Lilly Rung Klint
Användarprofil
Samtycket
Bok av Vanessa Springora
När V är tretton år och på en middag med sin mamma träffar hon den mycket berömda författaren G. G är femtio-någonting och har många ”älskarinnor”, ”fans”, ”vänner” och ”kärlekar”, alla under sexton år. Efter middagen tar en historia i Lolita-stil fart.
”En frånvarande far som har lämnat ett bottenlöst tomrum efter sig. En uttalad förkärlek för läsning. En viss sexuell brådmogenhet. Och, framför allt, ett oändligt behov av att bli sedd. Alla förutsättningar är nu på plats.” Skriver Springora precis innan övergreppen inleds.
Vanessa Springoras Samtycket är en uppgörelse med hennes förövare men också alla de som visste, som såg, som viskade men aldrig gjorde något. Den är bra skriven, språket flyter och trots att den skulle kunna vara obarmhärtig och hänga alla högt är den relativt ”neutral”. Usch det är så svårt att skriva om en bok med ett sånt här fruktansvärt tema men ni förstår kanske vad jag menar, den är VIDRIG men är det utan starka känslobetonade ord, det behövs inget språkligt ”pynt” för att den ska beröra och väcka känslor. Boken är en beskrivning av vad som hände, inte mer, inte mindre, men blir ett slags manifest ändå. Den är brutal och väldigt jobbig att läsa.
”En frånvarande far som har lämnat ett bottenlöst tomrum efter sig. En uttalad förkärlek för läsning. En viss sexuell brådmogenhet. Och, framför allt, ett oändligt behov av att bli sedd. Alla förutsättningar är nu på plats.” Skriver Springora precis innan övergreppen inleds.
Vanessa Springoras Samtycket är en uppgörelse med hennes förövare men också alla de som visste, som såg, som viskade men aldrig gjorde något. Den är bra skriven, språket flyter och trots att den skulle kunna vara obarmhärtig och hänga alla högt är den relativt ”neutral”. Usch det är så svårt att skriva om en bok med ett sånt här fruktansvärt tema men ni förstår kanske vad jag menar, den är VIDRIG men är det utan starka känslobetonade ord, det behövs inget språkligt ”pynt” för att den ska beröra och väcka känslor. Boken är en beskrivning av vad som hände, inte mer, inte mindre, men blir ett slags manifest ändå. Den är brutal och väldigt jobbig att läsa.
Arv och miljö
Bok av Vigdis Hjorth
En arvstvist gör familjesprickorna och framförallt syskonsprickorna tydliga. När Bergljots föräldrar meddelar att bara två av de fyra syskonen kommer få ärva de älskade (och värdefulla) sommarstugorna rämnar fasaderna. Hemligheter flyter upp till ytan och de fyra syskonens bilder av hur deras uppväxt såg ut krockar. Var alla verkligen lika älskade? Bergljot återupptar kontakten med sin familj och skriver ”att ingen av er någon enda gång har frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever jag som en stor sorg”
Boken är sprängfylld med de kanske största känslorna av alla- skam, sorg, rädsla och avundsjuka men är samtidigt reserverad. Jag hade hört och läst otroligt många hyllningar av denna innan jag läste den men jag vet inte, den talade inte riktigt till mig. Kanske borde jag ha läst den på originalspråket norska för att förstå den språkliga storheten men jag är inte helt säker. Den var skarp men emellanåt lite seg.
Boken är sprängfylld med de kanske största känslorna av alla- skam, sorg, rädsla och avundsjuka men är samtidigt reserverad. Jag hade hört och läst otroligt många hyllningar av denna innan jag läste den men jag vet inte, den talade inte riktigt till mig. Kanske borde jag ha läst den på originalspråket norska för att förstå den språkliga storheten men jag är inte helt säker. Den var skarp men emellanåt lite seg.