Pojken som levde med strutsar

Bok av Monica Zak
Hadara kom ifrån sina föräldrar i en ökenstorm. En strutsflok tog hand om honom och han blev en medlem av flocken. En sann historia som låter som fantasi.
Hadara var två år gammal när han skiljdes från sin mor i en sandstorm i öknen. Alla trodde han var död, men i själva verket blev han adopterad av en strutsfamilj och lever med strutsflocken i ungefär10 år. Han blir snabbt strutsmamma Makoos favoritson eftersom han, olikt hennes andra strutsbarn, kan hjälpa till på ett helt annat sätt (han kommer bl a på att han kan fylla tomma strutsägg med vatten och bära dem med sig för kommande behov).

Han lär sig snabbt att kommunicera med strutsarna (och även andra djur, visar det sig, eftersom han blir vän med både en skygg gasellhona och en lejonunge) och tar efter bl a strutsars matvanor, danser och löpsteg.

En dag upptäcker en amerikansk jägare som är på besök i öknen Hadara och jägaren börjar smida planer för hur pojken ska kunna tillfångatas och tas hem till USA för att visas upp, bli känd och dra in pengar till jägaren. Jägaren återkommer till öknen med ett filmteam för att söka rätt på pojken.

Det här låter väl som en alldeles underbar saga om det inte vore för att det är alldeles sant. Nåväl, författaren har blandad litet fantasi med verklighet (för vem vet t ex vad strutsar tänker) men Hadara har verkligen funnits på riktigt och han levde verkligen i en strutsflock i drygt 10 år. Författaren har dessutom träffat hans son.

Boken är i och för sig ursprungligen skriven för barn i åldern 11-13 år, men jag tror att den går hem i alla åldersgrupper. Den är oerhört charmig och lättläst och det är fascinerande att följa Hadaras äventyr.