Maria (Marias Bokhylla)

Användarprofil

Vad kan det bli?

Bok av Frida Blank
Treåringarna tycker: Tycker att flera idéer i boken verkar väldigt roligt att göra, speciellt kikarna. Tycker att det är lagom mycket text och gillar att känna sig smarta genom att tala om vad som händer och vad saker har varit och blir.

Sexåringen tycker: Vill genast göra exakt alla saker som nämns i boken och blir upprörd över att vi precis varit iväg med återvinningen.

Mamman tycker: Det är en väldigt kreativ bok som kan ge många idéer. Problemet blir ju när man, som vi, precis varit till återvinningen med alla saker som de använder i boken. Så, kanske ett tips att läsa först för att planera vad som är görbart. Jag gillar att fokus ligger på kreativiteten och inte i massa text. Korrekturläsaren i mig måste reagera på att det står ”appelsin” istället för ”apelsin”, men annars är jag mycket förtjust i illustrationerna som hjälper kreativiteten ännu mer på traven.
Rekommenderas för den som tycker om att pyssla

Universums mörka hemlighet

Bok av Malin Veronika Olsson
Universums mörka hemlighet är ett rymdäventyr uppdelad i två olika delar som ligger sju månader isär och även om boken riktar sig mot unga vuxna, tycker jag att det är en bok som de flesta kan ha behållning av. Och om man är ovan fantastiken som bred genre och vill börja med något, tycker jag att den här kan vara en bra inkörsport. Framförallt till sci-fi. Som genre är det ingen jag brukar läsa ofta eller vara störtförtjust i eftersom det ofta kan vara så mycket nytt att hålla reda på, men det här gillar jag, mycket för att det är mycket bra gestaltat och genomtänkt.

Själva handlingen vill jag inte riktigt skriva om, för det är så stor risk att förstöra hela första delen av boken i så fall, men vi börjar i rymden, när kapten Lundegaard, Veronica och Aaron flyger med rymdskeppet Millennium för att undersöka den stora fläcken på Jupiter, dras in i ett maskhål, räddas av ett annat skepp och plötsligt får lära sig att det finns utomjordingar som tillsammans med jorden har en handelsöverenskommelse och har ett råd sinsemellan för att inte de olika planeterna ska känna till varandra. Tillsammans försöker de komma ut ur maskhålet och hitta hem igen. Andra delen bjuder på fler äventyr men också mycket mer relationsdrama mellan de olika karaktärerna.

Persongalleriet är alldeles lagom stort, och jag tycker om de olika personligheterna av olika anledningar. Till exempel gillar jag Harvey och Raavus relation som är sådär svår av förståeliga men samtidigt helt ovettiga skäl, kapten Lundegaard som verkar så mysig och Aaron som jag tycker har den absolut bästa utvecklingskurvan. Auriga är en av mina favoriter och hennes varma och inbjudande sätt gör att jag vill vara kompis med henne också. Men min absoluta favorit är roboten Tivirty, och hennes stora oförmåga att tala om väsentlig information för att ingen har frågat om den.

Veronica som huvudkaraktär är spännande och svår att nonchalera. I många fall vill jag absolut ta tag i henne och skaka om henne, eftersom hon beter sig väldigt omoget och som ett barn. Och då är det dags att stanna upp lite vid det, för Veronica Harrington är i stort sett ett barn. Ett underbarn, som är otroligt mogen inom det vetenskapliga, inom sitt specialämne, men som inte alls är mogen känslomässigt, för hon har fått lära sig att genier minsann inte ska visa starka känslor. Och som underbarn, som fått skippa flera årskurser och alltid varit yngre än de andra, har hon varit relativt ensam och inte heller fått lära sig det sociala samspelet på riktigt. Det är svårt att komma ihåg, tycker jag, eftersom hon ändå jobbar som läkare i rymden, men ack så viktigt. Malin V. Olsson har skrivit det väldigt snyggt. Inte övertydligt så det hela tiden påpekas, men ändå att det alltid finns med i bilden.

Därför är det inte heller svårt att förstå att Veronica faller hals över huvud för den första som ens visar lite intresse, och älskar honom helhjärtat. Skulle jag bli glad om mina egna barn betedde sig så? Nej. Var jag likadan i hennes ålder? Absolut. Att det också händer på ett rymdskepp där de knappt vet om de kommer att överleva gör saken ännu mer förståelig. Det är inte heller konstigt att hon reagerar impulsivt och ibland verkar lite känslomässigt instabil, hon har helt plötsligt fått relationer att försöka hantera, något hon inte är van vid.

Malin V. Olsson skriver med ett driv och alla miljöer verkar helt trovärdiga. Att det skulle bo utomjordingar på planeterna runt oss är en spännande tanke, och framför allt gillar jag här förklaringarna till varför jordens invånare aldrig har upptäckt dem, trots otaliga försök. Skulle jag hitta något minus i skrivsättet så är det de plötsliga ”kära läsare” som dyker upp emellanåt. Jag hade önskat fler sådana eller inga alls. Antingen allt i mer dagboks-/brevform, eller rakt upp och ner jag-perspektiv.

Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen i Av stjärnstoft är vi komna, speciellt eftersom Universums mörka hemlighet slutar med lite av en cliffhanger.
Rekommenderas för den som gillar science fiction
Treåringarna tycker: När det kommer till någon som hittar på dumheter i böckerna vi läser, blir treåringarna alltid överförtjusta i att förfäras. ”Nääää, det kommer kiss på golvet. Hon bajsar i soffan!” (lägg till händer framför munnen och en mycket överdrivet chockad min). Och här finns det gott om saker att förfäras över, samtidigt som de tycker att det är så roligt eftersom Selma är så söt och gör så många dumheter. De gillar också att de får känna sig duktiga över att veta hur man egentligen ska bete sig, och vad saker är för något. Direkt när den här kom hem till oss läste vi den, och flera gånger under samma dag.

Sexåringen tycker: Jag tror att sexåringen har kommit in i en fas där han känner att han är ”för stor” för den här typen av böcker, men samtidigt älskar att lyssna på dem och titta på bilderna. När boken kom, och jag frågade om han ville läsa, skakade han mycket bestämt på huvudet. Men, efter att ha smyglyssnat på ungefär halva, kom han tassande efter ett tag och viskade att han också ville läsa om Selma. Och sedan skrattade han högt rakt igenom hela boken.

Mamman tycker: Jag tycker också att sådant här är kul att läsa. Och framför allt högt, för det är så kul att få förfasas tillsammans med barnen och prata om vad det är som egentligen går fel. I boken om Selma finns det mängder av saker att diskutera, både när det gäller att ta hand om djur och vad man själv får göra. Ska man kissa på golvet och bajsa i soffan, eller finns det bättre platser att göra det på? Jag gillar det där med att det finns lärdomar att ta med sig, när det inte behöver kännas så direkt. Här är det ju en hund som gör dumheter, och inte andra barn. Illustrationerna är väldigt söta och passar perfekt till berättelsen.
Rekommenderas för den som har småbarn
För en relativt ovan diktläsare, såsom jag själv, känns det här som en bra bok att börja med. Det är många olika stilar och poeter, vilket gör det lätt att hitta olika små favoriter.

Även om boken riktar sig till ungdomar, är den här boken fylld av teman som alla kan känna igen sig i. Man behöver inte vara en diktläsare för att hitta små favoriter och jag tycker om att det är en blandning av, för mig, okända och kända namn samtidigt som dikterna också har varierande längd.

Att betygsätta en sådan här samling är svårt, och jag har valt att lägga mig i mitten med mitt betyg. Det betyder dock inte alls att jag tycker att det är en ovärdig läsning, utan handlar helt enkelt om att jag fastnar för en del och inte för andra. Det finns några dikter häri som jag gärna skulle ha inramade på väggen eller skiva ner lättsynligt så att jag alltid kan se dem när jag behöver, och samtidigt finns det dikter jag inte alls förstår mig på.

Däri ligger ju ändå lite av tjusningen med dikter, tycker jag. De gånger jag förstår och de verkligen griper tag i mig är man fast och kan tänka på den långt efter att man läst den, och när man inte förstår eller fastnar för en dikt har man ändå någon känsla med sig från den.

De flesta dikter jag fastnar för i den här samlingen är de kortare och slagkraftiga. De som använder få ord för att få fram mycket känsla, men jag tycker om att det bryts av med längre dikter och att det är så väldigt olika skrivsätt och ordval som används för att få fram samma budskap, men också hur mycket olika saker som ryms inom de olika temana, för att det ska kunna finnas något för alla som läser.

Lucy Rex : Hotellmordet

Bok av Pontus Fogelberg
När jag läser Hotellmordet går direkt tankarna tillbaka till äldre pusseldeckare, och ibland får jag påminna mig själv om att den faktiskt utspelar sig under vår egen samtid och inte i början på 1900-talet. Det både fascinerar mig och stör mig lite, eftersom jag ibland tycker att de uttrycker sig väldigt modernt och blir förvirrad, samtidigt som det ibland är ganska gammaldags uttryck, som att kalla någon för ”hotelldirektörskan” och det kan störa läsningen när jag samtidigt måste hänga med på att det är nutid.

Att hela mysteriet utspelar sig inne på hotellet är jag dock ganska förtjust i. Det gör att det är lättare att hålla koll på persongalleriet och på vad som händer där, men samtidigt är det en av de sakerna som gör att det känns gammaldags. Som att hotellet är ett eget litet universum och inte alls del av en stad. En stad som hade kunnat få inkluderats mer för att ge en känsla över omgivningen för läsaren.

Persongalleriet är lagom stort. Främst möter vi Lucy och hennes mamma, hotelldirektörskan, och det är i Lucys huvud vi är och snurrar. Det är hon som löser mysteriet när polisen står och famlar. Jag gillar Lucy, ser både en del Kitty Drew och en del Miss Marple i henne, samtidigt som hon är en egen person med egna intressen och humor.

Offret i sig är ganska förväntat och i slutet på boken blir även lösningen klar och tydlig för mig, så när jag läser upplösningen är jag inte förvånad på något sätt. Det är både bra och dåligt. Jag får känna mig smart som lyckas räkna ut vad det är som har hänt och vem som har gjort det, samtidigt som jag gärna skulle vilja ha blivit lite mer överraskad under läsningens gång.

Det är en lättläst bok och jag tycker att den egentligen är genommysig, men kanske inget som jag kommer att ha med mig långt in i framtiden. Och det gör inget, så länge den är trevlig medan man läser den, och det tycker jag att den här är. En lagom lättläst och svårlöst pusseldeckare som gav mig någon timme lugn och ro och fick mig att känna mig smart.
Ett spännande mysterium kantat med faktarutor om de verkliga platser som besöks? Det är vad vi får i Århundradets gangsterkupp. Morris, Ella och Nellie är i Alexandria på semester med sin mamma när de hittar en karta från 1500-talet nere i en bortglömd katakomb. Tillsammans med änglapappan dras de in i en spännande skattjakt för att hitta delarna till alkemistens spira. Men de måste skynda sig, för ett gäng med riktigt farliga tjuvar är också på jakt efter den, eftersom den uppfyller alla önskningar som den som äger den har.

Jag är stormförtjust i grundidén till den här boken. Dels att barnen är på äventyr med sin änglapappa, vilket värmer ända in i märgen, men också sättet att få lära sig om olika historiska händelser/artefakter/yrken/platser. Det är strålande och något jag hade slukat med hull och hår om jag varit i målgruppsåldern.

Persongalleriet är lagom stort, och lätt att hålla koll på. Fokus ligger på barnen och deras pappa, med några inhopp, mestadels från gangstrarna. Jag gillar relationen barnen emellan, som känns verklighetstrogen deras åldrar, men jag gillar faktiskt gangstrarna allra mest, eftersom de är mer gulliga än läskiga och jag tycker att de uppfyller en väldigt viktig funktion i den här typen av berättelse. De passar perfekt för målgruppen. Allt måste inte vara så läskigt hela tiden.

Katarina Vintrafors illustrationer som dyker upp med jämna mellanrum förstärker berättelsen på ett bra sätt.

Det här är en ganska lång bok, och texten är inte överdrivet stor, så det kanske mer är en högläsningsbok tills man blivit riktigt läsvan, men kapitlen känns lagom långa för att kunna läsa ett eller ett par i taget utan att tappa bort alldeles för mycket av vad som händer.

Avien

Bok av Maria Wälsäter
4,5/5

Isondra bor med sin mamma och dödssjuka lillebror i Cent, en av städerna i Doressea. För att rädda sin lillebrors liv, tar hon ett ödesdigert beslut och försöker ta sig utanför stadsmurarna till den andra staden Elysien. Hon hinner dock inte långt innan hon blir biten av ett giftigt djur, men räddas av Alexander och Ben. Men Lucas, kapten för Elysiens militär, tar henne fången, och vill att hon ska hjälpa honom att ta bort skölden som finns över Cent, så att kriget mellan städerna kan ta slut en gång för alla. Är det vad Isondra vill? Och är det verkligen det som är bäst för båda städerna?

Det här är en otroligt spännande seriestart med bra flyt och som hela tiden är framåtdrivande i sitt språk, samtidigt som det som behövs gestaltas. Känslan som man ibland kan få av seriestarter, att det är lite mer transportsträcka och karaktärsintroduktion, infinner sig inte, utan det är action från första början. När boken är slut, är det tydligt att det är början på en serie, men utan att kännas oavslutat. Ingen onödig cliffhanger, och jag tycker verkligen om att det är relationerna som är i fokus istället för kriget, som ändå tydligt är viktigt, men inte överhängande.

Persongalleriet är lagom stort. Det är visserligen en hel del personer att hålla koll på, men jag tycker att alla är så pass särskilda i sina personligheter att det inte är något större problem. Jag tycker om Isondra som karaktär, hon är djupbottnad och tack vare att det är henne vi oftast följer, känns det som att man lär känna henne väldigt bra. Jag tycker också om att det inte är helt tydligt vem som är god eller ond, utan de flesta har positiva och negativa karaktärsdrag, samtidigt som det kommer små vändningar som får mig som läsare att fundera på hur det egentligen ligger till. Jag blir också väldigt förtjust i Alexander och tycker väldigt mycket om att ogilla Lucas. Ibland är det skönt att ha en sådan där karaktär som man bara får störa sig på, och tycka att hen är ett pompöst arsle. Ben och Lawine blir också tydliga favoriter hos mig och har en sådan där tvillingrelation som jag önskar mina egna tvillingar (kanske viss partiskhet mot dem på grund av detta, ja). Zance tycker jag om att inte förstå mig på alls, att aldrig veta var jag har honom, och drottningen ska vi inte ens prata om vad jag tycker om.

Språket är bra, och flyter på smidigt. Även om det är ett eget språk ibland, är det inget som stör mig som läsare utan det känns som ett naturligt inslag att jag inte alltid förstår vad som sägs, för det gör inte Isondra heller. Då känner jag mig ännu mer kompis med henne än jag redan gör. För mig är det här en riktig bladvändare, och jag blir nästan förvånad över att den tar slut, eftersom den ändå är på över 300 sidor, vilket tyder på ett mycket bra tempo och väldigt lite onödigt. Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen.
Rekommenderas för den som gillar fantasy
Det är något som inte stämmer i Flumontis. Det borde vara sommar, sol och varmt men istället är det precis som på vintern. Dessutom har flera barn fallit i oförklarlig djup sömn och det ryktas om att det är gammal magi som ställt till det. Fingrarna pekas ganska snabbt på enstöringen William Plum som bor i den gamla borgen. Kan de gamla sagorna ha ett uns av sanning i sig?

Leni bor i Flumontis med sin pappa. Hennes mamma gick ifrån dem flera år tidigare och Leni känner sig bortvald och väldigt ensam. Hon har valt att hålla sig för sig själv, men när mysteriet hopar sig runt henne, får hon hjälp av både gamla och nya vänner att rädda Flumontis och de sovande barnen.

Det här är en bok med bra flyt och mycket gestaltning. Kakfabriken, där de flesta vuxna jobbar, får mig att vara konstant sötsugen, för dofterna beskrivs så väl. Hela berättelsen är mysryslig. Det blir liksom aldrig obehagligt, men det är spännande mest hela tiden.

Persongalleriet är lagom stort och jag tycker mycket om Leni som huvudperson. Jag tycker också om att det går över åldersgränserna här och visar att man visst kan hitta vänner som är både äldre och yngre än sig själv. Dessutom finns det en hel del att diskutera i den här boken. Vad rädsla kan göra med människor och hur vi snabbt försöker hitta syndabockar för att slippa ta på oss skulden själva, ensamhet, att känna det som att man har blivit övergiven, vänskap, föräldrar och barn, hur svårt det kan vara att prata om det som är jobbigt, med mycket mera.

Målgruppen för De sovande barnen i Flumontis är bokslukaråldern (9–12) och jag tror att det kan passa ganska bra, även om både äldre och yngre barn också kan ha stor behållning av den. Kapitlen är visserligen relativt långa, men det är stor storlek på texten och inte särskilt många svåra ord.

Makko och bacillerna

Bok av Mi Zandelin
Treåringarna tycker: Vi provade, det var lite för mycket text för dem, men de är ju inte heller målgruppen. Däremot tyckte de om att kika på illustrationerna.

Nästan-sexåringen tycker: Han tyckte mest om illustrationerna, tyckte att det var lite för mycket text men hängde med under hela läsningen utan problem. Ju längre in i äventyret som Makko kom, desto mer spännande tyckte barnet att det blev. Det var jättekul hur Makko löste det för att väcka Ninni, då skrattade han högt hur länge som helst.

Mamman tycker: Vi gillar böcker som är lärorika hemma hos oss, och sådana här är jätteroliga. Där man kan få lära sig om kroppens funktioner genom ett äventyr. Samtidigt finns det andra saker att ta till sig från den här boken. Avundsjuka syskon emellan, att vilja klara sig på egen hand, att själv inte alltid är starkast och att det är okej att be om hjälp, till exempel. Makko som huvudperson är påhittig och rolig, men kanske lite för envis för sitt eget bästa.

Illustrationerna är mysiga och passar väldigt bra till äventyret.

Målgruppen är väl uttänkt och jag kan tänka mig att den här boken även passar bra att använda som del i ett temaarbete om kroppen. Jag får själv en liten tillbakablick till tv-serien ”En Cellsam Historia”, som fanns när jag var liten, när jag läser den här boken.

Central Park

Bok av Guillaume Musso
4,5/5

Den här boken är precis i min smak. Den är full av spänning, action och oväntade vändningar. Katt-och-råtta-lek på hög nivå, och slutet är så pass oväntat att jag både blir förvånad och sitter och skrattar.

Den franska polisen Alice vaknar upp en morgon och känner inte igen sig i sin omgivning. Hon inser att hon är fastbunden med en okänd man, och tillsammans försöker de lösa mysteriet med varför de har hamnat i New York, när Alice är säker på att hon senast hon minns något var i Paris, och främlingen Gabriel påstår sig ha varit i Dublin. Har allt koppling till ett gammalt mord som Alice försökte lösa, och som kostade henne hela hennes familj, och nästan henne livet?

Det här är andra boken jag läser av Musso, och jag gillar verkligen hans sätt att skriva. Det är spännande och med ett driv från första till sista sidan. Visst är det smått otroligt och overkligt, alla händelser, men det gör mig ingenting, för jag behöver inte alls att allt jag läser är verklighetstroget. I det här läget undrar jag hela tiden vad som kommer att hända, ska ”bara läsa ett kapitel till” och plötsligt är boken slut. Slutet är, som skrivet, väldigt oväntat och jag tycker också att det är snyggt. Det är inget som jag hade kunnat räkna ut, och alla lösa trådar och frågetecken jag har haft längs vägen föll på plats.

Persongalleriet är lagom stort. Det är absolut mest fokus på Alice och Gabriel, och några viktiga figurer runt deras liv. Längs vägen börjar Alice polispersona att ta över, och hon börjar nysta i så mycket det bara går, men samtidigt gör det att hennes misstänksamhet mot alla runt om henne också ökar. Vi får också följa med i Alice bakgrundshistoria och den är gripande, så pass att jag många gånger har svårt att läsa för alla tårar som är i vägen.

Språket är bra, framåtdrivande och gripande. Christina Norrmans översättning är bra och flyter på utan problem.
Omnible använder cookies för att fungera bättre för dig. Genom att använda vår webbplats samtycker du till vår användning av cookies.