer i dess väg. Den som har varit där själv kan förstå, och den som inte varit det kommer förstå.

Även om fokus framför allt ligger på Anas lidande - både av Connors död och det ofta plågsamma i att vara otrogen med allt vad det innebär, formulerar Crossan också barnens lidande på ett magsugande, subtilt sätt. Något som går att härleda till fler aspekter av vuxnas oförmåga att dölja vad som egentligen pågår.

"Barn vet allt.
Till och med sådant vi tror att de inte vet
uppfattar de med magen."

Genom märg och ben

Bok av Jacqueline Woodson
Den känsla som är mest framträdande när jag slår ihop "Genom märg och ben" är att boken är alldeles för kort. Jag brukar förvisso gilla kortare romaner, men just denna hade tjänat på att få breda ut sig lite.

Stilen är fragmentariskt, lite drömsk. Att läsa Jacqueline Woodson är som att sitta å lyssna på någon som berättar anekdoter ur sitt liv - intressant och stundtals fängslande, men till slut måste någon gå hem trots att man inte hunnit prata klart.

Vi pendlar mellan olika generationer, mellan mödrar och döttrar. Boken tar sin utgångspunkt i dottern Melodys födelsedag. Hon blir sexton år. Lika gammal som hennes egen mamma var när hon födde henne.

Mycket kretsar kring att vara ung. Att vara ung och bli gravid. Att man naturligtvis älskar sitt barn, men samtidigt känner ett behov att lämna familjelivet för en stund. Kanske för att ta reda på något om sig själv. Något mer, något annat. Vem man hade kunnat bli, eller vem man också är, trots föräldraskapet.

Vi har en ung pappa som "nöjer" sig med familjelivet, enkelheten, ja faktiskt njuter av det. Och en ung mamma som inte gör det.

Woodson lyckas fånga den där tveksamheten och förvirringen som kan uppstå när livet tvingar sig på en. Som när Iris, sexton år gammal, föder sin dotter Melody och tänker i samma stund som den nyfödda bebisen placeras på hennes bröst: vad fan har jag gjort? Eller Iris vilja att amma sin dotter längre än vad som kanske är nödvändigt, bara för att kanske få känna den där närheten till sitt barn, en närhet som inte tycks komma naturligt...

Samtidigt visar romanen, om än diskret, hur ens hudfärg och etnicitet gör sig påmind var man än rör sig. Hur det är att gå på collage och få frågan om man kommit in tack vare stipendium. Att artigt behöva svara den vite: nej, jag är här på samma premisser som du. Båda våra föräldrar har betalat den sanslöst dyra skolavgiften och även om du inte verkar tro det, är jag lika mycket värd som du...

Jag är olyckligt här

Bok av Johan Croneman
Att läsa Johan Cronemans roman är som att sitta med en god vän, vid ett köksbord, en hel kväll och samtala om livet. Det som kommer upp är lika stort som smått, och då och då kommer insikter som gör att man hajar till och ber vännen "snälla säg det där en gång till!"

Jag har strukit under och kommenterat i marginalen. Jag har skrattat, känt glädje, men också fyllts av sorg och känt avsmak. I Cronemans berättelse ryms lika stor del helvete som paradis. Lika mycket cynism som humor.

Det handlar mycket om relationen till pappan, en pappa som ljuger och skrämmer. "Pappa gjorde mig olycklig hela livet. När jag inte var rädd för honom så hatade jag honom och när jag inte hatade honom så saknade jag honom."

Det handlar också om kärleken till alkoholen och spelandet, ett missbruk som förstör och förför. Croneman säger "En som inte spelar förstår aldrig en som gör det." Detsamma med alkoholen. Det spelar ingen roll hur mycket man läst på. Har man själv inte varit där kan man aldrig förstå den oemotståndliga lockelsen, förförelsen...

Ibland känner jag att romanen hade tjänat på att vissa passager hade fördjupats och inte bara skildrats som korta anekdoter. Jag vill helt enkelt veta mer om Cronemans upplevelser, förstå ÄNNU bättre hur det blev som det blev.

Bokens styrka är utan tvekan den krassa humorn. "Ser en skränig dokumentär om folk som försökt ta livet av sig, men överlevt. En ung man hade kastat sig ut från Golden Gate-bron, och det sista han hann tänka innan han föll fritt var: >>What the fuck, jag ångrar mig!

Lisa och Lilly

Bok av Mian Lodalen
"Kärleken ska vara en fest!"

Hur vackert ljuder inte dessa ord och hur ofta tar vi inte detta förhållningssätt till kärleken för givet, i alla fall de flesta av oss. I Mian Lodalens senaste roman är kärleken allt annat än en festlig självklarhet. Här är Lisas och Lillys kärlek inte bara en omöjlighet - den är också straffbar.

Att homosexualitet ansågs kriminellt ända fram till 1944 i Sverige, eller att sjukdomsstämpeln formellt togs bort först 1979, har väl förhoppningsvis inte undgått någon (även om jag av erfarenhet vet att många är vådligt ovetande om detta faktum). Beroende på hur man ser på tid eller historia, kan ett sådant Sverige tyckas långt bort. Ändock löper människor som inte motsvarar heteronormen stor risk att utsättas för både hatbrott och diskriminering, än idag.

Trots att man i begynnelsen av boken vet hur illa det ska sluta, att man en höstdag 1911 ska hitta två sextonåriga flickors kroppar sammanbundna i Hammarby sjö, hoppas man under historiens gång att det ändå ska lösa sig för dem, att de ska få älska varandra fritt, utan samhällets, lagens och andra människors fördömande blickar och ord. Så blir det inte.

Med lika stor dos hopplöshet som berusande hoppfullhet till livet och lusten, virvlar Lisa och Lilly in i varandras liv och kroppar med en intensitet och kärlek som är svår att stå oberörd inför. Lodalen skildrar ett stycke svensk historia som inte bara ter sig problematiskt för homosexuell kärlek, utan även för kvinnor generellt. Detta är en tid innan allmän rösträtt, då både preventivmedel och rätten till sin egen kropp var en utopi för kvinnor. Sådant vi idag tar för självklart har inte många år på nacken. Det är bra att påminna sig om det ibland.

"Om en flicka stod sysslolös fick hon räkna med att bli tilltalad. Ifrågasatt. Tafsad på. De var överallt. Männen som tog sig friheter utan att be om lov." Även om detta ska skildra en tid för över 100 år sedan, tror jag att många kvinnor med mig kan känna igen sig i föregående mening, oavsett om det sker på krogen, på spårvagnen, på gatan, i skolan eller på jobbet. Och det är djupt bekymmersamt.
Åh, vad denna lilla turkosa, skimrande pärla till bok bjuder på många spännande sagor och myter!

Här får vi ta del av den nordiska mytologins kända och mindre kända berättelser och gudar.

Vi har bland annat Loke, Asgårds egen bad boy - en gud att både dyrka och förakta. Han beskrivs som omåttligt vacker och listig; opålitlig och självupptagen som bäst, illasinnad och ond som värst. Han är som den där snygga killen som jämt hamnar i trubbel på grund av sin egen fåfänga och självklara plats i världen, killen vi har så jävla mycket överseende med just på grund av den där oemotståndliga komplexiteten.

Men det är också berättelsen om hur Oden förlorade sitt ena öga. Hur han offrade detta i Mimers brunn och kände visdomen flöda in i kropp och sinne, och med ens såg både längre och klarare med sitt enda öga än vad han någonsin gjort med två.

Jag tänker att Odens förlorade öga säger något om oss människor likväl. Hur vi ibland är tvungna att "offra" eller försaka det vi älskar eller tror oss behöva, men att vi i gengäld - kanske inte omedelbart, men i sinom tid - förstår att vi i och med förlusten kommit ut både starkare och klokare.

Jag älskar också att en av de sex ingredienser som ingår för att tillverka Gleipner, det starkaste sidenband som någonsin tillverkats, är kvinnoskägg. Det ger en slags skruvad upprättelse till den "okvinnliga kvinnan", att hennes "felaktiga attribut" ändå innehåller styrka och magi som behövs för att göra något som aldrig skådats förr.

Läs och njut! Lika stor del mys som rys.

Överlevarna

Bok av Alex Schulman
Att läsa Alex Schulman är som att stå vid avgrundens rand. Familjetragedin slumrar i kulisserna och väntar bara på att få visa sitt rätta ansikte. Med risk för att låta banal, men jag älskar att läsa det Schulman skriver.

Han är skicklig på att få ihop en historia, knyta ihop säcken, men han är också bra på detaljer. Som när pappan i vredesmod försöker slita sönder ett sugrör som är oförstörbart, eller hur den lilla högen av avbitna pommes frites växer på servetten, eftersom en av bröderna aldrig äter upp hela, med motiveringen att den bit man hållit i handen automatiskt blir smutsig, ofräsch.

Det är också mycket kropp i Schulmans berättande. Hudflagor som lossnar, bränt kött som luktar. En fisk som steks levande. Just den passagen är vidrig. Men också vidrigt bra.

Att använda sig av omvänd kronologi, att inleda med slutet, är inget unikt, men Schulman gör en slags kronologisk tillbakagång, timme för timme. Det är snyggt och skapar en känsla av att allt brakar samman, men det ger också en djupare förståelse till varför det blir som det blir.

Något som också finns ständigt närvarande i romanen är våldet, såväl det subtila, som det explicita. Jag funderar på vad det gör med pojkar, pojkar som ska bli män, att våldet ofta är en sådan naturlig del av tillvaron dem emellan. Både det här att bli utsatt, men också att utsätta andra. Att det är så lätt att ta till så fort man känner sig trängd.

Tritonus

Bok av Kjell Westö
Tritonus - även kallat djävulsintervallet, är en musikalisk tonhöjning som ofta används inom skräckfilmsmusik. En sådan titel med en sådan innebörd får en onekligen att undra. Vad ska denna roman handla om?

Att boken skulle bjuda på någon typ av kittlande känsla av skräck kan jag snabbt dementera. Det här är en långsam historia som kretsar kring två medelålders män som dras med ganska triviala vardagliga bekymmer. Med det sagt vill jag inte på något sätt påstå att historien som sådan skulle vara trivial. Tvärtom. Det som kan tyckas simpelt i livet lyckas Westö skildra på ett både tankeväckande och snyggt sätt.

Romanens tema är musiken. Vi har delvis den berömda dirigenten som flyttat ut i skärgården för att bygga ett pampigt slott och vars hela liv kretsar (eller kanske kretsat?) kring den klassiska musikens bedagade toner, och vi har också amatörmusikern som spelar i traktens coverband. Tillsammans möts de i en komposition som präglas av både dissonans och harmoni.

Westö har skrivit en inkännande och välljudande roman, men man får nog ha en del tid över, tempot är adagio. Och man får också vara beredd på att i stort sett allt anknyter till musik och musikaliska termer.

Jag skulle säga att boken är som vissa klassiska musikstycken. Inledningen är pampig och känns i kroppen. Mellanspelet tenderar att göra en dåsig och vid avslutningen stegras känslan åter igen i ett välkomponerat crescendo.

Det jag bär med mig är tanken som flyger genom dirigenten Branders huvud i slutet: man vet aldrig när det blir för sent att säga något hyggligt till någon.
Omnible använder cookies för att fungera bättre för dig. Genom att använda vår webbplats samtycker du till vår användning av cookies.