Det hon aldrig sa

Bok av Helena Reje
När det på riktigt börjar regna från en klarblå himmel. När dessa ord inte längre enbart är ett sedan länge slitet uttryck, utan betydelsen av dem istället upptar hela din upplevda verklighet. När ramar försvunnit och referenspunkter har förfl yttat sig oräkneliga mil. När livet vänder dig ryggen samtidigt som du har givits något att älska mer än livet självt. Då är det inte längre någonting konstigt att ett trapphus blir till en resa mot månen och att du upptäcker inre rum som du tidigare inte visste fanns. Det finns en styrka i att vara svag men en svårighet i att vara det. Ett annorlunda livsöde, om en hand som hellre gav än fångade. Och som genom det fi ck livet. Det hon aldrig sa är en orädd berättelse om kärleksrelationen mellan en dotter och sin mamma. Om hur det brutala nuet tvingade fram dotterns nyfi kenhet om det som varit. En jakt efter förklaring. Ett svar på frågan: Varför? Man känner aldrig en människa helt, inte ens sina allra närmaste. Även den med mycket ljus har stunder av mörker. Och trots mycket skratt och öppenhet fi nns sådant som förblivit outtalat. Först efter döden, berättas livets hemlighet.
3,5/5

Det hon aldrig sa är en naken och ärlig berättelse om när mattan rycks bort från under en, och något man aldrig trodde skulle hända inträffar. Helena Reje förlorar sin mamma till psykisk ohälsa och självmord och försöker förstå varför, och hur hon inte kunde märka något. Hon hade ju en så nära relation till sin mamma, så visst borde hon ha kunnat förhindra det hela?

Boken är uppdelad i två delar. En del som berättar om barndomen, uppväxten och relationen hon har med sin mamma och en del där hon berättar hur hon hanterar förlusten och att inte förstå varför. Det är rått, ärligt, naket och väldigt vackert. Språket är poetiskt och kärleken till mamman lyser igenom raderna. Det är svårt att läsa rakt av, och jag måste pausa flera gånger när det är alldeles för berörande. Boken har väntat länge i min hylla, mycket för att jag visste vad den handlade om, och jag ville inte läsa den när jag inte var redo för den.

Det tar ett tag att komma in i Rejes språk, just för att det är så poetiskt men jag tycker om hur boken är uppbyggd. Även om det är en bok full av sorg och en kamp för att förstå varför, är det också ett väldigt fint personporträtt över en mamma som lyser igenom som en väldigt fin och bra människa, och som varit en bra förebild för sina barn och barnbarn. Inte en känsla är lämnad utanför efter att ha läst den, boken lockar även till en hel del skratt.

Det hon aldrig sa är en väldigt viktig bok, för den visar både på psykisk ohälsa och varför någon kan välja att avsluta sitt liv, trots att det inte märks något innan, men också hur det är att vara nära anhörig till en person som tar sitt liv och inte lämnar någon anledning till varför. Saknaden, tomheten och oförståelsen, jakten på svar är tydlig.