Maria (Marias Bokhylla)

Användarprofil

Mysteriet på kyrkogården

Bok av Tobias Söderlund
Mysteriet på kyrkogården är första delen i en helt ny spökserie som riktar sig mot åldern 6–9, och är skriven av Tobias Söderlund, som tidigare skrivit serien Spökkameran för bokslukaråldern. Med den här serien riktar sig alltså Söderlund mot yngre läsare, men fortfarande med samma tema.

Ellen får ta mer och mer ansvar för familjens toypudel Buster när hennes storebror blir sjuk i cancer och föräldrarna måste vara med honom mer både hemma och på sjukhuset. Familjen bor ganska nära en kyrkogård och under en promenad märker Ellen att Buster kan nosa sig till spöken, som hon dessutom kan se om hon kisar. Ganska snart dras hon in i att hjälpa ett spöke att berätta något för någon som stod henne nära.

Persongalleriet är lagom stort, speciellt för målgruppens ålder. Det är familjen som är i fokus, förutom spökena och Ellens bästa vän. Jag är väldigt förtjust i att Ellen inte alls riktigt vågar vara så modig som hon behöver, men är det ändå. För det är inga trevliga upplevelser för henne att träffa de här spökena och hon tycker inte alls om när Buster upptäcker dem, men hon gör ändå vad hon kan för att hjälpa. Ellens relation med storebrodern är också trevlig.

En stor skillnad från Söderlunds tidigare serie är att den här dessutom är illustrerad. Illustrationerna av Stef Gaines förhöjer upplevelsen av läsningen, genom att ge en extra dimension. Jag tycker också om att illustrationerna inte är gjorda för att göra läsaren/lyssnaren mindre rädd, utan är faktiskt ganska otäcka (även för en räddhare som är 30+).

Språket är drivande framåt och Söderlund är väldigt bra på att skriva så att stämningen håller sig lite obehaglig genom hela och att dessutom lägga till den extra dimensionen i en rädsla för att förlora ett älskat syskon i förtid gör att hela boken känns i magen.

När stormen kom

Bok av Rosamunde Pilcher
Jag har hört namnet Rosamunde Pilcher i många omgångar under livet, men aldrig läst något av henne. När stormen kom känns som en bra början. Det är feelgood i ett nötskal. En bra historia som lägger sig runt hjärtat som en varm filt.

När stormen kom är ingen lång bok, utan mer av en kortroman, och det kan kännas som att det skulle kunna fått vara lite större utsvävningar, eller varför inte större djupdykning i alltihop. Slutet känns något hastat, och jag skulle gärna fått veta mer om Rebeccas tankar kring allt som händer. Istället känns det som att det bara slutar lite hux flux, precis när historien har kommit igång på riktigt. Och det är faran med en kortare roman, det finns inte tid för alla utsvävningar och sådant som kan lägga ett djup i berättelsen så att man känner att man verkligen lär känna karaktärerna på djupet.

Jag gillar grundhistorien. Att Rebecca oväntat får veta mer om sin familj på sin mammas dödsbädd och sedan reser till familjegodset för att lära känna dem. Persongalleriet är lagom stort för bokens längd och jag tycker också om att det inte är helt tydligt vem som går att lita på och inte, även om jag har mina aningar tidigt. Rebecca som karaktär tycker jag om, och blir lite överförtjust i morfadern, känner jag. Han känns som en typisk brittisk gentleman som man bara läser om i böcker och ser på tv. Morbroderns fru är en sådär falsk person som man bara tycker om att ogilla medan man läser och kusinen Eliot är bra skriven som karaktär. Jag tycker också om att det är svårt att läsa Joss ordentligt. Dessutom tycker jag om vändningen, även om den kanske inte är helt oväntad.

Språket är bra och översättningen fungerar väldigt bra. Man får verkligen känslan av att vara på den engelska landsbygden när man läser boken. Och det är något jag uppskattar väldigt mycket med den här boken, att jag verkligen ser landskapet framför mig, och nu är lite sugen på att besöka Cornwall.

Systervälde

Bok av Stefan Dahlström
3,5/5

Det första som jag kom att tänka på att jämföra Systervälde med var Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Gillar man den, kommer man antagligen också att tycka om Stefan Dahlströms dystopiska och mer moderna version.

Elin Inanna Oriopata är en invitro, skapad för att delta i krig mot Systerväldets fiender. Hon lever i en värld där människor (kvinnor) blir tillsatta en framtid. Vissa får studera och vissa ska delta i kriget. Som invitro har hon blivit tilldelad en familj som hon bott i några år innan hon påbörjar sin grundutbildning till soldat. Men inget blir riktigt som hon har tänkt sig. Hon känner sig mer som en bricka i ett dåligt spel och börjar ifrågasätta hela sättet som världen ser ut. Under permissioner grottar hon ner sig i mer frågor och tar ut svängarna på ett sätt som inget runt om henne egentligen tycker om.

Det är uppfriskande att läsa en bok där kvinnor har all makt och män ses som en andra klassens medborgare, det är knappt så att de används för barnaskapande, utan det ses också på som mindre värt än att göra det laboratoriskt. Att dessutom menstruation får ha en sådan betydande funktion, är både behövligt för att ta bort tabun och dessutom är det snyggt gjort. Systerskapet ska beskyddas, oavsett pris och Elin lär sig snart att alla inte är lika värda i systerskapets ögon. Det är en tydlig hierarki, och både maktmissbruk och missnöje gror under ytan.

Världen Dahlström målar upp är inte en vacker, men trovärdig sådan. Det gillar jag, att det faktiskt inte målas upp som en idealvärld med kvinnor vid rodret, utan att problemen fortsätter vara desamma som vi har idag. Det kan antagligen verka vara ganska ställt på spets, men frågan är om man skulle reagera på samma sätt om det varit skrivet på samma sätt men med både män och kvinnor, eller bara män, vid rodret.

För mig börjar det ganska trögt, men andra halvan av boken flyger förbi. Jag tror att det handlar lite om att det är en uppstartssträcka där både jag Elin behöver lära känna henne, och hon behöver bli ordentligt varm i kläderna och i sina övertygelser innan det ska ta fart. Det kan också bero lite på att det är ett gediget persongalleri och innan jag kommer fram till vilka alla är, tar det en stund. Ibland kan jag tycka att Elin är lite väl utseendefixerad, men å andra sidan är det ingen skillnad från dagens samhälle, och varför skulle det bli bättre, bara för att det är ett matriarkat som inte är särskilt jämställt?

Dahlström har dock ett väldigt målande och beskrivande språk och det känns verkligen som att jag lär känna Elin på djupet. Och jag uppskattar att Dahlström fokuserar på Elin, även om det finns en hel del andra personer som jag skulle vilja veta lite mer vad de tänker och deras historia, kanske främst Aron, som jag blir väldigt nyfiken på.

Allt som allt tycker jag att det är en väldigt trevlig (okej, kanske fel ordval) debutroman som Stefan Dahlström bjuder oss på, och den passar också väldigt bra in i tiden.
Solhjärtats hemlighet är första delen i en fantasyserie med samma namn som riktar sig mot läsare i bokslukaråldern (9–12-åringar), men som fungerar fint för även äldre som vill ha ett spännande äventyr i lättläst format.

Kim är på semester i Italien med sin pappa, och tillsammans åker de runt till platser som Kims mamma tyckte om att besöka innan hon försvann. Men Kim är ganska orolig av sig och vill absolut inte gå in i lutande tornet i Pisa. De bråkar och Kim lämnar sin pappa för att gå tillbaka till hotellet men hamnar istället i ett äventyr större än han någonsin kunnat tänka sig tillsammans med flickan Nela i landet Elorien.

Det här är en spännande historia med driv från första sidan. Det händer något hela tiden och även om det kan vara lite mycket att hålla reda på såhär i början av en serie, kommer man snabbt in i det. Jag tycker om att Kim är lite rädd av sig, för det är ju precis så man själv blir i okända situationer, så det är lätt att känna igen sig i. Samtidigt gör han det som krävs, och behöver ofta tänka snabbt för att inte bli tillfångatagen. Jag tycker också om att det inte alltid är tydligt vem som går att lita på, för allt är inte svart eller vitt (förutom svartmunkarna då kanske), utan kan ses på flera sätt. En som verkar vänlig, kan vara motsatsen om det passar.

Solhjärtats hemlighet är första delen i en fantasyserie för bokslukaråldern, men fungerar som bok även för äldre. Det är tydligt att det kommer en fortsättning när man läser slutet, men samtidigt känns den här delen av berättelsen avslutad och det är inga lösa trådar som man väntar på att få knyta ihop.

Det är ett bra språk med lättläst stor text. Boken är uppdelad på 17 kapitel på 170 sidor, så det är ganska gedigna kapitel, för åldern, speciellt eftersom det inte finns några illustrationer. Men för ett läsvant barn, spelar det ju ingen större roll. Måste också säga att Karl Johnsons omslag är supersnyggt.
3,5/5

En sak i sänder! Din egen guide till psykologisk hållbarhet är en hands-on-bok där tanken är att man ska rita och skriva i medan man funderar på frågeställningarna som Cecilia de Lacerda skriver om. För de som inte har något emot att kladda i sina böcker, kan det säkert vara bra, men för sådana som mig, kräver det att man har papper vid sidan av för att skriva ner sina tankar istället. Och det spelar ju ingen större roll, egentligen, bara man vet var man lägger det sedan.

Jag tycker om att det är korta och koncisa kapitel, med bra och tydliga illustrationer och exempel innan man får en övning att genomföra. Dessutom är det lätt att hitta i kapitlen tack vare innehållsförteckningen och vill man gå tillbaka till något eller bara snabbläddra finns också en sammanfattning i slutet av varje kapitel.

Det är ingen bok att läsa från pärm till pärm egentligen, det är mer en bok att använda. Att bläddra i och att lära känna sig själv bättre. Genom pedagogisk teori och enkel praktik guidar de Lacerda läsaren genom hela känsloregistret så att man ska få en bättre förståelse för sitt inre mående men också veta att känslor inte är farliga. Det är inte farligt att vara ledsen, men det kanske går att göra något åt?
4,5/5

Jag är en ganska enkel människa. En bra första mening i en bok och sedan full fart därifrån, och jag är nöjd. Och precis det får jag i Den oskyldiga bedragerskan.

Tänk dig nu följande scenario: Du vill skilja dig från din man, för du är inte längre lycklig och du är dessutom ganska säker på att han inte heller är det. Men du vet inte riktigt hur du ska säga det. Då tar han dig på en lyxsemester utomlands men när ni är där åker han på ett möte och dör längs vägen. Dessutom har han en livsförsäkring som du visste om och som ger dig möjlighet att leva ditt liv på det sätt du vill och ta tillbaka delar av dig som du gett upp för hans skull. Alla dina problem är lösta! Eller?

Ett nytt scenario: Du har dragit på dig mängder av skulder, och du måste på något sätt lösa det. Tillsammans med en skum advokat löser du det, du ska fejka din egen död, låta din ”änka” få livsförsäkringen, ta med dig henne och fly till Brasilien där ni kan starta ett nytt liv. Det enda du behöver göra är att hålla dig gömd så att ingen du känner råkar befinna sig på samma semesterort och känner igen dig. Alla dina problem är lösta! Eller?

Det är det här vi slängs in i. Maria är olycklig i sitt äktenskap och när Jan dör under semesterresan han överraskar henne med, börjar hon leva igen. Hon får ett jobb och trivs med livet igen. Så när hon kallas iväg för att möta advokaten som hade hand om Jans pengar för att se vad de ska göra med dem, och hon istället möts av Jan är det inte konstigt att hon blir förvånad. Han är ju död! Jan å sin sida blir väldigt förvånad över att Maria inte alls tycker att hans lysande plan är så briljant och allting skapar så väldigt många mer problem än vad både han eller Maria kunde tänka sig.

Vi möter ett ganska gediget personregister i den här boken, vilket fungerar eftersom de nästan allihopa knyts samman. Förutom att ha Jan och Maria som huvudpersoner, vars funderingar och liv vi får följa, får vi också hoppa in i tankarna och händelserna kring ett antal andra personer. Det kan känns som att det blir lite många egentligen, men samtidigt har alla en plats i att föra händelserna framåt. Själv är jag förtjust i försäkringsagenten Stefan, som hela tiden kommer närmare men också motarbetas i alla försök att lösa det han är säker på är försäkringsbedrägeri. Jag gillar också Maria, för hon tar saker i egna händer och försöker lösa allt och bara leva på, men dessa jävla män är alltid i vägen. Jan är en oerhört osympatisk människa, och jag är inte alls förvånad över att han tycker att bästa lösningen är att köra ett bedrägeri och att han tror att Maria såklart kommer att stå vid hans sida, för han är ju ofelbar och perfekt.

Det är rappt, det är händelserikt och det är storslagna miljöer och fantastiska karaktärsbeskrivningar. Jag älskar när jag får störa mig riktigt mycket på en karaktär, och här finns både Jan (den apan), advokaten Miguel och poliser utan känsla för att hålla sig på rätt sida av lagen. Jag skrattar också högt under flera delar av boken, för det är roligt, och ibland så skruvat det som händer. Dessutom skruvar sig innehållet också, varje gång jag tror att jag vet vad som håller på att hända, kommer det en ny vändning.

Är det trovärdigt, det som händer i Den oskyldiga bedragerskan? Njae, det skulle jag väl inte säga att det, men det är absolut också en del av charmen med boken. Det händer något hela tiden och är action från i stort sett första till sista sidan och det är bara att spänna fast sig och hänga med på resan. En riktigt bladvändare där kapitlen och sidorna bara sveper förbi medan man kör alldeles för fort.

Den oskyldiga bedragerskan är första boken i en tänkt serie, och jag längtar efter att få reda på vad Maria Berg ska ta sig till i nästa bok, nu när hon har lyckats lösa sina problem men kanske skaffat sig nya.

Sommaren på Nornö

Bok av Jennifer Anglade Dahlberg
I Sommaren på Nornö möter vi Zoë och hennes mamma Linn. De bor på det fiktiva Nornö, men det är så detaljerat beskrivet att det är svårt att tro att det inte finns på riktigt. Zoë känner sig inte riktigt hemma på Nornö, hon passar inte in. Hon tycker inte om att vara en del av det arv som hennes familj har, att vara de som sköter om den lilla butiken på ön. Förut var det en framstående del av ön och familjen var med det också framstående och viktiga, men numer köper allt fler sina varor online, och då blir det inte lätt att hålla affären igång. Men Zoë känner inte han hon passar in utseendemässigt heller. Tidigare under livet har hon fått höra att pappan var en svart amerikansk soldat som sedan dog i fält, men senare i livet har hon fått veta sanningen, att hon är en produkt av en one-night-stand som hennes mamma hade på Hultsfred i sin ungdom. Även om hennes mamma inte vill att hon ska veta vem hennes pappa är, bestämmer hon sig för att göra egna efterforskningar.

Linn å sin sida är inte heller riktigt nöjd med det liv hon har blivit tilldelad. Hon är van att andra tittar snett på henne, för att hon födde barn utan att vara gift, och dessutom med en svart man (flämt!). Hon tycker om att göra sig fin och festa till det lite, och vad spelar det för roll att det ibland blir lite mycket? Men under en resa till Stockholm för att vara med bästa väninnan, råkar Linn göra något som gör att hennes liv på Nornö blir lite krångligare.

Nornö har sin stilla lunk, och på sommaren blir populationen mångdubbelt fler när sommargästerna kommer. Det är inte så vanligt att någon ny ska bosätta sig på ön, men när en megakändis får ärva en tomt av en släkting, ändras livet för både Zoë och Linn. Det som tidigare var så enkelt, blir genast lite krångligare, av flera olika anledningar. Linn, som är massageterapeut, får en ny kund som hon inte känner att hon kan säga nej till och Zoë lär känna tonåriga sonen Gunnar, som i början verkar oehört vresig och motsträvig.

Hon visar Nornös stenar för honom, där legenden säger att man ska hålla sig väl med dem, annars följer svår olycka.

Det är ett relativt stort persongalleri i den här boken, men eftersom de alla kan kopplas samman genom olika vägar, tycker jag inte att det gör så mycket. Speciellt förtjust blir jag i mormor Agnes, men det beror nog mest på att jag är ganska svag för äldre damer som kör sin egen grej i böcker. Zoë som karaktär är också väldigt bra och jag tycker om det komplicerade förhållandet som finns mellan Linn och Zoë. Gunnars utvecklingskurva tycker jag också väldigt bra om.

Även om det är en feelgood-roman, råder det ingen brist på olyckligheter eller normbrytande omständigheter att tänka på. Vi har både Zoës utanförskap och känsla av att inte höra hemma på grund av sin hudfärg och att hon inte känner sin pappa, Linns resa som singelmamma och även i det ett utanförskap. Till det kan vi lägga till att dricka onödigt mycket, klasskillnader och hur det kan se ut att bo på en ö som i stort sett bara lever på sommarmånaderna, hur överlever man resten av året? Identiteter, ursprung och komplicerade relationer, kan sammanfatta den här romanen på ett bra sätt, även om allt görs med värme och den typiska feelgoodkänslan.

Den lilla touchen av fornnordisk mytologi tycker jag väldigt mycket om, det får det hela att kännas riktigt sommarmagiskt.

Språket är bra och flyter på fint. Det här är en riktig bladvändare där det hela tiden kommer nya saker som jag vill veta mer om och som gör att jag fortsätter läsa tills boken (tyvärr) tar slut. Översättningen fungerar alldeles utmärkt, då manuset från början skrivs på engelska och sedan översatts innan utgivning.
Snart fyraåringarna tycker: Glass är ju det absolut bästa som finns i hela vida världen, och därför var det här en solklar favorit hos tvillingarna. De tycker att det är jättesmart att man kan dela på den allra godaste glassen, och att Tusse och Alva är bra kompisar som kommer på den idén. Allra, allra roligast, tycker de är att låtsas äta glassarna som finns direkt när man öppnar boken, och pratar länge och väl om vilken de tror är godast av dem. Vill läsa boken igen, och igen och igen.

Sexåringen tycker: Sexåringen är kanske lite väl gammal för den här boken, men samtidigt tycker han att det är mysigt att lyssna på lite kortare böcker ibland. Är också stormförtjust i glass och vill ha allihop av de som finns direkt på första sidan. Tycker också att det var en bra idé att dela glassen, för man ska ju faktiskt vara en bra kompis och det ska vara rättvist. Gillar också att de inte tycker att samma glass är godast, för ”då fick ju alla som de ville och det är ju bra, mamma”.

Mamman tycker: Det här är en väldigt söt bok, som handlar om något som är en stor favorit hos mina barn, speciellt nu under sommaren. De är vana vid att äta just sådan glass som mamman kommer med, och är helt och hållet med på vad de kommer att smaka och vilken de skulle ha valt. Sådan igenkänningsläsning gillar jag. Det är väldigt gulligt att Alva och Tusse tycker så lika om saker, men jag tycker också om att de faktiskt inte tycker om samma glass och att de försöker lösa problemet innan de vet om vilken glass som den andra tycker är godast. Att mamma inte lägger sig i, utan låter barnen lösa problemet, är fint.

Illustrationerna är väldigt bra till den här boken, och för mig är Jenny Lindqvist en favorit när det kommer till barnboksillustrationer. Det finns så mycket detaljer att upptäcka, som kotten som mamma sparkar iväg, eller den väldigt igenkännbara glassmunnen som barnen får av att äta den kladdiga glassen. Där skrattar jag gott och tänker på alla gånger jag får säga åt mina barn att gå och tvätta sig, och de undrar varför. Jag gillar också de matchande armbanden som Alva och Tusse har på sig, eller att Tusses sko inte alltid verkar vilja sitta fast (också väldigt igenkännbart).

Gäld till djävulen

Bok av Lisa Hågensen
Om jag vill ha något som är en riktig lättläst bladvändare och väldigt spännande, så vänder jag mig ofta till Lisa Hågensens böcker, och andra delen i serien om Raili & Ylva, Gäld till djävulen, gör mig absolut inte besviken.

Raili och Ylva håller fortfarande på att hämta sig från upplevelserna från Lövaren, när Ylva börjar träffa en äldre man varje torsdag på jobbet. När Ylva plötsligt blir sjuk och blir inlagd på psyket och börjar muttra om att hitta ”boken”, börjar Raili nysta i vad som hände mellan Ylva och den äldre mannen. Hon blir indragen i en släkthistoria som är långt mycket värre än hon någonsin skulle kunna tänka sig, och när Raili och kollegan Solveig bryter ut Ylva från psyketoch åker upp till Svartevattnet för att försöka rädda Ylvas liv.

Det är spännande, ibland gastkramande (kanske lite väl bokstavligt), övernaturligt och underhållande. Är det trovärdigt? Njae, kanske inte rent rationellt, men Hågensen skriver på ett sådant sätt att jag är med och tror på varenda ord. Hågensens skrivsätt gör att jag alltid har höga förväntningar på hennes böcker, och hittills har jag inte blivit missnöjd med det.

Jag gillar verkligen Raili som huvudperson. Hon har sina bekymmer och är långt ifrån perfekt, men hon är samtidigt stark i sig själv och gör allt för dem hon bryr sig om. Jag är också mycket förtjust i att Hågensen inte drar sig för att låta sina karaktärer vara lite burdusa och svära hejvilt, för mig gör det att charmen ökar med dem. I den här boken är jag också glad över att Solveig får lite mer plats, och blir lite mer sympatisk och lätt att tycka om, och hoppas på att det blir mer av den varan i tredje delen av serien.

I övrigt är persongalleriet ganska lagom stort och jag tycker om att det inte är så mycket tillbakablickar till bok ett i serien, men nog mycket för att man ska bli påmind om det som hänt. När det kommer till övriga karaktärer tycker jag om att Hågensen visar att det inte alltid är lätt att veta vem som är ond och vem som är god i ett sammanhang, och att det ibland handlar om gråskala eller tillfällen där de som verkar vara goda, faktiskt inte alls är det, utan riktigt otrevliga människor.

Jag tycker också om kopplingen till det övernaturliga, det ligger som en blöt, tung filt över allting och skapar ett obehag och en osäkerhet som gör att jag inte alls vet var något ska ta vägen, och gör också att den här boken stannar kvar långt efter att jag har läst ut den.

Språket är bra, och det är flyt från början till slut. För mig är den här boken av typen: ”Bara ett kapitel till”, alltså väldigt spännande och indragande och det finns alltid något som händer som får mig att vilja läsa vidare.

Samtidigt som jag genast vill fortsätta på del tre, vill jag också hålla på den lite, för att ha kakan kvar ett tag till.

Kaninkrisen

Bok av Sofie Silverbring
Treåringarna (strax fyraåringar) tycker: Åh, så hemskt när kaninen dör, och jobbigt att Miriam blir så ledsen när Ines säger att Hasse är borta. Man får inte ljuga heller, det är dumt. Och så pratar de länge och väl om kaninerna som de matade med maskrosblad och att de också vill ha kaniner, helst nyss.

Sexåringen tycker: Sexåringen greppar allt som händer lite mer, och tycker att det är jobbigt för Ines när allt blir så fel. Och han tycker verkligen, verkligen synd om Miriam, men blir så glad när Ines kommer på hur hon ska försöka lösa allting. (Och ja, han tjatar också genom boken om att han vill ha en kanin).

Mamman tycker: På ålderdomshemmet där min mormor bor, har de skaffat två kaniner till uteplatsen. Vid den buren parkerade mina barn när vi firade mormors hundraårsdag i början på sommaren. Och efter det har de tjatat hål i huvudet på mig om att få en kanin. Och då passade den här boken ju ganska bra, eftersom den handlar om just kaniner, men inte bara det som är bra, trevligt och mysigt med att ha husdjur utan även om det som kan vara väldigt jobbigt.

Dessutom handlar Kaninkrisen om vänskap, och hur det kan kännas i kroppen när något har hänt som man vet att kompisen kan bli ledsen över och när man börjar säga osanning och inte berättar hur det egentligen ligger till. Så det finns väldigt mycket att diskutera om man läser den här boken.

Kelly Sallinens illustrationer passar väldigt bra till Sofie Silverbrings berättelse. När författaren kontaktade mig sa hon att målgruppen var mer lättläst för 6–9-åringar men enligt förlaget riktar den sig till 3–6-åringar, och jag tycker att båda har rätt. Det är nog mycket illustrationer och lite text så att det fungerar bra även för yngre barn men rent ämnesmässigt kanske den passar bättre för äldre barn och bra som bok när man har lärt sig att läsa.
Omnible använder cookies för att fungera bättre för dig. Genom att använda vår webbplats samtycker du till vår användning av cookies.