Maria (Marias Bokhylla)

Användarprofil
Bokens fantasifulla omslag, gjorde att jag inte riktigt förväntade mig att det skulle vara särskilt mycket text på varje uppslag och det är det inte heller, med precis nog mycket tas upp. Och Moddade plantor och andra mutanter är full av information om växterna vi ser varje dag i mataffären, på resor eller liknande. Dessutom förklaras det varför viss mat ser helt annorlunda ut idag än de gjorde från början och varför vilda versioner av en växt kan vara helt olik en odlad.

Det här är en jättebra biologi-ingång. Den är pedagogisk och förklarar varför på ett bra sätt, samtidigt som den inte alls är särskilt tungläst eller fullproppad med information på varje uppslag. Vi får lära oss om både vår samtid och växternas historia men också lite odlingsknep om vi vill försöka oss på att odla själva hemma

Illustrationerna är jätteroliga. Fulla av humor, färg och bara ren lycka och gör det ännu roligare att lära sig det som boken handlar om.

Återträffen

Bok av Guillaume Musso
4,5/5

Fyra vänner som knappt har pratat med varandra sedan de slutade skolan, träffas nu igen på en återträff. Problemet är att Thomas inser att de ska bygga om skolan och det innebär problem för hela hans framtid. Tjugofem år tidigare var han nämligen med om att mura in ett lik i den nya idrottshallen och om den skulle rivas, skulle det också innebära att gamla lik formligen rasar ur garderoben och tillsammans med sin bästa vän försöker han nu förhindra det hela.

Och vad hände egentligen med Vinca, som försvann samma natt? Strax efter försvinnandet kom flera tips om att hon hade synts på olika ställen, men spåren svalnade och hon har inte återfunnits.

Guillaume Musso är en mästare på den här genren. Det är fartfyllt och spännande och dessutom fyllt med mängder av vändningar. Så fort jag tror att jag vet vad som har hänt, ändrar Musso på något som gör att jag inte alls vet vad som händer längre.

Något jag verkligen gillar är att Musso inte är rädd för att det ska vara våldsamt eller att folk ska dö, men det känns aldrig onödigt eller obetänkt. Allt som händer gör det av en mening, även om meningen är att lura läsaren till att tro att hen vet vad som ska hända härnäst.

Persongalleriet är lagom stort, speciellt eftersom vi också får tillbakablickar från 25 år tidigare, för att vi ännu mer ska tro att vi är med på vad som händer. Det är samma personer i båda tiderna, och det förstärker också berättelsen på ett snyggt sätt, för vi får plötsligt förklaringar till varför de är som de är idag, när vi möter dem för så länge sedan. Jag är också mycket förtjust i att det inte är frid och fröjd i allas liv utan att alla har sina problem att tampas med, som ibland är en direkt följd av valen de gjorde för så länge sedan. Det är trovärdigt, även om kanske inte allt annat i berättelsen är det. Men det är också en av tjusningarna med Mussos skrivande. Det är inte alltid trovärdigt men det är spännande rakt igenom.

Språket är genomgående bra och Christina Norrmans översättning har jag inget att klaga på, den flyter fint.

Mormor i karantän

Bok av Kaj Branzell
Mormor i karantän är den tredje fristående delen i serien om åttioåriga Anna-Lisa som, i protest mot dotterns daltande mot hennes ålder, flyttat till Spanien på egen hand. I de tidigare böckerna är Anna-Lisa med om stora omvälvande och ibland farliga äventyr, men här i den tredje möter hon istället sin kanske dödligaste fiende, covid-19.

Kaj Branzell har tagit en verklighet vi alla har upplevt och placerat den i sin skönlitterära värld. För att riktigt understryka hur verkligt det är, börjar varje kapitel med ett utdrag från lokala myndigheter eller nyhetsstationer som visar på karantän-bestämmelser och annat. Vi får också möta många av de som dykt upp i de tidigare böckerna, både på gott och ont. Branzell är inte rädd för att låta några dö eller bli sjuka i det virus som omskakar världen.

Det är mängder av tillbakablickar i den här boken och för mig som har läst de tidigare böckerna, kan de ibland bli väl många och detaljerade. Dessutom kan jag tycka att de kommer i underliga formuleringar eller på sätt jag själv inte skulle ha valt, men vem är jag att säga hur en åttioåring uttrycker sig i mejl till sin väninna?

Jag gillar Anna-Lisa, definitionen av en krutgumma. Men hon tappar det lite i den här boken och blir orolig, svartsjuk och mindre självsäker än hon varit innan. Det kan jag tycka är tråkigt. Men samma sak här, karantänen och mötet med sin egen dödlighet på ett annat sätt har skakat om de flesta på sätt de inte kunnat räkna med. Persongalleriet är stort, och för den som inte läst de tidigare delarna kanske det kan bli svårt att hänga med på vilka alla är (men tillbakablickarna hjälper garanterat). För mig som då, som skrivet, redan läst de andra två delarna, blir det mångt och mycket som att hitta hem till gamla vänner igen, även om de är ganska mycket äldre än vad jag är.

Språkmässigt sätt flyter det på bra för det allra mesta, och jag tycker om att Branzell blandar in lite spanska ord i det hela. Gestaltningen fungerar och det känns som att jag är där på gården med allihop.

Våga vara Wesley

Bok av Samuel Langley-Swain
Fyraåringarna tycker: De tycker att de andra vesslorna är väldigt dumma mot Wesley, men vilken tur att pappan var snäll och ville att Wesley skulle få vara som han är. Tråkigt att han behövde åka iväg för att de andra skulle förstå att han inte förstörde, utan gjorde det bättre när han var annorlunda.

Mamman tycker: Jag tycker att andemeningen med den här boken, och även lösningen, är väldigt bra. Att vara annorlunda och stå ut, medan andra inte tycker att man ska göra det och försöker få en att sluta och att istället bli som dem. Jag tycker om att Wesley är så pass ”överdriven” i sina klädval att det blir väldigt tydligt att han inte passar in i mallen, och jag tycker också om att vesslorna märker att gräset inte alls var grönare på andra sidan efter att Wesley flyttar därifrån.

Illustrationerna är mycket talande och passar väldigt bra in i och förstärker berättelsen.
Sexåringen tycker: Sexåringen tyckte att den här boken var väldigt spännande och längtade varje dag efter att få fortsätta läsa. Dessutom hade han väldigt lätt att komma ihåg vad det var som hade hänt från tidigare läsningar.

Det han tyckte saknades, var fler illustrationer. Han tyckte väldigt mycket om dem när de kom, så han hade önskat fler. ”Mamma, ska det inte komma någon bild snart?” var en vanlig fråga. Han tyckte att det var väldigt roligt att läsa om busarna Trollan och Frasse och skrattade väldigt mycket i flera passager av boken, när det hände något tokigt. Och när boken var slut, ville han direkt läsa den igen.

Mamman tycker: Det bästa för mig med den här boken, var att se hur sexåringens läsglädje lyste igenom och varje gång jag frågade om vi skulle sluta läsa sa han: ”Nej, lite till.” Det är ju ett bra betyg om något. Nu läste inte jag exakt det som stod, eftersom jag inte riktigt hittade flytet i texten, så jag formulerade om lite här och där men själva händelserna har jag såklart återgett.

Jag skulle också ha önskat några fler illustrationer, för Lundahls bildspråk passar väldigt bra med Cambrings historia. Boken består av 15 kapitel och det är lagom stor text. Vi läste ut den på två eller tre sittningar, och jag kan absolut tänka mig att det här kommer att bli en bok sexåringen läser om och om igen när han har knäckt läskoden.

Bestraffaren

Bok av Pia Kask
Bestraffaren är första delen i en trilogi om civilutredaren Hannah Fors, hennes bakgrund som kommer närmare och närmare trots att hon försökt allt för att både glömma och gömma den, och hennes relation med kriminalinspektören Henrietta Rollins.

Trilogin är relativt fristående, men jag skulle ändå föreslå att man läser den i ordning för att verkligen få ordning på allt som händer.

Wästholm skakas av morden på två ungdomar och kriminalinspektör Henrietta Rollins tar hjälp av civilutredaren Hannah Fors för att lösa det som först verkar vara två helt slumpmässiga fall. Hannah börjar nysta i det och hittar saker från långt tillbaka som skulle kunna knyta samman offren, men varför skulle någon vänta i 20 år på hämnd? Dessutom börjar Hannahs eget förflutna komma ikapp henne, och hon försöker till varje pris att dölja något som kan ödelägga både henne och den relation hon har byggt upp med Rollins.

Boken börjar med ett ohyggligt brott som händer 20 år före morden på ungdomarna, och sedan växlar det mellan dåtid och nutid där vi, i dåtid, både får se lite vad som händer ur bestraffarens perspektiv och ur Hannahs. I nutid blir det Hannah och Rollins som är huvudpersoner. Persongalleriet är lagom stort och koncentreras egentligen kring Hannah och Rollins och människorna runt dem, förutom de som förekommer i utredningen. Jag gillar Rollins och hennes burdusa sätt, men samtidigt känns hon så väldigt typisk kriminalinspektör i bokvärlden, bara det att hon är kvinna istället för man. Hannah Fors är intressant som karaktär och visar på både sårbarhet och styrka.

Jag gillade blandningen av att veta säkert vem mördaren var, till att bli högst osäker ju längre tiden gick. Kask klarar av att knyta ihop alla lösa trådar och skriva en spänningsroman som verkligen är spännande men samtidigt introducerar alla de viktiga karaktärerna i serien.

Docksamlarens hus

Bok av Tobias Söderlund
Bara den obehagliga bilden av ett hus fyllt med dockor som jag får av titeln, sätter stämningen och då har jag inte ens börjat läsa boken än. Sedan kan jag säga att stämningen håller sig igenom hela läsningen.

Ellens familj hyr ett hus av en äldre man över sommaren. Föräldrarna vill bo närmare sjukhuset där Ellens storebror får sin cancerbehandling. När de kommer till huset är det fyllt av dockor, något som Ellen verkligen inte gillar. Dessutom börjar hunden Buster, som verkar se spöken, skälla och morra direkt när de kommer in i huset och särskilt inne i Ellens rum.

Persongalleriet är lagom stort för målgruppens ålder, och jag tycker om att det är Ellen som är i fokus som spökjägare. Mycket för att hon inte alls är modig eller vill vara spökjägare, men är det ändå. För att hon vill hjälpa, även om hon är rädd. Utöver henne och familjen, är det främst bästa vännen Lorraine och mannen vars hus de hyr, som finns som karaktärer. Lorraine är mer orädd, men det klart att hon kan välja när hon vill vara i närheten av Buster och hans spökjagartalanger, det kan inte Ellen. Heja också att här finns en karaktär som är tjock, och bara får vara det. Inget påpekas om det, inget skojas om det. Hon bara är, och får vara utan pekpinnar eller de ”roliga” attribut som annars gärna kännetecknar större karaktärer i böcker.

Något jag verkligen tycker om med den här serien är att Söderlund inte räds att vara obehaglig även om målgruppen är yngre barn. Här är det både spökligt skrämmande och obehagligt och dessutom tas rädslan att förlora ett syskon till en svår sjukdom upp. Samtligt får även storebrodern vara med och visa på hur man kan må under en cancerbehandling, men han är ändå sig själv, glad och stöttande storebror fastän han är påverkad och trött.

Stef Gaines illustrationer passar väldigt bra in med Söderlunds berättarstil och jag tycker också om att inte heller hon räds att vara obehaglig i sina illustrationer så att känslan texten ger förstärks.

En helt fantastisk serie med språk som passar målgruppens ålder och som passar finfint för lite mysryslig läsning (även om läsaren är 30+ och förbaskat lättskrämd).
Dagen efter att min hundraåriga mormor somnade in 85 mil från mig ramlade den här boken ner i min brevlåda. Eftersom jag visste, utifrån vad jag fått berättat för mig, att det var en väldigt sorglig bok blev min första reaktion att ställa in den i bokhyllan för att vänta på ett tillfälle när jag inte var lika trasig själsligt, för var det någonting jag inte skulle klara av att läsa i den stunden så var det något sorgligt. Och för att det på något sätt kändes så talande att den sorgliga boken som jag inte klarade av att läsa när min hundraåriga mormor inte längre fanns, hette något med hundra år.

I dagarna har jag varit på begravning, tagit ett stort farväl av någon som alltid funnits vid min sida under hela livet, trots att vi bodde långt ifrån varandra på slutet. Med hjälp av modern teknologi (som hon inte kunde sluta benämna som fantastisk), sågs vi ändå relativt ofta via Messenger-samtal, och jag kände att jag hade möjlighet att plocka upp den här sorgliga boken för att kanske kunna få gråta åt något annat. En av de första böckerna jag ens tänkte på att läsa efter att hon dött.

Som jag har fått skratta och gråta, rakt igenom. Och vilken himla tur att jag väntade. För den här boken har trasat sönder mig på riktigt och fått mig att gapskratta rakt igenom, även medan tårarna rann längs kinderna. Samtidigt andas den hopp och får mig att vilja ha ett händelserikt liv som Margot, med Lennis personlighet. Och kanske berörs jag extra mycket på grund av att åldersskillnaden mellan Margot och Lenni är precis lika stor som mellan mig och mormor, och kärleken som växer fram dem emellan påminner mig om den relation som vi hade med varandra.

17-åriga Lenni är dödssjuk, i en sjukdom vi aldrig får veta namnet på, och ligger inlagd på Majavdelningen i väntan på att allt ska ta slut. Ändå är hon en av de mest livskraftiga karaktärerna jag någonsin har läst om och jag älskar att följa hennes upptåg och totalt okonstlade sätt att vara. Av en ren slump stöter hon på 83-åriga Margot och när de också hamnar i samma konstgrupp i det nya konstrummet på sjukhuset, bestämmer de sig för att måla 100 tavlor tillsammans, en för varje år de har levt. Medan de målar berättar Margot sin livshistoria för Lenni och blir på så sätt en huvudperson mer från dåtiden. I nutiden är det Lenni vi får följa, på hennes sjukhuseskapader där hon gör ett större i livet hos personer än hon trodde att hon kunde göra.

Jag älskar Lenni. Hon är ifrågasättande, rak, ärlig och samtidigt ibland ganska otrevlig och självisk på ett sådant sätt som oftast bara fungerar när man är ganska ung. Margot och hennes livshistoria är fantastisk och jag älskar att Cronin får med både att gifta sig, skilja sig, bli kär i en av samma kön, gifta om sig, bli någon annan och även alzheimers och barnadödlighet i samma berättelse utan att det känns krystat eller för mycket. Är också mycket förtjust i sjukhusprästen Arthur, och hans änglalika tålamod är utöver det vanliga. Kan det säljas i pillerform så att jag också kan få lite av det, tack?

Språkligt fungerar den alldeles utmärkt och jag är också sugen på att läsa den på originalspråk bara för att se om Lennis uttryckssätt är ännu mer direkt då. Det jag tycker gör att allt fungerar så väldigt bra är att Lenni är svensk, och alltså känns inte svenskheten i texten så konstig (förutom när hon plötsligt måste översätta mellan svenska och engelska, men eftersom jag också vet att boken inte utspelar sig i Sverige så blir det bara en snabb förvirring).

Måste också säga att omslaget av Robin Bilardello är mycket vackert och passar fint med bokens allmänna känsla och innehåll.

Jag ser fram emot att läsa och bli betagen av Cronins framtida verk. Det är en debut utöver det vanliga och kommer att stanna kvar hos mig länge.

Renässansringen

Bok av Elisabeth Öhman
3,5/5

Renässansringen är den direkta fortsättningen på amatörurmakaren Aron Petterssons oerhört spännande och händelserika liv, i serien Timeliness av Elisabeth Öhman. Serien bör läsas i ordning, men jag skulle ändå säga att tillbakablickarna i Renässansringen är nog många och tydliga för att den som plockar upp den utan att ha läst första delen, Drottningklockan, först ska kunna hänga med på helhetshistorien. Detta mycket tack vare Öhmans sätt att verkligen se till att varje del är avslutad och utan alltför stora lösa röda trådar som ska hänga med till nästa bok.

Aron Pettersson har verkligen ett sätt att hamna mitt i äventyr som han inte alls är villig att delta i och det är väldigt humoristiskt att läsa om hur en egentlig ensamstöring som trivs allra bäst tillsammans med sin gedigna klocksamling, plötsligt blir hovurmakare åt drottningen av England. Där har han ärvt en våning av sin faster Tyra, som också levde ett helt annat liv än de visste om, och eftersom hans dotter arbetar för MI6, dras Aron in i ett äventyr om den mytomspunna ring som Maria Stuart ska ha fått av en friare. Jag måste säga att jag inte alls var särskilt förtjust i Aron i första boken, men att han nu har växt på mig och i den här boken blir jag mycket mer vänligt inställd till honom.

Vad jag egentligen tycker allra bäst om, är faktiskt själva antagonisten i den här boken. Mycket för att det är så oerhört skruvat att det är jätteroligt att läsa om och följa och gör också boken till en bladvändare. För vad har egentligen Maria Stuarts friare Christopher Walker, en dödskallering, Aron Pettersson, Fantomen och en väldigt rik och smått galen person gemensamt och hur vävs deras liv samman? Är det realistiskt? Nej, kanske inte, men ändå väldigt spännande och roligt.

Språket är enkelt och medryckande och eftersom jag läst första boken känner jag igen alla gamla karaktärer, vilket gör det lätt att hänga med i de nya som presenteras. Att boken mestadels är skriven i jag-form ur Arons perspektiv gör att man känner sig lite närmare med honom (inte i jag-form under antagonist-delarna, vilket jag också gillar) och det känns lite dagboksformat vilket passar Aron som karaktär. Boken är avslutad på sista sidan, men visar ändå tydligt på att det kommer att komma en fortsättning, och seriens sista del heter Pärlbroschen.

Jag måste också ge en eloge till det oerhört snygga omslaget, gjort av Andreas Norrefjord. Absolut en av de finaste framsidor jag har i bokhyllan och varenda gång jag plockar fram den här boken blir jag genast på bättre humör.

Lucky Loser

Bok av Åke Samuelsson
Munken och Kulan är två helt vanliga killar som råkar ut för ganska vanliga problem, många gånger på grund av att de kanske inte tänker efter. Och det här gillar jag. Det är vardagliga problem och busstreck som går snett och som killarna löser, ofta med hjälp av att prata med varandra, andra, vuxna eller tänka igenom saker ordentligt.

Det speciella med den här serien är att den är full av bibelord och att det är genom att lära sig om Gud och Jesus som Munken och Kulan oftast kommer fram till lösningen på sina problem. Ofta pratar de igenom det med prästen Rune, som alltid har en bibelhistoria som passar in i till problemet. För den som är mer nyfiken på bibelberättelserna och bibelorden, finns hänvisningar till dem längst bak i boken.

Vi får fyra fristående äventyr av Munken och Kulan, och det upplägget gillar jag, för det blir lättläst men ändå sammanhängande eftersom det alltid är samma två killar som är huvudpersoner. Och jag gillar Munken och Kulan, som är två helt vanliga ickeperfekta barn med sina brister men också sina stunder av briljans.

Här kommer vardagliga problem som syskonbråk, att inte känna sig lika älskad som ett syskon, att förlora en kär vän (fyrbent), föräldrar som jobbar för mycket och ensamhet i ljuset på ett väldigt fint och realistiskt sätt. Dessutom tycker jag om att det är en bok för de som växer upp i ett kristet hushåll, att få läsa om andra likasinnade. Representation är viktigt, oavsett vem man är.

Tyvärr tror jag också att det genomgående kristna budskapet med bibelhistorier kan skrämma bort läsare som tycker att det blir ”för mycket”. Vilket är synd, eftersom berättelserna genomsyras av genuin förståelse, vänskap och just vardagliga bekymmer och hur de kan lösas utan en massa bråk. Dessutom kan de här böckerna passa väldigt bra inom skolans värld som en introduktion till kristendomen eller i temaarbeten.

Simon Jannerlands illustrationer är jättemysiga, passar bra till historierna och hade gärna fått komma lite oftare. Texten är relativt lättläst men jag tror att boken hade kunnat tjäna på att ha lite större textstorlek för att hitta fler ensamläsare. Men som högläsningsbok, eller för den med mer läsvana, passar den alldeles utmärkt. Som högläsningsbok skulle den nog kunna passa ännu längre ner än målgruppens ålder, just för tänkvärdhetens skull.
Omnible använder cookies för att fungera bättre för dig. Genom att använda vår webbplats samtycker du till vår användning av cookies.