Maria (Marias Bokhylla)

Användarprofil

Den magiska bokskrivaren

Bok av Maria Johansson
Den magiska bokskrivaren är en ganska obehaglig berättelse om Agatha, en ensam kvinna som försvinner och glöms bort, bara för att tre barn som har startat en mysterieklubb får höra om henne många år senare och bestämmer sig för att nysta i vad som händer. De bygger sin koja på samma plats där hennes hus en gång har stått, och deras efterforskningar drar dem in i ett äventyr som är allt annat än de kunnat tro.

Det är ett relativt litet persongalleri, där huvudpersonerna Mirry, Jossan och Leo – de hemliga, som de kallar sig – är i fokus. I övrigt är deras föräldrar med på ett hörn, men också bibliotekarien Delia. Och så Dorothy och Agatha, som vi mestadels får träffa genom boken. Boken, som hittades i Agathas hus och som var full av alla hennes sagor, sparades i biblioteket och när Delia visar den för Mirry tycker hon att den kallar på henne. Hon stjäl den under en av berättarkvällarna och boken blir snart fokuset för att få veta vad som har hänt med Agatha. Delia som karaktär är snyggt gjord tycker jag, för det visar att allt inte alltid är som det verkar.

Om man tycker om att läsa berättelser där det finns en obehaglig stämning och en hel del övernaturliga händelser, är det här ett bra tips. Jag tycker att grundidén är spännande och väl genomtänkt, men tror samtidigt att boken hade mått bra av en redigeringsrunda. Det finns en del korrekturfel som man kanske inte tänker på om man är i målgruppens ålder, men som kan störa mig som vuxen när jag läser. Språket är generellt bra i övrigt och jag tycker särskilt mycket om delarna som de läser i den magiska boken. Mirry, Jossan och Leo löser det mesta på egen hand, men jag kan samtidigt tycka att de inte särskiljer sig så mycket från varandra. De pratar på samma sätt och beter sig ungefär likadant, så ibland är det lite svårt att hålla reda på vem av dem som har vilken bakgrund.

Boken har inga illustrationer och även om jag inte saknar några, kan jag tänka mig att det skulle kunna förhöja läsupplevelsen för många unga ifall det fanns några på väl valda ställen. Speciellt om de är i samma stil som omslaget som jag tycker är väldigt indragande och talande.
Rekommenderas för den som gillar fantasy

Orientella

Elisabeth Vildstjärna
Ett spännande äventyr med en flygande matta, en talande katt och en kvinna som mystiskt försvinner. Orientella är en magisk matta från Mattedonien, ett land långt borta. Madame Chatå tar med henne till Sverige och där har hon bott sedan dess. Plötsligt försvinner Madame Chatå under mystiska omständigheter och Orientella ger sig av, tillsammans med katten Fräs, musen Valter och Emilia, mot Frankrike för att försöka hitta henne. På vägen möter de oväntade faror och hinder, hamnar ur kurs och möter både fiender och nya vänner.

Varje år är det Madame Chatå som fixar adventsgranen och tänder ljusen i den, och hur ska det bli nu när hon är borta? Boken är uppdelad i 24 kapitel och fungerar i och med det väldigt bra att använda som en egen adventskalender. Kapitlen är lagom långa för högläsning, men för att läsa den själv bör man vara läsvan, för texten är liten. Som högläsningsbok kan den även passa yngre åldrar än målgruppen, men man får vara beredd på att det inte är särskilt mycket illustrationer.

Det är ett driv genom boken och den är spännande rakt igenom. Persongalleriet är lagom stort och alla har en plats, ingen är där i onödan. Skummisen Sungam är obehagligt oberäknelig och passar perfekt in i historien. Jag gillar speciellt att vi även får veta bakgrundshistorien, vilket gör honom ännu mer läskig att läsa om.

Allt knyts ihop på ett snyggt sätt och boken känns avslutad, även om den slutar med en liten cliffhanger. Den gör bara att det känns spännande att det finns en fortsättning, för hela det här äventyret avslutas.
Rekommenderas för den som gillar fantasy

Hoten

Mari Bister
Serien Uppdrag djurräddning riktar sig till målgruppen 6–9 år och blandar spänning och fakta på ett väldigt bra sätt. Jag gillar verkligen hur Mari Bister väver in fakta om djur i berättelsen, så att det inte känns påprackad eller krystat, utan som att det hör hemma där. Vi får lära oss vad ett chip är, vad som kan hända när plast ligger i naturen, hur lång tid det tar för saker att brytas ner, med mycket annat.

Boken är oillustrerad men jag tycker inte att det heller behövs bilder. Kapitlen är korta och texten är stor, och eftersom texten är så spännande bör barnens intresse kunna fångas ändå. Kanske är det så att man bör ha kommit en bit i sitt läsande för att kunna läsa den på egen hand, men som högläsningsbok fungerar den bra. Varför inte som en högläsningsbok för en klass som ska börja arbeta med antingen ett naturtema eller ett återvinningstema?

Jag gillar att det är barnen som är i fokus. Lisa och Axel löser saker på egen hand, men är samtidigt inte rädda att be vuxna om hjälp i situationer som de tycker att det behövs. Och det tycker jag också är viktigt att visa, att det är okej att be om hjälp. Att båda två hjälper till att lösa fallet och att det Bister visar på fina syskonrelationer, är trevligt.

Det finns en hel del saker man kan diskutera i den här boken. Både inom natur och återvinning, men också vänskap eller mobbning. Själva mysteriet i den här boken är riktigt obehagligt, men samtidigt tycker jag om att Bister inte alls är rädd för att ta upp allvarliga ämnen. Språket är åldersanpassat och driver berättelsen framåt.
En bok som kan få en att börja fnissa högt innan den ens har börjat på riktigt, det brukar vara en bra bok. I det här fallet är det de allra första sidorna innan kapitel 1 som ger den lovande starten och där vi egentligen får möta de olika karaktärerna och deras personligheter för första gången, och som egentligen också sammanfattar boken på ett alldeles perfekt sätt.

”GUD: Det här är berättelsen om när allt gick åt helvete.
LILITH: Det här är berättelsen om när jag återställde ordningen.
DJÄVULEN: Det här är berättelsen om när min älskade fick sitt liv tillbaka.
EVA: Det här är berättelsen om när jag återfann min förlorade eld.
ADAM: Det här är berättelsen som jag inte vill vara med i. Alls.”

Redan här förstår jag att det här ska passa mig perfekt. Och visst blir det så. Det är mycket humor, det är mycket svärta, det är feminism och kvinnor kan, det är religionshistoria fast i en alldeles egen tappning. Jag får lite samma känsla av att läsa den här som jag fick av att läsa Egalias döttrar när jag var ung.

Det är en salig blandning av relationsroman, samhällskritisk roman och mytologiska inslag. Genom hela boken finns ett driv och det är lättläst vilket gör att det går i ett huj att läsa den. Men samtidigt ger den upphov till mycket reflektion och funderingar över samhällsstrukturer. Vad skulle egentligen ha hänt om Lilith stannat kvar vid Adams sida som hans jämlike och inte Eva blivit skapad från hans revben till hans underordnade? Hur hade världen sett ut i så fall? Och hur ser vi egentligen på oss själva som människor.

Eftersom vi följer de här olika fem karaktärerna är persongalleriet inte överdrivet stort. De fem tar plats, och andra runt om dem är mer bikaraktärer. Det gör också att vi faktiskt får se allt från olika sidor och kan på så sätt reflektera över händelserna olika baserat på ur vems ögon vi ser dem. Det gillar jag.

Allra mest förtjust är jag egentligen i kapitlen med Djävulen och Gud, men också Liliths kapitel har ett härligt riv i sig. Adam och Evas kapitel är lite mer slätstrukna och alldagliga, men jag gillar det också för att det är där mycket av relationsdelen kommer in, samtidigt som vi också får följa Evas uppåtgående resa mot självständighet, självsäkerhet och självkännedom och Adams nedåtgående åt detsamma. Jag gillar verkligen att han på sina höga hästar tvingas möta sin egen dödlighet och att han inte är vare sig Guds gåva till människan (okej, det kanske han är ändå) eller oumbärlig.

Språket är bra, med driv, och gestaltningen är toppen. Att just Evas kapitel är skrivna i du-form och skiljer sig från de andra kapitlen är ett snyggt drag som får mig att reflektera över mig själv ännu lite mer.
Rekommenderas för den som är intresserad av reflektioner på livet

Kimya

Eva Holmquist
3,5/5

Kimya av Eva Holmquist är en verkligt lovande start på en serie. Boken blir mer och mer spännande genom läsningen och på slutet är det svårt att lägga ifrån sig. Jag vill bara veta vad som kommer hända!

Genom hela boken följer vi tre personer, som alla kapitel delas mellan. David, som inte förstår sin styrka och vad som är så speciellt med honom, Gina, som letar efter sitt förflutna, och Falk som är högt uppsatt och hela tiden strävar efter att få mer och mer makt. Han vet vad som kan hjälpa honom att få det, och ingen ska få stå i vägen.

Att dela upp kapitlen mellan dessa tre är ett smart drag. Det gör att det finns väldigt få transportsträckor, som annars kan vara så vanligt i första delen av en serie. Här får vi mängder med action samtidigt som vi lär känna karaktärerna. Jag gillar att det är magikerna anses olagliga och att de flesta döljer sina krafter. Det reella hotet att skickas till Omprom för minsta lilla lagöverträdelse är riktigt obehagligt.

Persongalleriet är ganska stort, men tack och lov ingår Gina och David i samma krets, vilket gör att det inte blir alldeles för många att hålla koll på. Det är också många som knyts samman med alla tre perspektiven, vilket gör att det blir ett snyggt sammanhållet manus som fungerar väl. Jag tycker om Stefan väldigt bra, men alla andra karaktärer både gillar och ogillar jag, vilket också är trevligt. Jag gillar att det inte är svart eller vitt, utan mycket gråskala i karaktärerna. Det är tydligt att både David och Gina är tonåringar på humör och impulskontroll och Falk är kall och uträknande på ett riktigt obehagligt sätt.

Under läsningen blir jag överraskad vissa gånger och andra saker lyckas jag räkna ut i förtid.

Språket är bra och passar både genre och målgrupp. Det finns inte heller lösa trådar som jag väntar svar på, utan boken känns avslutad men samtidigt öppen för fortsättning, och det gillar jag. Enda nackdelen är egentligen att jag inte fastnar förrän det börjar hända riktigt många saker på samma gång och drivet kommer igång på riktigt. Men, när det drar igång kan jag inte lägga ifrån mig boken utan slukar resten med hull och hår. Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer härnäst.
Rekommenderas för den som gillar fantasy
2,5/5

Ibland läser man baksidan på en bok och tycker att det låter väldigt lovande, men så blir det inte riktigt det som förväntas när man väl öppnar boken. Tyvärr är det här en sådan bok.

Själva grundidén är väldigt bra och spännande. Att få följa Karl Astor Johansson genom någon annans blick där man egentligen inte lär känna honom på djupet utan genom vad han visar omvärlden är en bra idé. Tyvärr gör det också att jag inte känner att jag lär känna honom alls, och inte har någon som helst förståelse för varför han handlar som han gör. Det finns glimtar där jag tycker mig börja förstå, men så fladdrar de iväg igen.

Det är ett väldigt återhållsamt persongalleri, och det gillar jag eftersom boken inte är särskilt lång. Men eftersom boken berättas ur en helt annan persons perspektiv, utifrån vad han har uppfattat, kommer man inte in till djupet hos någon av dem. Jag får mest känsla för Emma, och för stackars Miro som hamnar i skottgluggen som så många andra barn i samma situation.

Vad jag tror snurrar till det lite är att det blandas lite väl mycket mellan det som hänt Karl Astor Johansson ganska nära inpå, som berättarjaget inte har upplevt själv, och det som de båda upplevde i tonåren när de växte upp och det blir lite väl mycket sidospår ibland. När man väl har börjat förstå vad som händer precis där och då, byts det ut till att handla om något helt annat. Jag är lite kluven, för jag tycker om att få tillbakablickar, men samtidigt behövs de komma på väl valda ställen i texten.

Språket är bra, tycker jag, flyter snyggt och är på sina ställen melodiskt och lite poetiskt. Ibland kanske något onödigt krångliga ord, men jag skulle ändå säga att den är lättläst och underhållande om man inte tänker sig den som en thriller utan mer fokuserar på satirdelen. Förväntar man sig en hårrysande thriller, kommer man antagligen bli ganska besviken. Om man istället ser det som en satirisk text om en medelålders vit man i underhållningsbranschen och hans ego, har man större behållning av texten.
Femåringen tycker: Det finns oändligt mycket att titta på när det kommer till illustrationerna och det gillar femåringen. Han tycker att det är en ganska lång saga, men lyssnar uppmärksamt, säkerligen mycket tack vare de rika illustrationerna.

Mamman tycker: Böcker som tar upp allvarliga ämnen på lekfulla och ändå förståeliga sätt, brukar fastna hos mig. Det här är en sådan. Här pratar Hilda och mormor om att mamma har ont i hälen, kommer fram till att det är själen och hur man kanske kan försöka hjälpa till att börja läka den, medan de hittar på en massa tokigheter hemma hos mormor. Här är det parkour, det är spa i ett badkar ute på tomten, det är pingis inne på köksbordet med vad de hittar och mycket annat. Jag tycker att det är väldigt fint att Hilda får vara precis som hon är och att mormor möter henne på Hildas nivå. Det finns också mycket att diskutera medan man läser. Både om onda hälar/själar men också om samlingar, vad man kan hitta på även om man inte har de perfekta sakerna till det och vad man får göra hemma hos Hildas mormor som man inte får göra här hemma. Till exempel får vi inte spela pingis i köket med ägg och stekpanna, konstigt nog.

Illustrationerna är lekfulla och fullsmockade med saker att upptäcka och titta på.
3,5/5

Tredje, och sista (?) boken i Sagan om Ella är lika spännande och dramatiska som de tidigare delarna. Det lille frågetecknet beror mest på att det egentligen skulle kunna komma ännu fler böcker i serien, ännu fler äventyr men kanske inte med Ella som fokus utan något av hennes barn.

Ella växte upp i den mänskliga världen men hennes mormor drog henne genom en spegel som ung och det visade sig att Ella var en nyckelperson i kampen mot ondskan, att hon var Älvkorsets bärare och magisk, något hon inte hade haft en aning om medan hon växte upp. Som tredje bok i en serie är det här en direkt fortsättning på de andra två delarna men jag skulle säga att det ändå går att läsa den här delen fristående, men att de andra två blir lite förstöra av det så rekommenderar att man börjar med seriens första bok om man blir nyfiken.

Det är ett lagom stort persongalleri, och det blir inte många nya ansikten för oss som har läst de tidigare delarna. Jag gillar Ella och hennes kämpaglöd, det kan inte vara lätt att vara van vid att vara självgående och att bestämma över sitt eget liv till att gifta sig med någon som tillhör en tid som vi lämnat bakom oss. Jorund verkar verkligen älska Ella, men han är van vid att kvinnan ska lyda sin make. Jag kan tycka att hon ger upp lite väl lätt ibland, och i den här tredje boken är det väldigt mycket mindre av kampviljan utåt även om det tydligt märks att den är kvar eftersom det är Ella och hennes tankar vi följer.

Jag gillar även Eadgyth och Valdar, men har svårare för Jorund och Tingund. Män som vill att kvinnor ska vara stöpta i en och samma undergivna form har jag svårt att acceptera, även i läsningen. De två ändrar sig inte särskilt mycket under seriens gång heller, och det kan jag tycka är tråkigt eftersom de har två väldigt kapabla kvinnor som löser det mesta runt sig. De obehagliga karaktärerna fortsätter att vara riktigt obehagliga och ännu mer psykiskt den här gången, vilket jag gillar.

Det är spännande från första till sista sidan och även om jag kan räkna ut vad som kommer att hända, blir jag överraskad flera gånger under läsningens gång.

Alla tre böckerna i serien är relativt korta och lättlästa med bra språk så är man ovan vid fantasy som genre eller bara vill läsa något spännande men inga tegelstenar är det här bra tips. Det utspelar sig i mer historisk tid så passar även den som är intresserad av gångna tider, med en liten övernaturlig touch som verkligen passar in.
4,5/5

Janet Evanovich är tillbaka med en ny Stephanie Plum-bok. Min absoluta favoritserie och jag ser fram emot den nya boken. De senaste böckerna tycker jag inte har varit lika bra som de tidigare, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det börjar bli ganska många böcker och det lätt blir ganska lika efter ett tag. Men här tycker jag att det blir bättre igen. Det är som att det är en liten energiuppgång i Evanovich skrivande, eller så kanske det beror på att Mormor Mazur har en större roll i den här boken.

Fortune and Glory är egentligen en direkt fortsättning på bok 26 i serien, och vi får följa hur Stephanie och hennes crew letar efter nycklarna till Mormor Mazurs nya mans gängs kassaskåp. Tyvärr letar även gänget efter dem, eftersom den nya mannen har dött, och de tror att Mormor Mazur vet var nycklarna är och vill sno åt allt för sig själv. Stephanies motivation att hitta nycklarna handlar mest om att se till att hon och Mormor inte längre svävar i livsfara.

Persongalleriet är ganska stort, men för den som läst alla böckerna i serien är det inte många nya att hålla reda på. Jag skulle rekommendera att man läser den här serien i ordning och från början, så att man har lättare att hålla isär alla och förstå bakgrunden på ett annat sätt. Min absoluta favorit är Mormor Mazur, men även Lula och Ranger är klara favoriter. Stephanie är en bra huvudkaraktär eftersom hon är mänsklig. Hon vill egentligen inte vara prisjägare, men är det för att hon inte hittat något annat hon vill göra. Hon är inte överdrivet bra på det, utan misslyckas egentligen ganska fatalt med mycket, men lyckas alltid genom att vara streetsmart och göra allt för att det ska gå bra i slutändan.

Jag har läst serien både på engelska och svenska, och måste säga att jag alltid har fått mest ut av att läsa böckerna på engelska. Det är något med dem som passar allra bäst på originalspråket, men kanske har det att göra med att det känns så amerikanskt med prisjägare och att alla smeknamn lätt låter mer fåniga på svenska.
Treåringarna tycker: ”Oj, vad dammigt Tott har det, mamma. Precis som gamla farmor på Höga berget!” De är också mycket tydliga med att man inte ska skräpa ner ute i naturen eller veva runt med saker inne som Tott gör med fiskespöet. Det är en lagom lång historia för att läsa snabbt och de är med under varje sida. De hittar också saker att peka på lite överallt, och tycker att det är konstigt att någon verkligen har slängt en fåtölj och en tv i sjön.

Femåringen tycker: Femåringen är också tydlig med att det inte är okej att skräpa ner i naturen, och pratar mycket om de gånger vi har städat ute, eller när förskolan har gjort det. Tokigt att det ligger en bil i vattnet, och en tv!

Mamman tycker: Trots att det aldrig nämns i boken att det faktiskt är dumt att skräpa ner i naturen av olika anledningar, lyckas Ulf C Ebeling och Michael Ekblad förmedla att vattnet har blivit otjänligt åt fisken och hans vänner på grund av allt skräp, och att genom att städa upp det hjälper Tott den naturliga miljön att återkomma. Det räcker att se hur oerhört glad den lilla fisken blir för att man ska bli varm i hjärtat.

Det är en lättläst bok, med stor text och mycket illustrationer per uppslag, så den kan passa både som högläsningsbok för dem som inte har så mycket tålamod att lyssna, eller som egenläsningsbok för den som har knäckt läskoden men fortfarande vill ha stor text med tydliga illustrationer.
Omnible använder cookies för att fungera bättre för dig. Genom att använda vår webbplats samtycker du till vår användning av cookies.