Susanne Ulvdal Ragnhage

Utgiven redan 1928 men då den ansetts för kontroversiell har den varit förbjuden i många länder. I Storbritannien utkom den först 1960. Denna tegelsten rörde upp dåtidens känslor med något så hemskt som ett grovt sexuellt språk samt klassöverskridande kärlek. Handlingen är främst förlagt till åren efter första världskriget. Lady Chatterleys man skadas allvarligt under kriget vilket resulterar i att han blir rullstolsburen. När Connie inte kan bli sexuellt tillfredsställd av sin man söker hon sig till andra älskare.

Sådär kortfattat beskrivet kan man tro att det enda som beskrivs i boken är Connies sexuella bravader men berättelsen innehåller så mycket mer. Det var längesen jag skrev ner så många citat. Dels för att komma underfund med karaktärerna men främst för att vissa paragrafer var riktigt jäkla bra. I boken har vi Connie som velar mellan intellektuell tillfredsställelse och sexuell sådan. Hon är trots sin stadiga och utforskande bakgrund en väldigt osäker karaktär och när hon för sjuttioelfte gången vädjande frågar sin älskade “Du älskar väl mig?/Du vill väl ha mig?” blir jag riktigt irriterad på henne. Hennes man Clifford är en rent intellektuell varelse medan skogvaktaren Mellors föraktar industrialiseringen och längtar efter en kravlös kvinna att värma hans säng. Men det går inte riktigt att kortfattat beskriva dessa karaktärer då de är så mycket mer.

En viss varning för dåtidens kvinnosyn och ett stundtals upprepande språk. Läsningen är varierad i kvalite där vissa delar är lite långdragna medan andra briljerar. Berättelsen är dock otroligt läsvärd och håller man i får man bland annat ta del av en lysande jämförelse mellan den stora massan gruvarbetare och levande döda (som väldigt talande belyser klasskillnader), samt en sexscen där kuken får sin egna roll. Trevlig läsning!

Jag har aldrig fallit för Sherlock Holmes men den här filmen fick mig på fall. Gillar centreringen på Enola, hur filmen stannar upp och interagerar endast med henne. Bra casting. Rolig och underhållande. Starka kvinnliga karaktärer med sting som inte bryr sig om vad andra tycker. Klarar såklart Bechdeltestet!

Baserad på Charlotte Brontës roman från 1847 med samma namn. Regisserad av Cary Fukunaga med Mia Wasikowska och Michael Fassbender i huvudrollerna som Jane och Mr Rochester. Efter att ha förlorat sina föräldrar bor Jane hos släktingar som ogillar henne och bemöter henne kärlekslöst och grymt. Hon skickas till Lowood Schoolf för flickor där hon får utstå fortsatt hårda prövningar men även finna vänskap hos Helen Burns som tyvärr går bort i tuberkulos. När hon är färdigutbildad tar hon en plats som guvernör på Thornfield Hall där hon möter den mystiske Mr Rochester och deras kärlekshistoria tar sin början.

Av de filmatiseringar av boken (som jag sett) är detta min favorit. Med sitt lite nedtonade och gråa, men lysande, färgskala tilltalar den sällsamma tonen som återfinns i romanen. Filmens kostymdesign nominerades till en Academy Award och det är förståeligt för de är verkligen vackra och välgjorda. Wasikowskas skildring av Jane är riktigt bra. När jag tänker på Jane Eyre så är det hennes rollkaraktär jag ser framför mig. Fassbender gör även han en bra porträttering av Mr Rochester. Filmmusiken passar bra till scenerna. Det enda jag saknar är det klassiska slutet som här är lite omgjort. Det är dock ytterst lite skillnad och den grundläggande slutklämmen är den samma.

Boken följer Nora under hennes uppväxt i en välbeställd familj i Somalia. När landet blir allt mer politiskt instabilt blir hon tvungen att fly med sin familj. Resan blir svårare än hon trott med stora förluster och när hon kommer till Sverige vill hon bara dö. Men hon har sin dotter och en familj kvar i Somalia som behöver henne. Hon kan inte lägga sig ner och dö men frågan är om hon verkligen lever.

En ytterst bra bokcirkelbok med mycket att diskutera. Min bokcirkel gav den ett överlag gott betyg. Det är en bok som berör och väcker en hel del funderingar. Vissa delar av berättelsen, exempelvis när Nora kommer till Sverige, hade kunnat vara mer utförliga. Samtidigt finns allt där i ett nedkokt men sprängfyllt format. Karaktärerna är mångfacetterade och verkliga.

För mig vilar berättelsens tyngd främst på frågorna kring tacksamhet. Hur man avkräver tacksamhet för den hjälp som erbjuds. Men för vem är tacksamheten till för? Noras bitterhet över sin situation, och hennes ovilja att visa tacksamhet, är för mig helt logisk och berättigad. Hon har förlorat nästan allt på grund av omständigheter som sträcker sig långt utanför hennes egen påverkan. Samtidigt är bitterheten en återvändsgränd. Den leder inte till något. Ändå kämpar Nora på varje dag i ett kallt och kyligt Sverige. En mycket givande bok som inte viker för svåra frågor.

Långsam, välutvecklad, längtansfull.

För den som gillar Jane Eyre rekommenderas även denna lågmälda men intressanta bok. Skriven innan hennes andra utgivna verk (Jane Eyre, Shirley, Villette) men inte utgiven förens efter hennes död. I denna berättelse får läsaren bekanta sig med William Crimsworth och dennes sökande efter självständighet och kärlek. I likhet med många andra äldre verk upplever jag att det tar tid att komma in i Professorn och dess intrig. När man dock har kommit så pass långt att intresset oundvikligen växer fram är det svårt att lägga ner boken. Det är inte främst huvudkaraktären mr Crimsworth som drar till sig läsarens intresse, och kanske det är därför berättelsen är lite seg i början då det tar ett tag innan man fått stifta bekantskap med andra karaktärer, utan flera av de människor som William möter på sin resa bidrar enormt till berättelsen.

Thomas Sjösvärd skriver i förordet att boken inte innehåller några större överraskningar och att det är först när man ser den på nära håll som bilden djupnar och skuggor framträder. Jag kan inte annat än hålla med. Brontë berättar och utvecklar med en precision som tidvis kan kännas tradig, speciellt i början, men belöningen är välskrivna karaktärer med många olika sidor och känslotillstånd. Karaktärernas rättframhet och framfusighet blandad med dåtidens falskhet gör att jag saknar liknande personporträtt i nutidens litteratur. Men som Sjösvärd påpekar i förordet så var 1800-talets romaner experimentella och utforskande i berättandets grunder. Det är definitivt en del av det som ger denna sällsamma berättelse dess tilldragelse än idag.